Som bekant finns det inte ett facit när det gäller feminism. Inte alla feminister har exakt samma åsikter om feminism. Förutom själva grundtanken att män och kvinnor ska behandlas likadant, att könet är irrelevant när det gäller intressen, kunskaper, vilka möjligheter man har i livet osv osv. Men åsikterna kan vara ganska spridda i hur vi bäst kommer dit, dit där könet inte spelar någon roll i hur en människa blir behandlad av sin omgivning.
Det här med kläder och smink är exempelvis ett område där åsikterna går isär rätt mycket. Vissa anser att för att undvika att spela med i den kvinnliga könsstereotypen bör kvinnor undvika att klä sig ”kvinnligt” och ägna sig åt smink och annat skönhetsrelaterat. Jag förstår tanken med det, i och med att de ideal som finns idag oftast inte är skapade av kvinnor utan av män som har bestämt hur kvinnor ska se ut eller åtminstone skapat med i första hand männen i åtanke. Idealet i stort går ju i mångt och mycket ut på att behaga mannen. Kvinnor är sina kroppar och ska därför så långt det är möjligt (dvs hur långt som helst) sträva efter en påhittad perfektion och behaga. Öppna vilken skvallerblaska som helst så ser du att kvinnliga kändisar fläks ut som tjocka och fula trots att de ser helt vanliga och mänskliga ut. Man förvånas till och med över att kvinnliga kändisar äter och förutsätter att de äter i hemlighet (och trots detta blir fångad på bild).
Hur jäkla sjukt som helst. Så jag förstår tanken att inte falla för idealen, att vägra behaga.
Däremot känner jag att det inte kan vara rimligt att kräva att alla kvinnor ska sluta klä sig i klänningar och kjolar och sluta sminka sig och fixa med sitt hår. Det känns inte rimligt att för att undvika vissa krav, istället ställa andra krav. Som egentligen återigen gör att kvinnor inte får se ut som de själva vill. För i min värld (även om jag inser att jag är formad av samhället) är inte min fåfänga tillägnad männen i min omgivning. Jag klär mig inte för att dra till mig mäns blickar. Trots att jag ofta bär klänningar och i viss mån kortare kjolar. Jag sminkar mig inte för att behaga den manliga befolkningen. Däremot är jag väl medveten om att de här idealen finns där för att i första hand behaga. Och jag förstår att även om inte jag väljer att klä och sminka mig för att behaga, finns det en uppsjö tjejer och kvinnor som gör det.
Det är inte solklart, det här. Men jag kan ändå inte tycka att kvinnor ska anpassa sig till en ny mall för att undvika den tidigare. Jag siktar mot utopin där alla kvinnor får se ut som de vill utan att bli behandlade på olika vis. Jag tycker också att jag har rätt att kräva att bli behandlad som en jämlike trots att jag bär klänningar, klackar och smink. Även om jag naturligtvis förstår att det inte är av den anledningen vissa anser att kvinnor inte ska rätta in sig i de stereotypa könsleden klädes- och utseendemässigt, så känns det lite ”bli mer som männen så blir du accepterad”.
Självklart vore det att föredra att ingen behövde förändra sig överhuvudtaget (tänker på smink) och att våra kroppar enbart var våra verktyg istället för sexuella objekt. Däremot går det inte att komma ifrån att den bild vi har av mode och skönhet är så inpräntad att det för vissa (t.ex. för mig) skulle kännas som att jag blev tvungen att ge upp ett stort intresse och något som ger mig glädje om jag inte fick ägna mig åt det. Alla delar inte det intresset och kanske har svårt att förstå, men jag känner mig minst lika berövad en del av min personlighet av att tänka att jag måste ge upp det – som jag känner inför de föreställningar folk har av vilken person jag är utifrån mitt kön och mitt utseende. Jag vet inte ens om det här låter begripligt någonstans. Alla känner sig inte som ett objekt för att de klär sig ”kvinnligt” och använder diverse skönhetsprodukter, medan vissa gör det. De senare ska absolut kunna slänga allt vad klänningar, kjolar och klackar heter åt helskotta och forever klä sig i vad de än tycker är bekvämt att bära. De ska varje dag i veckan kunna strunta totalt i mascara och läppstift och om de inte vill raka en endaste millimeter på sin kropp ska de slippa. På samma sätt som de som faktiskt vill fixa och dona med diverse ska få göra det. Frihet för alla liksom. Under förutsättningen att man är bekväm i sitt beslut och inte gör det för någon annans skull.
Och jag förstår att det är det där sista jag la till som är problemet. För hur vet man det? Men jag menar att om man inte dömer någon – INTE NÅGON – så ska det automatiskt resultera i att folk har lättare att bilda en egen uppfattning och utgå från sig själv. Som sagt, utopi möjligen, men ett icke-patriarkaliskt samhälle känns ofta som en utopi också. Och någonstans måste man ju sikta.
Grundtanken jag har är att feminismen inte ska gå ut på det eviga förändrandet och anpassandet av kvinnan. Däremot ska en som kvinna vara medveten om sitt värde och förstå att vi inte har det minsta lilla skyldighet mot någon annan när det gäller våra kroppar. Vi måste ingenting. Punkt slut.
