Instatips

Instagramkonton att följa, om du inte redan gör det:

@kvinnohat
@svartkvinna
@asiatiskkvinna
@fetkvinna
@machokulturen

Konton att följa, läsa och reflektera. Kontot @kvinnohat har på senare tid haft en del rasifierade feminister som hållit i kontot. De har fått mig att som vit feminist få känna på lite hur det möjligtvis känns för män när feministiska frågor diskuteras. Först skam och ”men inte jag, väl?”. Och det är naturligtvis en del av poängen, att jag ska reflektera och fundera över hur JAG tänker och hur JAG agerar. Men i det stora hela handlar det inte om MIG och det får jag påminna mig själv om hela tiden. Lyssna. Ge utrymme. Reflektera. I den ordningen. Och ja, ska jag vara helt ärlig har jag till och med tänkt den mycket smarta tanken ”fast inte alla vita feminister ju”. Tack och lov har jag insett orimligheten i tanken och gett mig själv en mental bakhuvudssmäll. Nej, inte alla vita feminister, liksom inte alla män, men frågorna de lyfter rör bara vita feminister, liksom vissa frågor bara rör män. Att det finns en handfull undantag tar ju inte bort det faktum att det de lyfter faktiskt händer och händer ofta eftersom inte bara en reagerar. 

Hursomhelst. Följ, om du inte redan gört. 

Män som visar känslor

Det här inlägget har legat och puttrat i huvudet ett tag nu med anledning av män som ploppar upp här och var och säger att faderskapet till en dotter har fått dem att öppna ögonen avseende feminism. De har ju fått en hel del kritik, för varför krävs det att en man får en dotter för att dra ur huvudet ur arslet och se vad som pågår omkring dem. Deras döttrar är ju knappast de första av kvinnligt kön som de har en nära relation till.

Jag förstår att många känner så. Till en början nickade jag ihärdigt, jag också. Tills jag insåg att det faktum att jag har en rasifierad son gör mig mera mottaglig för och engagerad i frågor som rör rasism. Inte så att jag inte accepterade eller inte ville se den rasism som finns överallt omkring oss, innan, men jag skulle förmodligen inte ha tagit anti-rasismen till mig på det sättet jag har gjort om det inte vore för att det är så nära. Jag insåg att det är direkt jämförbart. Även om jag vill tro att jag det hade räckt att ha en nära relation till en rasifierad person för att känna samma engagemang. Som ju dessa män torde ha (haft) med kvinnliga släktingar och partners (då just de här männen är heterosexuella). Vi borde visserligen känna ett engagemang för våra medmänniskor utan att vara indirekt påverkade själva, men det säger väl lite sig självt att närheten till det ger ett större engagemang. Jag har själv inte varit feminist i speciellt många år med tanke på min ålder, så vem är jag att säga något om andra som kommer på poängen sent? Jag, som dessutom är kvinna och direkt berörd?

Hursomhelst. Jag håller däremot med om att det finns något med det här som är problematiskt. Men problemet är naturligtvis inte att fler personer går ut och förklarar att de är feminister. Problemet är definitivt inte att män förklarar att de är feminister. Problemet är däremot den hyllningskör som möter män som förklarar att de är feminister (en hyllningskör som byts ut mot förakt och förlöjligande så fort en kvinna uttalar sig positivt om feminism).

Det är som att hylla icke-rasifierade för att de inte är rasister, vilket ju är helt befängt. Som att det gör killar till extra schyssta snubbar för att de tycker att kvinnor är lika mycket värda som dem själva. Och det befäster ytterligare synen på män som visar känslor som något alldeles sensationellt. Synen på män som värnar om sina döttrar/barn som något ”gulligt” och fantastiskt, snarare än den självklarhet det borde vara. Så som det är när kvinnor värnar om sina barn – en självklarhet.

Det går, i mitt huvud, hand i hand med den här synen på killar som fruktansvärt ”gulliga” för att de överhuvudtaget är förmögna att visa ömhet och kärlek. Det vill säga, helt vanliga mänskliga känslor. Synen på killar med barnvagn som ”hål i tänderna”-sött och ”nu ser han allt bra stolt ut”, medan tjejer med barnvagnar bara är irriterande och ”ska de gå och dricka latte nu eller?”. Detta eviga idiotförklarandet av killar som gör dem till hjältar för att de är helt jävla normalt mänskliga människor och som sätter dem i motsats till tjejer som i sin tur blir avskydda och hånade för exakt samma handlingar.

Det är ett problem. Och nej, det är inget i-landsproblem. För det här är en av konsekvenserna av den skillnad som görs på män och kvinnor, men allt är sprunget ur samma källa. Föraktet och nedvärderandet av kvinnor vs hyllandet och idiotförklarandet av män. Det skulle kunna ligga nära till hands att tro att detta konstanta idiotförklarande av män skulle uppröra mera, men eftersom det ger dem fördelar så antar jag att det inte uppfattas så? Och ja, jag är medveten om att vissa fördomar om kvinnor ger kvinnor vissa fördelar också, och därför är det bekvämt att blunda för att det egentligen innebär att hon ses ner på och blir behandlad som en idiot.

I alla fall. Manliga feminister är mer än välkomna att uttrycka sina åsikter, as far as I’m concerned. Omgivningen kan dock hålla inne med applåder och diverse medaljer, så länge inte alla som säger samma sak bemöts på samma sätt. För detta ensidiga hyllande visar att poängen helt går omgivningen förbi.

Tjo vad det var livat

Det är inget high life här, om en säger. Mensar och har ett munsår som förmodligen syns från rymden, diverse omständigheter i livet gör att vi inte kan göra något på semestern mer än vara hemma och åka på korta strandutflykter. Som tur är gör ju vädret att en inte vill vara på så många andra ställen heller. I och för sig. Och nej, ingen av oss har elektronisk fotboja. Insåg just att det lät ungefär så. 

Tänker så sjukt mycket på min syster. Pendlar mellan att inte fatta till att bli förvånad över att det inte ens har gått två månader. Det har inte ens gått två månader. Så det är inte konstigt att hela mitt inre är kaos egentligen. Gråtkänslan i halsen som dyker upp titt som tätt. Och det extremt dåliga tålamodet, som pga ”omständigheter i livet” prövas ganska hårt just nu. 

Är kryptisk, jag vet, men omständigheterna rör ett av barnen och jag känner mig inte bekväm att skriva ut vad det är. Det räcker att säga att det är prövande nåt så in i bomben och att allt jag trott och tänkt om mig själv som förälder och om barnuppfostran lite har ställts på ända och jag vet ingenting längre. Frustration är en rejäl underdrift.

Jag är i en sådan period i livet som jag kommer se tillbaka på sen och undra hur jag/vi orkade. Sån där period som man på något sätt glider genom (utan att glida det minsta lilla) på något ofattbart sätt utan att känna efter. För det går inte att tänka och känna. Längtar tills vi är på andra sidan om det här, så att säga. Samtidigt som det känns som att det inte ens finns någon andra sida. 

Jaja. Uppgivet och kryptiskt.

Slutade äta Femal Balans på semestern också, för jag ville veta hur det skulle kännas. Eller snarare OM det skulle kännas och märkas alls. Men det är ju helt omöjligt att säga om det märks eller inte pga livet som pågår, s’atte. Helt onödigt experiment. 

Skulle vilja skriva

Men herregud vad jag skriver blogginlägg i huvudet men aldrig på riktigt!

Jag vill skriva om åsikter kring barnuppfostran och egna nyliga insikter efter (eller snarare under) en av de svåraste och mest prövande saker jag ställts inför som förälder. Jag vill skriva om paniken som vällde upp när jag återvände till sjukhuset där vi vakade över min syster. Jag vill skriva om mitt mående i stort. Dokumentera dalar och toppar. Jag vill skriva om det tvångsmässiga fackplacerande av människor för att folk ska veta vilka förutfattade meningar de ska ha om andra. Vill kräkas på det. Vill kräkas på mycket just nu. Vill kräkas på besserwissrar som sysslar med hårklyveri för att förminska andra människors känslor och upplevelser.

Men ja. Det är varmt (nyhet), vi sitter mest på en strand och datorn är aldrig ledig när vi väl är i hemmet. Detta skrivs på mobilen och jag är redigt irriterad pga sjukt drygt.

Nu vet ni.

Det här med sexköp

Jag har sett en hel del argumenterade för att sexköp ska vara lagligt för kvinnans säkerhet, att motstånd till sexköp är att slutshama och påstå att kvinnor måste må dåligt av att sälja sin kropp och att man förutsätter ett psykiskt dåligmående för att kunna göra det överhuvudtaget. Jag har velat bemöta det länge, men jag inte har lyckats formulera eller få fram min poäng. Nu fick jag det serverat genom en ledare i min lokala tidning – Sexköp är inget jämlikt avtal.

För det spelar ingen roll att det visst finns kvinnor som vill sälja sex. Jag har inga problem att förstå att det finns kvinnor som gör det utan att må dåligt, vare sig före eller efter. Det ligger ingen slutshaming eller någon form av föreställning om att ingen kvinna kan tycka om att ligga med främmande män eller bry sig om nämnvärt att det är det deras sysselsättning går ut på. Självklart finns det kvinnor som inte ser sex som något speciellt känslomässigt bundet. Vi är inga små madonnor jämfört med män. Sexuella behov, drifter och synsätt sitter inte i könet utan i personen. Så har vi det ur världen. Det handlar inte om det.

Det handlar om en sysselsättning med kunder som uppenbart inte kan hantera tillgången till tjänsten. Det handlar om människor som faktiskt blir intvingade i sysselsättningen av andra. Eftersom det handlar om något som många – inte alla – mår fruktansvärt dåligt (och även dör) av kanske det kan finnas anledning att se över hur man ska hantera den här typen av tjänster. För oavsett om det finns människor som vill sälja sex, så kan man inte få göra allt man vill om det visar sig att kunder inte kan hantera det och att andra människor tvingar personer att sälja sex. Det finns ett problem här, ett ganska massivt problem som inte försvinner. Att säga att det borde vara lagligt är som att säga att misshandel borde vara lagligt eftersom det finns de som faktiskt finner njutning i att bli slagna och förnedrade. Det är inte rimligt med tanke på det lidande så många utsätts för. Att påstå att det aldrig kommer försvinna och att vi därför borde göra det lagligt kan vi ju jämföra med en hel del saker som inte är lagliga som aldrig kommer upphöra, som hets mot folkgrupp, drogmissbruk, mord, inbrott, ja i stort sett alla brott som finns, antar jag. Det är inget argument.

Artikeln ovan säger allt annat jag vill säga, så läs den.

Kvinnors utseendeideal och skuldbeläggning

Två relativt aktuella ”näthändelser” får mig att vilja dunka huvudet i väggen pga sina till synes välmenande syften som slår så fel. Många blir naturligtvis eld och lågor och tycker det är så ”GRYMT”, men jag håller inte med. Jag pratar om Colbie Caillats video Try och Molly Sandéns ”kurvor” på Instagram.

Jag börjar med Try-videon. Colbie Caillat är trött på skönhetsidealen och gör en video där uppsminkade kvinnor sminkar av sig och blir naturligt vackra. ”You don’t have to try so hard, you don’t have to give it all away”. Om vi bortser från att det slängs in lite slutshaming och att det förutsätts att kvinnor som sminkar sig gör det för att bli omtyckta, så är väl budskapet… fint, antar jag. Det gamla hederliga ”du duger som du är”. Jag gissar att det fantastiska med den här videon är att kvinnorna kastar peruker, löshår och tvättar bort smink, för själva budskapet är ju inte direkt nytt och unikt. Däremot är inte den här videon en känga mot skönhetsidealen utan mot kvinnor som av sina egna anledningar ägnar sig åt sitt utseende. Det är ganska lätt att se på kommentarer kring videon också, att det är så den slår bland dem som tittar på den. ”Titta, vad vackra de är när de är helt naturliga”, ”om tjejer bara fattade vad vackra de är utan smink” osv osv. Det vill säga, det handlar fortfarande om att vi ska vara vackra. Och att vi ska vilja vara vackra. För att glädja andra. Hej, ironi. Hela poängen med videon blir istället ”don’t show anyone that you try so hard”.

För faktum är att det visserligen finns en hel uppsjö skönhetsideal som säkerligen många kvinnor känner att de vill eller borde leva upp till och vissa av skönhetsidealen är så klart dödsynder att inte leva upp till, enligt samhället (dvs. du ska vara smal, du ska raka dig och det ska banne mig synas att du är kvinna). Men om ni ser er omkring i er direkta omgivning, dvs. på kvinnor du känner, jobbar med och som du möter på stan osv. Nog får man väl ändå säga att större delen kvinnor du möter under en dag är osminkade/sparsamt sminkade. Om du tittar på kvinnor i din omgivning som liksom är mest ”normala” enligt normen, då är det med ganska stor sannolikhet osminkade/sparsamt sminkade kvinnor. Så ja, låten säger till de osminkade/sparsamt sminkade kvinnorna att NI, ni är idealet. Och underförstått, vi andra (som jag räknar mig till) borde sluta göra oss till. Vi andra som det alltid är fritt fram att håna och se ner på. Så jag undrar lite, vad är så grymt med denna video? Den befäster fördomar, det är allt den gör. Den kanske lyfter kvinnor som inte ”try:ar so hard”, gör att de känner att de är på rätt väg och ska keep up the good work. Men personligen känner jag att varje delning med diverse ”naturlig skönhet”-hyllningar är en känga till sådana som jag. Hej Sonja skrev ett bra inlägg om det här fenomenent – Jag kan bara vara snygg om Taylor Swift är ful. Det här att det alltid är en tävling när det kommer till kvinnors utseende. Kurviga kvinnor kan bara vara snygga om det är asfult att vara smal. Osminkade kvinnor kan bara vara snygga om det är svinäckligt med sminkade tjejer. Det tvångsmässiga behovet att trycka ner andra för att känna sig okej med att vara den man är. För varje utseenderelaterad sak som lyfts som ett avslappnat och rätt sätt att approacha sitt utseende för att uppmuntra vissa kvinnor, säger man åt ganska många andra kvinnor att de är fel och borde ändra på sig.

Jo, jag fattar att ingen de flesta inte menar det så och att de som delar den här videon och andra ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”-bilder/videor/whatever gör det i syfte att sprida ett positivt budskap. Jag fattar att ingen inte alla gör det för att vara elak mot någon annan. Men det betyder ju inte att det inte kan vara så det tas emot. Det bästa är väl att helt sluta kommentera kvinnors kroppar och utseenden. Att sluta lyfta fram vad som är vackert, för det i sig blir ju ett skönhetsideal. Är det inte redan ett befintligt ideal, så är det bara ett nytt ideal att lägga på högen. Sluta jämföra, sluta skuldbelägga, sluta diskutera överhuvudtaget. DET är enda sättet att få alla kvinnor att känna sig bekväma i sina egna kroppar, oavsett storlek eller mängd med smink. Låt oss se ut hur vi vill utan att hela tiden bli betygsatta.

Och ja, inlägget blir för långt för att gå in speciellt djupt på Molly Sandéns Instagram-bild. Lång historia kort – Molly tröttnade på att bli kallad mullig och fet och la upp en bild på sig i linne och trosor, blev love-bombad av fans som tyckte att hon var så vacker med sina kurvor. Molly gick ut och tackade alla och voilá, ännu en diskussion om ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”, i det här fallet smala vs. kurviga. I det här fallet stör det mig inte ett dugg att Molly lägger upp en bild på sig själv i linne och trosor, det stör mig däremot att hon betygssätts och sedan tackar för betygen. Det är ju bara samma mynt fast i en annan vinkel. Kritiken riktar jag inte mot Molly utan mot det här fenomenet och alla som sedan för vidare diskussionen om vilka kvinnor som är snyggast – de smala eller de kurviga. Gah! Se föregående stycke. Idealen är sjuka, att Molly kallas fet av någon överhuvudtaget är helt sjukt, men det blir inte poängen här. Alls. Poängen borde vara ”screw ideal”, men blir istället en tävling i vilka ideal som är mest rätt.

P!NK

Nu vet jag inte om det finns någon som läser den här lilla blöggen som inte redan vet att jag har rosa hår numera, pga har liksom varit ganska exalterad över detta i cirka alla sociala medier jag är med i. Det är någonting med att ha en overklig färg på håret som gör en så glad. Jag brukar hata att hitta hårstrån överallt, i handfatet, på tangentbordet, på kudden, på kläderna, ÖVERALLT, men nu ba: åh titta, ett ROSA hårstrå! Jag är medveten om att det låter smått obegåvat, men det gör mig lite glad. Varje gång jag tittar mig i spegeln ba: *möcket glad*

Idag fick jag dessutom agera hårmodell när jag handlade min lunch. Nu var det inte färgen som var den främsta orsaken, det var själva frisyren. Så där helt normalt och helt vardagligt blev jag fotad för ”visa-för-frisören”-bilder av en tjej som också ville ha den här frippan. Nu brukar jag ju inte gilla att få utseenderelaterade komplimanger, men en komplimang för min frisyr är ju egentligen en komplimang till min frisör och inte till mig, s’atte. Blir dessutom glad för varenda människa som inte tittar på mig som att jag just klivit ur ett rymdskepp. Ja, det kan ligga nära till hands att tro att en vill ha uppmärksamhet när en färgar håret i icke-naturlig färg och således sticker ut litegrann, men believe you me jag vill inte ha uppmärksamheten, jag vill bara ha rosa hår. Det är ju därför jag färgar håret rosa sist av alla i hela världen. På ett ungefär. Folk måste på allvar sluta tro att allt en gör med sitt utseende är tillägnat alla andra.

Men i alla fall. Det jag ville berätta var att det gör mig glad, det här håret.

 

20140711-135555-50155745.jpg

Tröttma!

Är inne i en sån där period av extrem trötthet vad gäller allas tyckande till höger och vänster. Alla har åsikter om allt och om de inte har (eller ens behöver ha en) så skaffar dem sig en från närmaste idol på Twitter. På ett ungefär.

Är trött på mitt eget tyckande också, för den delen. Orkar inte tycka en massa saker men sitter ändå och tycker en hel del. Som det här till exempel. Retar upp mig på att folk retar upp sig. S’imla produktivt!

Jag är trött på individer som sitter och gör sandlåda och lekstuga av saker som är viktiga på riktigt. Och jag är ännu mer trött på andra individer som griper varje halmstrå för att få sitta och håna ner mycket större grupper än det det finns fog för.

Orkar ej.

Tid för sorg

Det här är min första femdagarsvecka på jobbet sedan vecka 21 (v. 27 nu, för er som inte vet). Under juni månad har jag bara varit in på jobbet max två dagar i veckan. Det känns, kan jag säga. Jag är helt slut. Förutom att det är ovant att orka koncentrera sig dag efter dag efter dag, är det stressigt och pressat inför semestern. Igår kändes det som att det kokade i huvudet. Konstant irritation och allmänt energilös. Tankarna gick liksom inte att tänka från början till slut. Antingen kunde jag inte påbörja tanken eller så fastnade jag mitt i och kunde inte avsluta. Så himla märklig känsla, det där att känna att nu måste jag tänka ut hur jag ska göra, utan att kunna påbörja tanken. Ja, det låter ju bara helknäppt.

Livet går ju vidare. Jag går till jobbet, sitter vid fikabordet och skämtar på som vanligt, jag träffar kompisar, tränar, lagar mat, umgås med familjen och så vidare. Allt ser ju ut som vanligt utanpå. Det är bara den där tunga känslan i bröstkorgen som är annorlunda motför innan. Som att hjärtat har ett sänke fastknutet i sig. Och den där plötsliga vågen av sorg som ibland sköljer över mig och tårar som liksom verkar ligga beredda att tränga fram närsomhelst.

Jag förstår att det tar tid. Det svåra är väl egentligen att livet inte ger en den tiden. När jag är hemma är det svårt att sörja pga barnen. Naturligtvis är det inte enbart negativt att barn får uppleva sorg, för de får se att man kan komma över eller lära sig leva med sorg. Jag har pratat med dem om allt det här, men jag biter ändå ihop för familjelivet rullar ju på. De få gånger jag är ensam är jag på jobbet. Nu går det bra ändå, men förra månaden var hemsk. Så fort jag kom till jobbet och stängde dörren till mitt rum sköljde allt över mig och jag bara grät. Därav anledningen till att jag inte var där så mycket. Jag hade några dagar då jag var ensam hemma, men då distraherade jag mig med tv-serier istället. Så jag vete sjutton när jag egentligen skulle ha sörjt aktivt, s.a.s. För jag gjorde det ju uppenbarligen inte under den tid jag faktiskt fick. Eller, det är lögn, klart jag sörjde. Men jag bet fortfarande ihop och gjorde vad jag kunde för att bedöva mig (dvs. med verklighetsflykt i form av tv-serier).

En till helvecka och en kortvecka kvar, sedan är det semester. Kämpa!

Människans eget hittepå

Angående gårdagens inlägg. Det handlar ingenstans om att buhu:a sig eller beklaga sig över hur saker blev. Jag vill bara betona det. Ofta bemöts den typen av förklaringar av hån och diverse ”jamen, VI då!”-argument. Jag ville skriva inlägget för att göra oss ”patetiska våp” till människor. Det är inte synd om mig. Det är däremot jävligt synd att det ska behöva vara så här. Och nej, det gör heller inte ”patetiska våp” till världens mest utsatta och diskriminerade människor. Vi råkar bara vara en utsatt och diskriminerad grupp människor bland flera andra utsatta och diskriminerade grupper och det finns exakt ingen anledning alls att gradera de grupperna i viktighetsgrad eftersom alla har en enda sak gemensamt – alla vill vi bli sedda för den person vi är, hellre än att bli utdömda för det som syns på utsidan. Och lösningen är universal och funkar för alla dessa grupper – sluta döm personer efter vad du kan se med blotta ögat och förutsätt ingenting om andra människor förrän du lärt känna dem alternativt inse att du inte vet ett skit om andra människor om du inte känner dem. Det ÄR så enkelt.

Motsatspoolen till mig som kvinna är du som man, eftersom samhället är uppbyggt så. Det betyder inte att det inte finns män som är utsatta och diskriminerade. Kvinnor har lägre ställning än män. Feminina kvinnor har lägre ställning än ”kvinnor” (dvs. kvinnor med rätt mängd ”manliga” egenskaper). Rasifierade, funktionshindrade och hbtq-personer har lägre ställning oavsett kön. Och tillhör du fler än en av dessa grupper hamnar du ännu lägre ner på stegen. Att det här ens existerar är människans eget hittepå. Ett hittepå som är helt åt helvete. Men eftersom det bara är en konstruktion betyder det att det går att ändra. Att önska och försöka påverka den ändringen är inte löjligt, oviktigt eller ett i-landsproblem.

Jag har slutat skratta med när folk hånar kvinnor för att de är fåfänga och sminkar och klär sig ”fel” enligt normen. Istället påpekar jag likheterna mellan de kvinnorna och mig själv. Jag vet att det inte uppskattas av min omgivning och att jag uppfattas som en ”party pooper” som ska vara så ”jävla PK” hela tiden. Men när du hånar dem, hånar du ju mig – hur kan du inte se det? ”Jamen, jag menar ju inte dig”, ”jamen, du gör ju inte så där!”, ”jamen, på dig är det ju fint!”. Fast nä, det funkar inte så. Hånar du en, hånar du alla. Och det är applicerbart på exakt alla utsatta och diskriminerade grupper jag nämnde ovan. Det handlar inte om att sätta dit någon eller om att sprida taskig stämning, utan enbart om att jag inte ställer upp på det här eviga dömandet av andra längre. Jag vill inte vara en del av det längre och önskar att du inte heller skulle vilja det.

Är det så svårt att hitta andra saker att skratta åt? Om du har så svårt att släppa din vilja att håna andra människor för att få dig ett gott skratt, känner jag spontant att du kanske har problem med din egen självbild. Att du bara känner dig okej och som att du duger så länge du får trycka ner någon annan. Något att fundera på perhaps?