Gårdagen

Ännu ett besök på sjukhuset. Det gick bättre den här gången. Mest pga att jag satt och förberedde mig hela vägen dit. Förra gången hade jag inte en tanke på det, utan det var först när vi svängde upp på uppfarten mot sjukhuset som det bara slog ner som en bomb. Jag såg henne överallt och fick panik. Igår var jag mera förberedd och kunde sansa mig och andas. 

Vaknade inatt istället och slogs av tanken att hon är borta. Det går inte att tänka på. Jag skjuter bara ifrån mig. En dag kanske det sjunker in, så jag förstår det rent känslomässigt. Det är svårt att koppla ihop den sjuka med den friska, att förstå rent känslomässigt att det var samma person. Det låter kanske helt knäppt, men jag tror att det gör det svårare att greppa. Även om man tänker att perioden innan ska ha förberett en på vad som komma skulle. Jag tror inget kan förbereda. För innan en person är borta är det helt omöjligt att veta. Även NÄR en person är borta är det helt omöjligt. 

I alla fall. Besöket på sjukhuset gick bra även med tanke på anledningen till att jag var där. Vi har kommit en bit och det händer något. Vi fick en konkret plan för hur vi ska gå vidare och det känns jätteskönt. 

Jag vet inte

Jag läser andra bloggar och saknar den här bloggen så himla mycket ibland. Mitt sätt att hantera saker har alltid varit att skriva, men helt plötsligt känns saker för privata och för svåra att skriva om. Det här året har varit skit, rent ut sagt. Samtidigt som det har haft sina fina stunder, så klart, men överlag – skit. Mitt sätt att hantera saker numera är tydligen att bara knipa käft och låtsas som ingenting. Jag skulle ju kunna skriva bara för mig själv, men jag gör inte det heller. Jag bara låtsas som ingenting. 

Och det är det här som gör att jag inte bloggar speciellt mycket längre. För har jag inte ett specifikt ämne, så sätter jag mig ner och skriver om att jag inte kan skriva längre. Så… inspirerande. 

Igår hade jag en stund av total glömska. Jag satt och funderade ihärdigt på var jag var i juni, varför jag inte hade gjort något på jobbet under juni månad. Blev nästan rädd och undrade om jag bara hade suttit och rullat tummarna i en hel månad. Är det möjligt, liksom. Jag glömde bort att min syster har dött. Jag glömde bort. Det känns så långt bort, så jag fattar inte hur kort tid det egentligen har gått. Jag fattar inte. Det kom så snabbt på, faktiskt oväntat även om det kanske borde ha varit mera väntat, varade i vad som kändes som ett helt år i ett parallellt universum och sedan var det bara över. 

Så mycket död och elände detta år. Känner att jag borde fyllas av en ”livet är så kort, nu ska jag passa på!”-peppkänsla, fast det är väl egentligen rätt orimligt att tro det. Att det kan komma pepp ur det här. Panik is more like it. Över livets skörhet. 

Instatips

Instagramkonton att följa, om du inte redan gör det:

@kvinnohat
@svartkvinna
@asiatiskkvinna
@fetkvinna
@machokulturen

Konton att följa, läsa och reflektera. Kontot @kvinnohat har på senare tid haft en del rasifierade feminister som hållit i kontot. De har fått mig att som vit feminist få känna på lite hur det möjligtvis känns för män när feministiska frågor diskuteras. Först skam och ”men inte jag, väl?”. Och det är naturligtvis en del av poängen, att jag ska reflektera och fundera över hur JAG tänker och hur JAG agerar. Men i det stora hela handlar det inte om MIG och det får jag påminna mig själv om hela tiden. Lyssna. Ge utrymme. Reflektera. I den ordningen. Och ja, ska jag vara helt ärlig har jag till och med tänkt den mycket smarta tanken ”fast inte alla vita feminister ju”. Tack och lov har jag insett orimligheten i tanken och gett mig själv en mental bakhuvudssmäll. Nej, inte alla vita feminister, liksom inte alla män, men frågorna de lyfter rör bara vita feminister, liksom vissa frågor bara rör män. Att det finns en handfull undantag tar ju inte bort det faktum att det de lyfter faktiskt händer och händer ofta eftersom inte bara en reagerar. 

Hursomhelst. Följ, om du inte redan gört. 

Män som visar känslor

Det här inlägget har legat och puttrat i huvudet ett tag nu med anledning av män som ploppar upp här och var och säger att faderskapet till en dotter har fått dem att öppna ögonen avseende feminism. De har ju fått en hel del kritik, för varför krävs det att en man får en dotter för att dra ur huvudet ur arslet och se vad som pågår omkring dem. Deras döttrar är ju knappast de första av kvinnligt kön som de har en nära relation till.

Jag förstår att många känner så. Till en början nickade jag ihärdigt, jag också. Tills jag insåg att det faktum att jag har en rasifierad son gör mig mera mottaglig för och engagerad i frågor som rör rasism. Inte så att jag inte accepterade eller inte ville se den rasism som finns överallt omkring oss, innan, men jag skulle förmodligen inte ha tagit anti-rasismen till mig på det sättet jag har gjort om det inte vore för att det är så nära. Jag insåg att det är direkt jämförbart. Även om jag vill tro att jag det hade räckt att ha en nära relation till en rasifierad person för att känna samma engagemang. Som ju dessa män torde ha (haft) med kvinnliga släktingar och partners (då just de här männen är heterosexuella). Vi borde visserligen känna ett engagemang för våra medmänniskor utan att vara indirekt påverkade själva, men det säger väl lite sig självt att närheten till det ger ett större engagemang. Jag har själv inte varit feminist i speciellt många år med tanke på min ålder, så vem är jag att säga något om andra som kommer på poängen sent? Jag, som dessutom är kvinna och direkt berörd?

Hursomhelst. Jag håller däremot med om att det finns något med det här som är problematiskt. Men problemet är naturligtvis inte att fler personer går ut och förklarar att de är feminister. Problemet är definitivt inte att män förklarar att de är feminister. Problemet är däremot den hyllningskör som möter män som förklarar att de är feminister (en hyllningskör som byts ut mot förakt och förlöjligande så fort en kvinna uttalar sig positivt om feminism).

Det är som att hylla icke-rasifierade för att de inte är rasister, vilket ju är helt befängt. Som att det gör killar till extra schyssta snubbar för att de tycker att kvinnor är lika mycket värda som dem själva. Och det befäster ytterligare synen på män som visar känslor som något alldeles sensationellt. Synen på män som värnar om sina döttrar/barn som något ”gulligt” och fantastiskt, snarare än den självklarhet det borde vara. Så som det är när kvinnor värnar om sina barn – en självklarhet.

Det går, i mitt huvud, hand i hand med den här synen på killar som fruktansvärt ”gulliga” för att de överhuvudtaget är förmögna att visa ömhet och kärlek. Det vill säga, helt vanliga mänskliga känslor. Synen på killar med barnvagn som ”hål i tänderna”-sött och ”nu ser han allt bra stolt ut”, medan tjejer med barnvagnar bara är irriterande och ”ska de gå och dricka latte nu eller?”. Detta eviga idiotförklarandet av killar som gör dem till hjältar för att de är helt jävla normalt mänskliga människor och som sätter dem i motsats till tjejer som i sin tur blir avskydda och hånade för exakt samma handlingar.

Det är ett problem. Och nej, det är inget i-landsproblem. För det här är en av konsekvenserna av den skillnad som görs på män och kvinnor, men allt är sprunget ur samma källa. Föraktet och nedvärderandet av kvinnor vs hyllandet och idiotförklarandet av män. Det skulle kunna ligga nära till hands att tro att detta konstanta idiotförklarande av män skulle uppröra mera, men eftersom det ger dem fördelar så antar jag att det inte uppfattas så? Och ja, jag är medveten om att vissa fördomar om kvinnor ger kvinnor vissa fördelar också, och därför är det bekvämt att blunda för att det egentligen innebär att hon ses ner på och blir behandlad som en idiot.

I alla fall. Manliga feminister är mer än välkomna att uttrycka sina åsikter, as far as I’m concerned. Omgivningen kan dock hålla inne med applåder och diverse medaljer, så länge inte alla som säger samma sak bemöts på samma sätt. För detta ensidiga hyllande visar att poängen helt går omgivningen förbi.

Tjo vad det var livat

Det är inget high life här, om en säger. Mensar och har ett munsår som förmodligen syns från rymden, diverse omständigheter i livet gör att vi inte kan göra något på semestern mer än vara hemma och åka på korta strandutflykter. Som tur är gör ju vädret att en inte vill vara på så många andra ställen heller. I och för sig. Och nej, ingen av oss har elektronisk fotboja. Insåg just att det lät ungefär så. 

Tänker så sjukt mycket på min syster. Pendlar mellan att inte fatta till att bli förvånad över att det inte ens har gått två månader. Det har inte ens gått två månader. Så det är inte konstigt att hela mitt inre är kaos egentligen. Gråtkänslan i halsen som dyker upp titt som tätt. Och det extremt dåliga tålamodet, som pga ”omständigheter i livet” prövas ganska hårt just nu. 

Är kryptisk, jag vet, men omständigheterna rör ett av barnen och jag känner mig inte bekväm att skriva ut vad det är. Det räcker att säga att det är prövande nåt så in i bomben och att allt jag trott och tänkt om mig själv som förälder och om barnuppfostran lite har ställts på ända och jag vet ingenting längre. Frustration är en rejäl underdrift.

Jag är i en sådan period i livet som jag kommer se tillbaka på sen och undra hur jag/vi orkade. Sån där period som man på något sätt glider genom (utan att glida det minsta lilla) på något ofattbart sätt utan att känna efter. För det går inte att tänka och känna. Längtar tills vi är på andra sidan om det här, så att säga. Samtidigt som det känns som att det inte ens finns någon andra sida. 

Jaja. Uppgivet och kryptiskt.

Slutade äta Femal Balans på semestern också, för jag ville veta hur det skulle kännas. Eller snarare OM det skulle kännas och märkas alls. Men det är ju helt omöjligt att säga om det märks eller inte pga livet som pågår, s’atte. Helt onödigt experiment. 

Skulle vilja skriva

Men herregud vad jag skriver blogginlägg i huvudet men aldrig på riktigt!

Jag vill skriva om åsikter kring barnuppfostran och egna nyliga insikter efter (eller snarare under) en av de svåraste och mest prövande saker jag ställts inför som förälder. Jag vill skriva om paniken som vällde upp när jag återvände till sjukhuset där vi vakade över min syster. Jag vill skriva om mitt mående i stort. Dokumentera dalar och toppar. Jag vill skriva om det tvångsmässiga fackplacerande av människor för att folk ska veta vilka förutfattade meningar de ska ha om andra. Vill kräkas på det. Vill kräkas på mycket just nu. Vill kräkas på besserwissrar som sysslar med hårklyveri för att förminska andra människors känslor och upplevelser.

Men ja. Det är varmt (nyhet), vi sitter mest på en strand och datorn är aldrig ledig när vi väl är i hemmet. Detta skrivs på mobilen och jag är redigt irriterad pga sjukt drygt.

Nu vet ni.

Det här med sexköp

Jag har sett en hel del argumenterade för att sexköp ska vara lagligt för kvinnans säkerhet, att motstånd till sexköp är att slutshama och påstå att kvinnor måste må dåligt av att sälja sin kropp och att man förutsätter ett psykiskt dåligmående för att kunna göra det överhuvudtaget. Jag har velat bemöta det länge, men jag inte har lyckats formulera eller få fram min poäng. Nu fick jag det serverat genom en ledare i min lokala tidning – Sexköp är inget jämlikt avtal.

För det spelar ingen roll att det visst finns kvinnor som vill sälja sex. Jag har inga problem att förstå att det finns kvinnor som gör det utan att må dåligt, vare sig före eller efter. Det ligger ingen slutshaming eller någon form av föreställning om att ingen kvinna kan tycka om att ligga med främmande män eller bry sig om nämnvärt att det är det deras sysselsättning går ut på. Självklart finns det kvinnor som inte ser sex som något speciellt känslomässigt bundet. Vi är inga små madonnor jämfört med män. Sexuella behov, drifter och synsätt sitter inte i könet utan i personen. Så har vi det ur världen. Det handlar inte om det.

Det handlar om en sysselsättning med kunder som uppenbart inte kan hantera tillgången till tjänsten. Det handlar om människor som faktiskt blir intvingade i sysselsättningen av andra. Eftersom det handlar om något som många – inte alla – mår fruktansvärt dåligt (och även dör) av kanske det kan finnas anledning att se över hur man ska hantera den här typen av tjänster. För oavsett om det finns människor som vill sälja sex, så kan man inte få göra allt man vill om det visar sig att kunder inte kan hantera det och att andra människor tvingar personer att sälja sex. Det finns ett problem här, ett ganska massivt problem som inte försvinner. Att säga att det borde vara lagligt är som att säga att misshandel borde vara lagligt eftersom det finns de som faktiskt finner njutning i att bli slagna och förnedrade. Det är inte rimligt med tanke på det lidande så många utsätts för. Att påstå att det aldrig kommer försvinna och att vi därför borde göra det lagligt kan vi ju jämföra med en hel del saker som inte är lagliga som aldrig kommer upphöra, som hets mot folkgrupp, drogmissbruk, mord, inbrott, ja i stort sett alla brott som finns, antar jag. Det är inget argument.

Artikeln ovan säger allt annat jag vill säga, så läs den.