Det här med sexköp

Jag har sett en hel del argumenterade för att sexköp ska vara lagligt för kvinnans säkerhet, att motstånd till sexköp är att slutshama och påstå att kvinnor måste må dåligt av att sälja sin kropp och att man förutsätter ett psykiskt dåligmående för att kunna göra det överhuvudtaget. Jag har velat bemöta det länge, men jag inte har lyckats formulera eller få fram min poäng. Nu fick jag det serverat genom en ledare i min lokala tidning – Sexköp är inget jämlikt avtal.

För det spelar ingen roll att det visst finns kvinnor som vill sälja sex. Jag har inga problem att förstå att det finns kvinnor som gör det utan att må dåligt, vare sig före eller efter. Det ligger ingen slutshaming eller någon form av föreställning om att ingen kvinna kan tycka om att ligga med främmande män eller bry sig om nämnvärt att det är det deras sysselsättning går ut på. Självklart finns det kvinnor som inte ser sex som något speciellt känslomässigt bundet. Vi är inga små madonnor jämfört med män. Sexuella behov, drifter och synsätt sitter inte i könet utan i personen. Så har vi det ur världen. Det handlar inte om det.

Det handlar om en sysselsättning med kunder som uppenbart inte kan hantera tillgången till tjänsten. Det handlar om människor som faktiskt blir intvingade i sysselsättningen av andra. Eftersom det handlar om något som många – inte alla – mår fruktansvärt dåligt (och även dör) av kanske det kan finnas anledning att se över hur man ska hantera den här typen av tjänster. För oavsett om det finns människor som vill sälja sex, så kan man inte få göra allt man vill om det visar sig att kunder inte kan hantera det och att andra människor tvingar personer att sälja sex. Det finns ett problem här, ett ganska massivt problem som inte försvinner. Att säga att det borde vara lagligt är som att säga att misshandel borde vara lagligt eftersom det finns de som faktiskt finner njutning i att bli slagna och förnedrade. Det är inte rimligt med tanke på det lidande så många utsätts för. Att påstå att det aldrig kommer försvinna och att vi därför borde göra det lagligt kan vi ju jämföra med en hel del saker som inte är lagliga som aldrig kommer upphöra, som hets mot folkgrupp, drogmissbruk, mord, inbrott, ja i stort sett alla brott som finns, antar jag. Det är inget argument.

Artikeln ovan säger allt annat jag vill säga, så läs den.

Kvinnors utseendeideal och skuldbeläggning

Två relativt aktuella ”näthändelser” får mig att vilja dunka huvudet i väggen pga sina till synes välmenande syften som slår så fel. Många blir naturligtvis eld och lågor och tycker det är så ”GRYMT”, men jag håller inte med. Jag pratar om Colbie Caillats video Try och Molly Sandéns ”kurvor” på Instagram.

Jag börjar med Try-videon. Colbie Caillat är trött på skönhetsidealen och gör en video där uppsminkade kvinnor sminkar av sig och blir naturligt vackra. ”You don’t have to try so hard, you don’t have to give it all away”. Om vi bortser från att det slängs in lite slutshaming och att det förutsätts att kvinnor som sminkar sig gör det för att bli omtyckta, så är väl budskapet… fint, antar jag. Det gamla hederliga ”du duger som du är”. Jag gissar att det fantastiska med den här videon är att kvinnorna kastar peruker, löshår och tvättar bort smink, för själva budskapet är ju inte direkt nytt och unikt. Däremot är inte den här videon en känga mot skönhetsidealen utan mot kvinnor som av sina egna anledningar ägnar sig åt sitt utseende. Det är ganska lätt att se på kommentarer kring videon också, att det är så den slår bland dem som tittar på den. ”Titta, vad vackra de är när de är helt naturliga”, ”om tjejer bara fattade vad vackra de är utan smink” osv osv. Det vill säga, det handlar fortfarande om att vi ska vara vackra. Och att vi ska vilja vara vackra. För att glädja andra. Hej, ironi. Hela poängen med videon blir istället ”don’t show anyone that you try so hard”.

För faktum är att det visserligen finns en hel uppsjö skönhetsideal som säkerligen många kvinnor känner att de vill eller borde leva upp till och vissa av skönhetsidealen är så klart dödsynder att inte leva upp till, enligt samhället (dvs. du ska vara smal, du ska raka dig och det ska banne mig synas att du är kvinna). Men om ni ser er omkring i er direkta omgivning, dvs. på kvinnor du känner, jobbar med och som du möter på stan osv. Nog får man väl ändå säga att större delen kvinnor du möter under en dag är osminkade/sparsamt sminkade. Om du tittar på kvinnor i din omgivning som liksom är mest ”normala” enligt normen, då är det med ganska stor sannolikhet osminkade/sparsamt sminkade kvinnor. Så ja, låten säger till de osminkade/sparsamt sminkade kvinnorna att NI, ni är idealet. Och underförstått, vi andra (som jag räknar mig till) borde sluta göra oss till. Vi andra som det alltid är fritt fram att håna och se ner på. Så jag undrar lite, vad är så grymt med denna video? Den befäster fördomar, det är allt den gör. Den kanske lyfter kvinnor som inte ”try:ar so hard”, gör att de känner att de är på rätt väg och ska keep up the good work. Men personligen känner jag att varje delning med diverse ”naturlig skönhet”-hyllningar är en känga till sådana som jag. Hej Sonja skrev ett bra inlägg om det här fenomenent – Jag kan bara vara snygg om Taylor Swift är ful. Det här att det alltid är en tävling när det kommer till kvinnors utseende. Kurviga kvinnor kan bara vara snygga om det är asfult att vara smal. Osminkade kvinnor kan bara vara snygga om det är svinäckligt med sminkade tjejer. Det tvångsmässiga behovet att trycka ner andra för att känna sig okej med att vara den man är. För varje utseenderelaterad sak som lyfts som ett avslappnat och rätt sätt att approacha sitt utseende för att uppmuntra vissa kvinnor, säger man åt ganska många andra kvinnor att de är fel och borde ändra på sig.

Jo, jag fattar att ingen de flesta inte menar det så och att de som delar den här videon och andra ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”-bilder/videor/whatever gör det i syfte att sprida ett positivt budskap. Jag fattar att ingen inte alla gör det för att vara elak mot någon annan. Men det betyder ju inte att det inte kan vara så det tas emot. Det bästa är väl att helt sluta kommentera kvinnors kroppar och utseenden. Att sluta lyfta fram vad som är vackert, för det i sig blir ju ett skönhetsideal. Är det inte redan ett befintligt ideal, så är det bara ett nytt ideal att lägga på högen. Sluta jämföra, sluta skuldbelägga, sluta diskutera överhuvudtaget. DET är enda sättet att få alla kvinnor att känna sig bekväma i sina egna kroppar, oavsett storlek eller mängd med smink. Låt oss se ut hur vi vill utan att hela tiden bli betygsatta.

Och ja, inlägget blir för långt för att gå in speciellt djupt på Molly Sandéns Instagram-bild. Lång historia kort – Molly tröttnade på att bli kallad mullig och fet och la upp en bild på sig i linne och trosor, blev love-bombad av fans som tyckte att hon var så vacker med sina kurvor. Molly gick ut och tackade alla och voilá, ännu en diskussion om ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”, i det här fallet smala vs. kurviga. I det här fallet stör det mig inte ett dugg att Molly lägger upp en bild på sig själv i linne och trosor, det stör mig däremot att hon betygssätts och sedan tackar för betygen. Det är ju bara samma mynt fast i en annan vinkel. Kritiken riktar jag inte mot Molly utan mot det här fenomenet och alla som sedan för vidare diskussionen om vilka kvinnor som är snyggast – de smala eller de kurviga. Gah! Se föregående stycke. Idealen är sjuka, att Molly kallas fet av någon överhuvudtaget är helt sjukt, men det blir inte poängen här. Alls. Poängen borde vara ”screw ideal”, men blir istället en tävling i vilka ideal som är mest rätt.

P!NK

Nu vet jag inte om det finns någon som läser den här lilla blöggen som inte redan vet att jag har rosa hår numera, pga har liksom varit ganska exalterad över detta i cirka alla sociala medier jag är med i. Det är någonting med att ha en overklig färg på håret som gör en så glad. Jag brukar hata att hitta hårstrån överallt, i handfatet, på tangentbordet, på kudden, på kläderna, ÖVERALLT, men nu ba: åh titta, ett ROSA hårstrå! Jag är medveten om att det låter smått obegåvat, men det gör mig lite glad. Varje gång jag tittar mig i spegeln ba: *möcket glad*

Idag fick jag dessutom agera hårmodell när jag handlade min lunch. Nu var det inte färgen som var den främsta orsaken, det var själva frisyren. Så där helt normalt och helt vardagligt blev jag fotad för ”visa-för-frisören”-bilder av en tjej som också ville ha den här frippan. Nu brukar jag ju inte gilla att få utseenderelaterade komplimanger, men en komplimang för min frisyr är ju egentligen en komplimang till min frisör och inte till mig, s’atte. Blir dessutom glad för varenda människa som inte tittar på mig som att jag just klivit ur ett rymdskepp. Ja, det kan ligga nära till hands att tro att en vill ha uppmärksamhet när en färgar håret i icke-naturlig färg och således sticker ut litegrann, men believe you me jag vill inte ha uppmärksamheten, jag vill bara ha rosa hår. Det är ju därför jag färgar håret rosa sist av alla i hela världen. På ett ungefär. Folk måste på allvar sluta tro att allt en gör med sitt utseende är tillägnat alla andra.

Men i alla fall. Det jag ville berätta var att det gör mig glad, det här håret.

 

20140711-135555-50155745.jpg

Tröttma!

Är inne i en sån där period av extrem trötthet vad gäller allas tyckande till höger och vänster. Alla har åsikter om allt och om de inte har (eller ens behöver ha en) så skaffar dem sig en från närmaste idol på Twitter. På ett ungefär.

Är trött på mitt eget tyckande också, för den delen. Orkar inte tycka en massa saker men sitter ändå och tycker en hel del. Som det här till exempel. Retar upp mig på att folk retar upp sig. S’imla produktivt!

Jag är trött på individer som sitter och gör sandlåda och lekstuga av saker som är viktiga på riktigt. Och jag är ännu mer trött på andra individer som griper varje halmstrå för att få sitta och håna ner mycket större grupper än det det finns fog för.

Orkar ej.

Tid för sorg

Det här är min första femdagarsvecka på jobbet sedan vecka 21 (v. 27 nu, för er som inte vet). Under juni månad har jag bara varit in på jobbet max två dagar i veckan. Det känns, kan jag säga. Jag är helt slut. Förutom att det är ovant att orka koncentrera sig dag efter dag efter dag, är det stressigt och pressat inför semestern. Igår kändes det som att det kokade i huvudet. Konstant irritation och allmänt energilös. Tankarna gick liksom inte att tänka från början till slut. Antingen kunde jag inte påbörja tanken eller så fastnade jag mitt i och kunde inte avsluta. Så himla märklig känsla, det där att känna att nu måste jag tänka ut hur jag ska göra, utan att kunna påbörja tanken. Ja, det låter ju bara helknäppt.

Livet går ju vidare. Jag går till jobbet, sitter vid fikabordet och skämtar på som vanligt, jag träffar kompisar, tränar, lagar mat, umgås med familjen och så vidare. Allt ser ju ut som vanligt utanpå. Det är bara den där tunga känslan i bröstkorgen som är annorlunda motför innan. Som att hjärtat har ett sänke fastknutet i sig. Och den där plötsliga vågen av sorg som ibland sköljer över mig och tårar som liksom verkar ligga beredda att tränga fram närsomhelst.

Jag förstår att det tar tid. Det svåra är väl egentligen att livet inte ger en den tiden. När jag är hemma är det svårt att sörja pga barnen. Naturligtvis är det inte enbart negativt att barn får uppleva sorg, för de får se att man kan komma över eller lära sig leva med sorg. Jag har pratat med dem om allt det här, men jag biter ändå ihop för familjelivet rullar ju på. De få gånger jag är ensam är jag på jobbet. Nu går det bra ändå, men förra månaden var hemsk. Så fort jag kom till jobbet och stängde dörren till mitt rum sköljde allt över mig och jag bara grät. Därav anledningen till att jag inte var där så mycket. Jag hade några dagar då jag var ensam hemma, men då distraherade jag mig med tv-serier istället. Så jag vete sjutton när jag egentligen skulle ha sörjt aktivt, s.a.s. För jag gjorde det ju uppenbarligen inte under den tid jag faktiskt fick. Eller, det är lögn, klart jag sörjde. Men jag bet fortfarande ihop och gjorde vad jag kunde för att bedöva mig (dvs. med verklighetsflykt i form av tv-serier).

En till helvecka och en kortvecka kvar, sedan är det semester. Kämpa!

Människans eget hittepå

Angående gårdagens inlägg. Det handlar ingenstans om att buhu:a sig eller beklaga sig över hur saker blev. Jag vill bara betona det. Ofta bemöts den typen av förklaringar av hån och diverse ”jamen, VI då!”-argument. Jag ville skriva inlägget för att göra oss ”patetiska våp” till människor. Det är inte synd om mig. Det är däremot jävligt synd att det ska behöva vara så här. Och nej, det gör heller inte ”patetiska våp” till världens mest utsatta och diskriminerade människor. Vi råkar bara vara en utsatt och diskriminerad grupp människor bland flera andra utsatta och diskriminerade grupper och det finns exakt ingen anledning alls att gradera de grupperna i viktighetsgrad eftersom alla har en enda sak gemensamt – alla vill vi bli sedda för den person vi är, hellre än att bli utdömda för det som syns på utsidan. Och lösningen är universal och funkar för alla dessa grupper – sluta döm personer efter vad du kan se med blotta ögat och förutsätt ingenting om andra människor förrän du lärt känna dem alternativt inse att du inte vet ett skit om andra människor om du inte känner dem. Det ÄR så enkelt.

Motsatspoolen till mig som kvinna är du som man, eftersom samhället är uppbyggt så. Det betyder inte att det inte finns män som är utsatta och diskriminerade. Kvinnor har lägre ställning än män. Feminina kvinnor har lägre ställning än ”kvinnor” (dvs. kvinnor med rätt mängd ”manliga” egenskaper). Rasifierade, funktionshindrade och hbtq-personer har lägre ställning oavsett kön. Och tillhör du fler än en av dessa grupper hamnar du ännu lägre ner på stegen. Att det här ens existerar är människans eget hittepå. Ett hittepå som är helt åt helvete. Men eftersom det bara är en konstruktion betyder det att det går att ändra. Att önska och försöka påverka den ändringen är inte löjligt, oviktigt eller ett i-landsproblem.

Jag har slutat skratta med när folk hånar kvinnor för att de är fåfänga och sminkar och klär sig ”fel” enligt normen. Istället påpekar jag likheterna mellan de kvinnorna och mig själv. Jag vet att det inte uppskattas av min omgivning och att jag uppfattas som en ”party pooper” som ska vara så ”jävla PK” hela tiden. Men när du hånar dem, hånar du ju mig – hur kan du inte se det? ”Jamen, jag menar ju inte dig”, ”jamen, du gör ju inte så där!”, ”jamen, på dig är det ju fint!”. Fast nä, det funkar inte så. Hånar du en, hånar du alla. Och det är applicerbart på exakt alla utsatta och diskriminerade grupper jag nämnde ovan. Det handlar inte om att sätta dit någon eller om att sprida taskig stämning, utan enbart om att jag inte ställer upp på det här eviga dömandet av andra längre. Jag vill inte vara en del av det längre och önskar att du inte heller skulle vilja det.

Är det så svårt att hitta andra saker att skratta åt? Om du har så svårt att släppa din vilja att håna andra människor för att få dig ett gott skratt, känner jag spontant att du kanske har problem med din egen självbild. Att du bara känner dig okej och som att du duger så länge du får trycka ner någon annan. Något att fundera på perhaps?

Mitt liv som bimbo

Hanna skrev ett inlägg om slutshaming med anledning av diverse aktuella händelser och jag har haft ett inlägg skvalpandes i skallen ett tag om just det här.

Alla känner inte igen sig i min upplevelse av hur det är att växa upp som tjej, så det är möjligt att mitt uppväxt är en anings extrem på ett sätt. Däremot är jag rätt övertygad om att de flesta känner igen en del av det. Själva grundtanken liksom.

Och ett stort OBS innan jag går vidare med inlägget – jag lägger ingen skuld på de vuxna i min omgivning, eftersom de är formade av samma samhälle och patriarkat.

Fokus på utseende började tidigt. Jag har skrivit om det förr, att första gången jag funderade på att raka benen var jag 6 år gammal och gick på vad som då kallades ”lekis”. Jag började sminka mig när jag var 9 år gammal. Sminka mig som i ”går inte utanför dörren utan kajal och mascara”. När puberteten kom och min kropp började utvecklas var kommentarerna oändliga. Från vuxna. Evigt analyserande av min kropp. Många diskussioner om jag skulle få stora bröst och bli kurvig som en del i släkten eller få små bröst och bli jättesmal som en del andra i släkten. Jag var mitt utseende och min kropp. All uppmärksamhet jag fick var utseenderelaterad i stort sett.

Fokus på killar började lika tidigt. Så länge jag kan minnas, minns jag årtal med hjälp av att komma ihåg killen jag var kär i då. Det fanns inga andra ”intressen”. Inget annat uppmuntrades, inget annat fanns.  Det går inte ens att peka på en sak och säga att det var orsaken, utan det var liksom allt. Allt runt omkring mig berättade för mig att målet med mitt liv var att få killar att tycka om mig och vilja ha mig. Det har alltid varit prio ett i mitt liv. Och det finns naturligtvis omständigheter i mitt liv som påverkade det lite extra, men allt jag matades med som ung tjej, utanför min direkta omgivning, gav mig det som mitt ultimata mål här i livet. Utan en kille i mitt liv, antingen att tråna efter eller vara tillsammans med, var jag ingen. Och det började så tidigt så det är tragiskt.

De här två fokuspunkterna – utseende + killar – mynnar ut i en enda sak, nämligen min knullbarhet. Och jag kan ärligt säga att jag ända sedan tolv års ålder har varit bekymrad över min knullbarhet och lagt ner enorma mängder tid på att försöka förbättra den och analysera den. Kläder, smink, hår, allt som går att påverka har jag försökt påverka med målet att höja min knullbarhet. Ja, ordet skaver och det är meningen. Det ska skava när en tolvåring – inte ens tonåring än – funderar över om hon är värdig att knulla i pojkars ögon. Pojkar som förmodligen inte ens funderar på att idka samlag, om vi säger så. Inte ens jag funderade på det. Men det var viktigt, enligt exakt alla böcker, filmer, tidningar, allt som jag matades med som ung tjej. Även om jag var ung på slutet av åttio-, början på nittiotalet har inte mycket förändrats på den fronten. Snarare har det gått åt andra hållet och blivit värre.

Den här synen på tjejer som påverkas av den mycket enformiga bild de matas med, är att de är patetiska våp som borde fatta att den här bilden de matas med är fel. Det man glömmer är att den här bilden har tjejer matats med sedan barnsben. Det är inget som börjar i tonåren direkt. Vi får det här påprackat innan vi ens har något konsekvenstänk eller förmåga att analysera och kritiskt granska information. Eftersom samhället ser ut som det gör, får vi den här informationen från de människor vi litar på mest. Och från de källor till inspiration som vi tycker om allra mest. Som barn. Vissa matas mer än andra och det tror jag är den enda anledningen till att vissa faktiskt odlar andra intressen medan andra kliver rakt i fällan och anammar alla ideal. Det har exakt ingenting med intelligens eller ambitioner att göra, utan allt med ett sjukt samhälle som ställer orimliga krav och sedan straffar dem som försöker uppfylla kraven.

En annan konsekvens är att unga tjejer aldrig får lära sig att 1) fundera över om jag är redo för förhållanden och kärleksrelationer, eftersom jag förutsätts vara det från dag ett, 2) fundera över vad JAG vill ha ut av en kärleksrelation, eftersom jag hela tiden matas med information som talar om för mig att jag alltid vill ha killen mer än vad killen vill ha mig och därför måste fokusera på hur jag ska få honom på fall och hur jag ska kunna behålla honom, 3) jag duger som jag är och att den som får äran att ha en kärleksrelation med mig ska värdesätta den jag är och älska mig precis så, eftersom jag bara matas med information om hur jag bäst ändrar på mig för att passa in och bli den HAN vill ha, var inte si, var inte så, gör inte si, gör inte så, se inte ut si, se inte ut så osv osv i all evighet.

Konsekvensen i praktiken blir tjejer som jagar efter killar som uppenbarligen inte är intresserade, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom på fall. Konsekvensen i praktiken blir tjejer som utnyttjas och behandlas illa, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom att älska oss (och sluta bete sig illa). Konsekvensen i praktiken blir tjejer som inleder relationer mot sin egentliga vilja, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att passa in och därmed uppfylla kraven. Vad vi själva vill är ganska irrelevant i sammanhanget.

Den eviga skillnaden mellan kraven på tjejer och ”kraven” på killar – för ja, jag vet att det även förekommer orimliga ”krav” på killar – är att killar inte blir ens i närheten av straffade på samma sätt för att de inte lever upp till kraven. Vissa killar må känna sig straffade av enstaka individer, men samhället i stort accepterar killar oavsett om de uppfyller krav eller inte. Jag skulle egentligen inte vilja kalla det krav när det gäller killar (därav citationstecknen), utan snarare (valfria) ideal. Det finns inga krav från samhället att män ska vara bodybuilders (som jag antar får vara det ultimata manliga idealet kroppsmässigt i vårt samhälle) och det finns inga män som straffas/hånas av allmänheten pga att de inte ser ut som bodybuilders. Jämför det med en kvinna som inte lever upp till kroppsidealen. Allmänt hånad i tidningar och på nätet. En man i 40-årsåldern (och uppåt) som är singel är inte patetisk, utan snarare ”svårfångad” (jämför George Clooney), medan en kvinna i samma ålder som är singel ”aldrig tycks hitta någon” eller ”alltid blir lämnad” (jämför Agneta Sjödin). Det är alltid något fel på den kvinnan, medan det förutsätts vara självvalt för mannen.

Ja, jag slirar iväg på tusen sidovägar i det här inlägget som egentligen skulle handla om slutshaming utifrån mitt perspektiv som en person som förmodligen många har fnyst åt och slutshamat genom åren. Jag vill bara lyfta fram hur jag har formats under min uppväxt och hur jag sedan upplevt att jag blivit straffad för att jag har försökt passa in i den formen. Jag har levt större delen av mitt liv med fokus på mitt utseende och min knullbarhet. Från pre-teen-tiden till 30-årsåldern. Utan några större ambitioner, inget självförtroende som helst när det kommer till min personlighet. Misstänker att bloggandet, och skrivandet överhuvudtaget, har varit mitt sätt att få föra fram åsikter utan att de hamnar i skymundan pga mitt förutsägbara utseende.

Idag väljer jag att se ut så här för efter alla dessa år är det här jag nu.  Jag kan ärligt säga att smink och kläder aldrig har varit för killars skull. Det har varit för allas skull. Som att min uppgift var att försöka vara så attraktiv som möjligt av ganska oklara anledningar egentligen. Från början ett krav från omgivningen (nej, inget uttala krav från individer, men ett allmänt upplevt krav från samhället [luddigt uttryck, jag vet]) och numera känner jag visserligen fortfarande ett behov av att sminka mig och klä mig i vad jag tycker är fint men det är mera på mina villkor nu. Just det är dock ganska irrelevant i hur min omgivning reagerar på mig. Jag känner igen dömande blickar när jag ser dem och jag ser dem ofta. Jag vet hur det känns att bli ignorerad och att inte bli tagen på allvar. Det är inte inbillning, för som sagt, jag känner igen den reaktionen hos andra människor. Jag känner igen blicken, hållningen, tystnaden, hur allt jag säger rinner av som vatten på en gås. Jag vet hur det känns när en person avfärdar mig efter en enda blick. Den där uppsynen som liksom skriker om att det hen såg var någon patetisk bimbo som omöjligt kan ha något av värde att bidra med. Det. Är. Inte. Inbillning.

Och nej ursäkta mig, men det krävs inte ett ”jävlar anamma” för att människor som jag ska få existera utan att bli utdömda som urblåsta airheads utan någon substans whatsoever. Det brukar sägas att kvinnor får jobba dubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Detta förutsatt att kvinnan i fråga inte är för feminin, utan har exakt rätt mått ”manliga” egenskaper för att ses som nästan-jämlike. Jag skulle vilja påstå att en feminin kvinna får jobba tredubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Om allt människor associerar till när de ser mig, är att jag är en kvinnlig kvinna, så är jag liksom borträknad automatiskt. Såvida jag inte kämpar med näbbar och klor för att begära samma uppskattning. Så. In. I. Helvete. Fel!

Wish you were here

Begravningen är över och förbi. Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Jag vet vad som har hänt. Men det vill inte sjunka in.

Min systerdotter (dvs. min andra systers dotter) sjöng en pianoversion av Pink Floyds Wish You Were Here på begravningen. Den snurrar konstant i huvudet på mig sedan dess. Så otroligt vackert och så mitt i prick. På alla sätt och vis. Den får mig att gå sönder, men samtidigt är det så skönt att få ge sorgen lite luft. Att släppa på allt och bara låta tårarna komma. Eftersom det inte finns inspelat delar jag med mig av det jag tror är inspirationen till hennes version.

(O)verklighet

Det känns i ganska hög grad overkligt just nu. Som att jag bara går runt i en bubbla medan livet går vidare runt omkring  mig. Minnen från vaket flashar förbi och jag vet inte ens om det är något som verkligen har hänt. Jag vet ju att det har hänt, men jag får stanna upp och påminna mig om att det faktiskt hände. Att det inte är en dröm eller en film jag har sett. Det hände på riktigt.

Idag ska jag på begravning. Den första av två. Så himla overkligt.

Älskade syster

Det var väntat. Vi har vetat om sedan september att det var så här det skulle bli. Förr eller senare. Vi har gripit efter små halmstrån längs vägen, men innerst inne vetat. Jag har försökt planera, på något märkligt sätt. Försökt förbereda mig. Hela tiden medveten om det oundvikliga. Alltid haft den disclaimern i bakhuvudet att ”vi planerar det här nu, men vi får väl se vad som händer, inget är beslutat och klart förrän vi kommit förbi och ser om det blev av”.

Det går ju att förbereda till viss del. Jag vet inte om det egentligen innebär att något blir lättare, för sorgen kommer ju oavsett. Den sorg jag kände innan är inte samma sak som den sorg jag känner nu. Ett stort tomrum inuti. Som ett hål i magen.

När fokus försvinner från sjukdomen kommer fokus på andra saker. Vad jag kunde ha gjort annorlunda. Hur jag har hanterat vår relation genom åren. Inte helt rätt alla gånger. Man gör det man tror är rätt, det man klarar av. Jag är så ledsen för de gånger jag borde ha funnits där, men inte klarade av. För även om jag var din lillasyster, det där allra minsta syskonet, så växte ju jag upp till slut också. Blev vuxen och borde kanske ha tagit andra beslut. Jag behövde inte bli besparad någonting.

You don’t need to hold my hand
I’ve grown up
No need to be strong
I’ve grown up
No need to dry tears
I’ve grown up
No need to worry
I’ve grown up

[...]

You don’t need to say sorry
I’ve grown up
Don’t need to forget
I’ve grown up
I don’t need to forgive
I’ve grown up

(Emilie Nicolas Grown up)

Älskade, älskade du. Det var inte jag som behövde bli besparad. Det var du. Så mycket du inte skulle behövt uppleva. Jag är så ledsen att jag inte fanns där.