Är tydligen en papegoja

Nackdelen med att en skriver tusen inlägg i skallen utan att plita ner dem i blöggen – en råkar skriva ett inlägg som en tydligen redan har skrivit. I stort sett. Nåja. Mitt senaste inlägg om hur jag är en ofrivillig löpare, det har jag redan skrivit en gång. Där ser man. Å andra sidan behöver jag påminna mig själv minst en gång om dagen, s’atte. Det får stå kvar.

Musik att kuta till

Tänkte spinna vidare på springeri-pratet och gå in på musik. På senare tid har jag sett efterlysningar på bra springmusik cirka överallt. Jag har svårt att springa utan musik. För jag hör bara min tunga andning och blir så där överfokuserad på andningen, vilket gör att jag nästan börjar hyperventilera och får panik. När jag lyssnar på musik däremot bara andas jag utan att tänka och det funkar så mycket bättre. Plus att jag kan bli så sjukt peppad av en bra springlåt att jag bara flyger fram (i tanken då, knappast in reality). Så nu tänkte jag lista mina för tillfället absoluta favvo-låtar att springa till. Dock inte i någon specifik ordning, utan bara allt eftersom jag kommer på dem.

1. Work Bitch med Britney Spears.

Det är någe med den här låten som jag bara älskar. Olika partier med olika tempo, texten (förutom möjligtvis prat om ”hot body” osv, men det bortser jag från) och det här stycket:

Here comes the smasher
Here comes the master
Here comes the big beat
Big beat to blast ya
No time to quit now

Blir liksom fylld av energi och får en sån där extra push. OBS! Brittan har gjort schukt många bra låtar att springa till, så skyr du inte hennes musik som pesten har du en guldgruva där.

2. Runaway Baby med Bruno Mars

Alltså, den är så sjukt svängig. ”You better run (you better run) You better run (you better run)” liksom.

3. Pump it med Black Eyed Peas

Lyssna på inledningen så hör du ju. Blir extremt peppad. Gillar den här speciellt om det är ett jobbigt parti, för då fokuserar jag på ”handklappningarna” och kör i takt.

4. Busy Doing Nothing med Ace Wilder

Takten. Eller ja, det är väl takten som gört med alla de här låtarna. Men jag gillar att springa till sån här lite mera svängig takt. Och gillar också tydligen låtar med partier med olika tempo.

5. Run the world (Girls) med Beyoncé

Pepp gånger tusen. Älsk! Bra låt att inleda springturen med. Inte för högt tempo, men som sagt – peppigt!

6. Sexy Back med Justin Timberlake

En till sån där ”flyger fram”-låt. Musik som liksom maler på i en stadig takt kan vara hur bra som helst att bara lyssna på beatet och inte tänka så mycket.

7. Spring med Timbuktu

Åh! Inledningen på den här högt i lurarna när man skumpar fram får en att känna sig helt viktlös och som att man glider fram. Fokuserar ofta på texten därefter och glömmer bort att jag springer.

8. Get Ur Freak On med Missy Elliot

Säger nästan sig självt om man lyssnar på låten. Lite som Sexy Back, ett stadigt beat att fokusera på. Perfekt i uppförsbackar, har jag märkt.

9. Burn med Ellie Golding

Nästan lite tvärtom. Lite svävande musik. Bra inlednings- eller nedvarvningsmusik.

10. Fallskärm med Timbuktu

Den där lite ”pärlande” slingan och takten. Svensk rap är överhuvudtaget ganska tacksam springmusik pga jag fokuserar på att lyssna ordentligt på texten (som jag sällan gör annars).

11. 4×4 med Miley Cyrus

Har nyligen upptäckt den här. Tänker en linedance-låt på speed.

12. You’ve got time med Regina Spector

Ännu en flyga fram-låt.

13. Body Count med Justin Timberlake

No brainer liksom.

14. What you waiting for med Gwen Stefani

Jamen, what you waiting for. Skynda skynda liksom.

 

Så där. Ungefär 49 minuter perfekt springmusik, om du frågar mig. Och nä, jag springer inte till purfärsk musik direkt, men är beatet rätt spelar ålder ingen roll. Varsågod att citera. Jag har ingen genomtänkt lista och jag kör allra allra oftast på Shuffle för jag vill bli överraskad och inte förknippa vissa partier av löpturen med specifika låtar. Det blir så tungsprunget då. Ja, det är väl vad jag har att tipsa om. Värschgo.

Ps. Kuta = springa. Fick just för mig att det är ett dialektalt ord som inte förstås på alla håll i landet? Menar icke kuta med ryggen, utan lägga benen på ryggen och kuta. Comprende?

Ps 2. Är du kömpis med mig på Fejjan finns ju även mina formidabla springlistor att hitta på Spottan. Rekommenderar dem om du inte känner direkt avsmak av tipsen ovan.

Ps 3. Är på ständig jakt efter nya springlåtar själv, så tipsa gärna om vilka låtar du älskar att springa till!

Den ofrivilliga löparen

Det har stått mig upp i halsen alla dessa överexalterade löpare i diverse sociala medier. Jag tycker fortfarande #aldrigvila-hetsen är ett av nutidens stora aber och ni kommer inte se mig hashtagga ihjäl bilder på Insta eller lägga upp Runke-Pers-bilder på cirka varje springtur jag tar. Däremot måste jag få säga att jag förstår den där tjusningen med att springa. Jag förstår också det där behovet av att prata om löpning. Till och med att få berätta om framsteg och mål en har. Åtminstone som nybörjare.

Å ena sidan känner jag att löpning är som medicin för mig. Jag mår skitbra av att springa. Älskar känslan i kroppen – både före, under och efter ett pass. Mitt psyke mår tusen gånger bättre, vilket betyder att min PMDD förbättras. Som kroppens egna antidepressiva. Tumme upp för det.

Å andra sidan är jag, okaraktäristiskt nog, en tävlingsmänniska. Jag älskar att analysera statistik och vill att varje springtur ska ge bättre resultat än den innan. Vilket är en omöjlighet om en ska försöka hålla löpningen enbart rolig. Dessutom har vi det här med kroppen och dess utseende. Min löpning ska inte handla om utseende, men jävlar vad svårt det är att låta bli att klämma och jämföra. Deppa ihop över kläder som sitter exakt som förut och en våg som visar i stort sett samma antal kilon. Jag väger mig ju tamigfan aldrig, varför ska jag börja nu?! Nä, utseendehets är aldrig en bra morot för träning. Det är som upplagt för besvikelse och det blir bara en nagel i ögat på mig. Jag mår för första gången på skitlänge så himla bra av en fysisk aktivitet och det är DET jag ska fokusera på.

Män och feminismen

Här lyser (blogg-)flitens lampa. Inte. Som ni kanske har förstått höll inte #blogg100 den här gången. Jag kom av mig, kan en säga.

Nu funderar jag ganska mycket på det här med män och feminism och känner därför mig nödgad att plita ner tankarna. Nina Åkestam skrev om det här om dagen med anledning av andras uttalanden (som finns länkade i Ninas inlägg) om männens varande eller icke-varande i feminismen. Jag håller med Nina. Jag kan inleda med det. Och jag rekommenderar att ni läser länkarna i Ninas inlägg (och om tid och intresse finns, även länkarna i de länkade inläggen).

Jag känner bara att hur mycket en än tycker att män måste kliva åt sidan för att ge kvinnor samma möjligheter som männen har, kan man inte kräva att män ska vara tysta (oavsett åsikt) och krypa in under en sten. Manliga feminister förtjänar visserligen ingen medalj för att de som män har förmågan att se och erkänna de patriarkala strukturerna i samhället, men en feminist är en feminist och varför göra skillnad på vilket kön feministen har? Känner spontant att det inte gagnar någon att göra feminismen till en exklusiv kvinnorörelse där män inte får ta någon plats överhuvudtaget. Ska vi komma någon vart måste ju alla parter få vara inblandade och känna sig inkluderade. Om jag var man – varför skulle jag ens visa det minsta intresse för feminismen och vilja bereda plats åt kvinnor som säger åt mig att hålla käften? Feminismen handlar inte om att vända på rollerna och skapa ett matriarkat, men när man utesluter män och säger åt män att sluta blanda sig i – då känns det misstänkt likt en vilja att faktiskt vända på rollerna. Även om jag förstår att syftet är att låta kvinnor få ta plats för en gång skull, så tror jag få utanför feministbubblan* tolkar det så.

Jag tror helt klart på att många män behöver lyssna mer än prata. Allra helst lyssna på kvinnor utan att utgå från att de själva är insatta och vet vad kvinnor pratar om. Lyssna med ödmjukhet och förstå att de faktiskt omöjligt kan veta hur det är att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Lika lite som jag som vit och heterosexuell kan vet hur det är att vara rasifierad och/eller homosexuell i vårt samhälle.

Men jag förstår inte syftet alls med att vilja knäppa de män som faktiskt lyssnar och faktiskt försöker förstå, på näsan med att de försöker ta över. För vem ska feminismen vara tillgänglig? Är inte feminismens syfte att få ett jämlikt samhälle som inkluderar alla? Hur ska ett samhälle kunna bli jämlikt om vi utesluter ca. 50% av de berörda från diskussionen? Vi (= feminister) hävdar om och om igen att feminismen är till för män också. Det här hysteriska könsfixerade samhället drabbar ju även män och att påpeka det förminskar ju inte hur kvinnor drabbas (, utan vi måste ju kunna vara beredda att diskutera alla anledningar till att feminismen behövs och vi behöver att majoriteten av befolkningen är med på tåget. Men vem kommer vilja hoppa på tåget om hen känner sig utesluten och idiotförklarad?

 

* Bubbla pga så många diskussioner förs på en intern nivå. Om jag som oinsatt skulle försöka läsa skulle jag bara tycka att det var rappakalja eller åtminstone som om någon stod och pratade över mitt huvud om något jag inte kan relatera till.

Länkkärlek: Move it mama

Jag tror inte att jag har tipsat om Mirijam, Katta och Sofias träningsblogg Move it Mama, som förutom att vara sjukt snygg (headern!) också är en blogg om träning av helt vanliga människor som skriver helt oförskönat och ärligt. Om hur svårt det kan vara att få till träningen, hur jävla in i bombens jobbigt det kan vara, hur bra de mår, vad roligt det är osv. Men aldrig någonsin någon smalhets eller #aldrigvila eller #fitspiration. Bara det jag kallar sund träning med huvudsyfte att må bra och få kroppen att fungera bättre. Är du träningsintresserad och vill bli peppad eller bara känna igen dig – följ och läs!

Jag har börjat träna igen efter ca ett år i dvala. Min kropp har en del att ta igen, om en säger så. Ryggen är lite kaputt och hövvet lite väl trött och håglöst. Plus PMDD då, som ju ska förbättras av träning. Så jag började med The Scientific 7 Minute Workout som var ett helt perfekt sätt för mig att väcka kroppen och känna lite träningslust och motivation överhuvudtaget. Jag var verkligen helt i botten orkesmässigt innan. Låg i soffan större delen av min lediga tid och ville inte göra någonting eller träffa någon alls. Tänkte dock att sju minuter – det går ju liksom inte ens att påstå att en inte har tid eller ork med det? Så jag drog igång och älskade det. Det är liksom bara pang – vila – pang – vila – pang – klar! Fast ja, det är tolv övningar då, så några fler pang och några fler vila. Men ändå.

Som av en händelse (minns faktiskt inte hur vi kom in på det?) frågade min svägerska mig om jag inte ville bli hennes löparpartner. Jag vågar ju inte springa ensam pga tror jag ska bli mördad så fort jag går utanför dörren. För att springa då. Inte om jag är på väg någonstans. Helt rimligt. Hursomhelst. Inte helt lätt att slappna av och njuta av skog och mark när en hela tiden tror att ens sista stund är kommen. Men nu! Nu springer vi stup i kvarten och jag älskar verkligen att springa. Who knew? Eller ja, jag visste ju faktiskt det, eftersom jag kom igång riktigt med löpning förra våren men sedan slutade jag pga anledningar.

I alla fall. Det jag skulle komma fram till är att jag rör mig regelbundet och jag mår så himla mycket bättre i PMDD:n. Och jag försöker verkligen fokusera på mitt mående och inte på min kropps utseende. Jag lyckas inte alltid pga helt jävla hjärntvättad. Men ja, det är min ambition. Livet är för kort för att ligga på en soffa helt håglös liksom. Om en ska ligga i en soffa ska en njuta, inte bara ligga och stirra och dra en filt över huvudet liksom.

 

Kroppar vs kroppar

Det här tycker jag är skitintressant – omvända (köns-)roller och varför det så sällan känns som likvärdigt och på samma nivå. Varför upplevs inte en bild på en naken kvinna i en utmanande pose på samma sätt som en bild på en naken man i samma utmanande pose? Det kan ju ha att göra med att poserna oftast inte är poser vi är vana att se män som sexiga i. Att det därför blir mer löjeväckande och bara parodi. Och så tänker jag på vilken pose en man skulle ha för att det skulle bli en sexig bild – och jag kan inte komma på någon. Män som ska porträtteras som sexiga gör vanligtvis inget för att se just sexiga ut. Mera lite charmiga, nyvakna, tankfulla eller dylikt. I bästa fall*. De porträtteras som en person, helt enkelt. De poser vi är vana att se kvinnor i är för utstuderat porriga för att funka på den manliga kroppen. Vi är inte vana att se män så. Däremot är vi så oerhört vana att se kvinnor så att vi inte ens ser orimligheten i poserna. Och kvinnor porträtteras mycket sällan som personer. De är oftast bara anonyma kroppar.

Sedan är det naturligtvis så att kvinnor så klart kan porträtteras på ett sexigt sätt utan att det blir objektifierande och underordnat. För egen del tänker jag att när jag ser en person i posen, en charmig, lekfull blick eller något som gör att bildens huvudsyfte inte bara är att visa en kvinnokropp utan just den här kvinnan. När bilden inte känns producerad för att tillfredsställa den manliga blicken utan för att visa en kvinna så som hon är. Svårt att förklara. Jag känner att det finns en tydlig skillnad, jag är bara dålig på att förklara den. När en bild på en kvinna inte behöver vara ett så ansträngt försök till en sexig bild, utan bara en kvinna rakt upp och ner, charmig, nyvaken, tankfull, whatever. De som attraheras, attraheras liksom. Varför ska syftet med kvinnor på bild (nästan) alltid vara att väcka lust och attrahera? *Män porträtteras på sin höjd som lite farliga och gärna mordiska, oklart dock om det är i syfte att väcka lust och attrahera? Känns det inte egentligen mera som att bilder på kvinnor i första hand ska attrahera och väcka lust hos män, medan bilder på män ska ge männen något att identifiera sig med och sträva efter? Som att alla bilder (och ja, nu menar jag främst reklambilder och porträtt av kända personer) är producerade för män.

Det här är också intressant – omvända (köns-) roller i rörlig bild, kan man kalla det. Videon till låten I luh ya papi av Jennifer Lopez där man uttalat vill vända på de typiska könsrollerna i musikvideos. Som Blekk skriver i inlägget så är inte det att de omvända rollerna i videon bra pga att vi borde sträva efter att männen blir underordnade kvinnorna. Att liksom turn the tables och ge igen. Jag tänker att det inte alls är det de försöker åstadkomma med videon, utan snarare visa på det orimliga i hur kvinnor porträtteras i musikvideos. Att låta män få den typiskt kvinnliga musikvideorollen gör det tydligare. För folk reagerar. Och stort OBS – att reagera på hur kvinnor objektifieras och ställs i underordnad ställning har ingenting med moralpanik att göra. För jo, kvinnor kan vara sexiga hur mycket de vill. Om det framställs som att kvinnan faktiskt är sexig på sina egna villkor och av egen vilja. OCH inte blir en (bildligt talat) huvudlös kropp underordnad mannen i bild. Den där viljelösa kvinnokroppen som framställs som mannens leksak att göra vad han vill med.

Jag vill poängtera att det att en belyser skillnaderna i hur kvinnor och män porträtteras, och påpekar orimligheter, det ligger ingen skuldbörda på män i det. Att påpeka skillnader mellan könsroller och hur det påverkar handlar inte om att lägga skulden hos det ena eller det andra könet. Eller på någon specifik person eller grupp av personer. Det blir så lätt ”ahmennirå!”-stämning och sandlådediskussioner. Vi är matade med bilden på den sexiga/porriga kvinnan och upplever därför bilder på kvinnor i utmanande poser som just sexiga. Ganska naturlig konsekvens. Kritiken mot hur kvinnor porträtteras är ingen kritik mot hur du reagerar på bilderna, dvs. om du går igång och reagerar så som du blivit lärd att reagera. Jag reagerar också på bilder av samma anledning. Däremot måste vi ju kunna se bortom vår egna lust och titta på bilderna med andra ögon. Och ja, de kanske börjar kännas lite skavigt smutsiga istället för sexiga. Och ja, en kanske känner en del skuld med tanke på hur en har sett på bilderna innan. Eller så tittar du utan att riktigt förstå problemet, vilket ju inte är helt konstigt. Ett inlärt beteende är ju inget man ändrar över en natt eller som man ens kan förväntas vilja ändra på, så där över en natt. Men jag tänker att om tillräckligt många påpekar orimligheten i bilderna och hur kvinnor i förlängningen påverkas och hur synen på kvinnor, och därmed också bemötandet av kvinnor, påverkas – jag tänker att man då borde känna att det är avgörande.

För det får konsekvenser som är långt mer upprörande än själva bilderna i sig.

Tre punkter

Okej, det här med #blogg100 går verkligen ”skitbra”. Just idag känner jag inte för att lägga ut texten om något utan kan däremot tänka mig att spalta upp några åsikter jag går runt och har.

1. Jag tror inte tiggare blir rika av att tigga. Allra helst inte i små städer som min hemstad. Jag tror heller inte att det är så himla härligt att sitta där på kalla marken och mötas av ”om blickar kunde döda”-blickar eller bara bli behandlad som luft och ingenting.  Jag tror helt enkelt inte att någon väljer att göra det framför att göra något ”vettigt” för att få pengar. Jag tror däremot att dessa människor inte har speciellt många andra val. Eller att det här helt sonika är det minst otrevliga av de valen de har. Kalla mig naiv och blåögd. Jag känner hursomhelst inte att mitt obehag eller mina obekväma känslor är viktigare än deras överlevnad. Mirijam skrev en jäkligt bra krönika om det här, som jag tycker ni ska läsa om ni inte redan har gjort det.

2. Fotbollssupportrar som spårar ur, spårar ur delvis pga den kultur som finns bland fotbollsfans. Man ska älska sitt eget lag och hata sina motståndare. Inte bara inte hålla på, utan man ska hata. Hata hata hata. Någon skrev en kommentar någonstans om att den kulturen ger huliganerna intrycket av att de har alla inom sin supporterklubb bakom sig. Jag tror det är helt sant. Och jag tror också att det enda rätta är att sätta in åtgärder som faktiskt drabbar alla, eftersom våldet potentiellt kan drabba alla. Ta en time out, spela utan åskådare, whatever. Nä, det hindrar inte att huliganer hoppar på folk någon helt annanstans, men det är inte fel att markera och eliminera de tillfällen man faktiskt kan eliminera. Bara för att ett sätt att åtgärda ett problem inte är en universallösning betyder det inte att det är helt verkningslöst. Alternativet verkar dessutom vara att göra… ingenting?

3. Det här inlägget – Vad är du rädd för egentligen? – det borde läsas och begrundas av alla. Exakt alla.

 

Lediga dagar

Men gud vad jag älskar lediga dagar! Allra helst varma lediga dagar. Är nog mycket unik på det viset. Har suttit ute på altanen, lyssnat på radio och småslumrat i solen. Klippt håret (hos frisör, ej själv) och tagit en springtur. Så himla skönt! Avslutar dagen med tacos (som sig bör), en öl, ”tok” (= Americas Funniest Home Videos) och Skavlan. Det är liksom standard på fredagar i detta hem.

Ska vi ta och rannsaka oss litegranna?

Det här att så många människor verkar gå genom livet och aldrig rannsaka sig själv och sina åsikter. Bara lever livet utan att ifrågasätta sig själv och sina övertygelser.

Jag tänker lite på det här med att så många känner sig personligt angripna av feminism eller anti-rasism eller whatever där någon framför en övergripande åsikt. I de allra flesta fall syftar en inte på en specifik person utan på en företeelse eller en struktur i samhället t.ex. Ändå är vissa så envist inställda på att kritiken gäller just dem och intar försvarsställning och slåss med näbbar och klor för att vända på resonemanget. En får ju anta att det beror på att de känner sig träffade. Men istället för att lyssna och ba ”shit, gör jag så? Det kanske inte är helt bra”, så stoppar de fingrarna och i öronen och ba ”men du rå! men du rå!”.

Jag slås regelbundet av insikter om hur snett jag tänker i olika situationer. Eller inte tänker överhuvudtaget. Så det handlar inte om att jag sitter på The One and Only Sanning och vill tala om för alla hur saker och ting ligger till. Att majoriteten tänker snett vad gäller synen på kvinnor, t.ex., det finns ju en anledning till det. Det beror ju i regel inte på att personerna är dumma i huvudet utan att de inte ifrågasätter (än) det de blivit matade med hela livet. Samhället bygger på mannens överlägsenhet över kvinnan och det är något som genomsyrar allt så till den grad att många kvinnor inte ens kan se det själva pga det är det enda en vet. Och det är inte förrän du ifrågasätter det som du börjar se effekterna av det.

Så nästa gång du känner impulsen att börja ”men du rå!”-rapa och känner ett behov av att bemöta belysandet av kvinnoförtryck med påhittat mansförtryck (ja, män missgynnas också av kvinnoförakt och kvinnoförtryck, men mansförtryck är knappast något som genomsyrar vårt samhälle) – ta ett djupt andetag, räkna till tio och så lyssnar du istället. När du har lyssnat kan du försöka rannsaka dig själv och fundera över om du bidrar eller är ”oskyldig”. Är du ”oskyldig” förtjänar du ingen medalj, men däremot kan du ge dig en klapp på axeln pga vettigt av dig att inte bidra.

Vardagsinlägg

Jag (och resten av familjen) har varit ledig(a) idag och passade på att dra till Sönnsvall och bada på Himlabadet. Från kl 10 till ca kl 16 har jag antingen sprungit med megaring i famnen i femtioelva trappor om och om och om igen (och alltså åkt på ringen nedför rutschkana emellanåt) eller legat i strömt vatten och kämpat mig motströms (pga roligare än att flyta medströms). Har även badat utomhus, vilket ju kändes så där lagomt crazy och kul.

Nu känner jag mig helt urlakad och har dessutom vatten kvar i båda öronen som vägrar försvinna. Så fort jag rör huvudet sprakar det. S’imla irriterande.

Längtar efter att få glo på några avsnitt av The Fosters nu. Gillar den fortfarande (ifall någon trodde något annat). Gillar att den tar upp frågor som sällan tas upp i amerikanska tv-serier utan att bli så där klämkäckt och präktigt. Den tar liksom bara upp och belyser. Lyfter fram och berättar, liksom. Låter personer ta plats som aldrig brukar få ta plats utan att det görs till en grej. Tycker jag i alla fall. ”Rolig” grej: sist jag skrev om det icke-jämförde jag det med 7th Heaven och i avsnittet jag såg efter jag skrivit det dök pappan i 7th Heaven upp som en av föräldrarnas pappa. Ja alltså, jag påstod inte att det var roligt-haha, bara ”roligt”.

Joråsatte.