Uppdatering – inte så synd om längre

Var iväg på återbesök till hälsocentralen imorse. Alla prover från igår såg bra ut, sänkan hade halverats och går alltså åt rätt håll. Jag mår mycket bättre, även om huvudet fortfarande är tungt och jag lätt blir andfådd. Någon form av infektion har jag i kroppen, men den är på väg att läka ut så det fanns ingen anledning att gräva vidare i orsaken. Ska få röntga hövvet pga frekvent huvudvärk. Det kan väl inte skada. Personligen är jag rätt övertygad om att det är min syn som ställer till det, plus flitigt användande av diverse skärmar av olika storlekar. Är dock positivt överraskad över hur grundligt jag blev undersökt och att huvudvärken tas på allvar, när det finns saker som talar för att den har andra orsaker. Upplever ofta att jag inte blir lyssnad på inom vården (därav min motvilja att söka hjälp), men det kan jag definitivt inte påstå om dem jag har mött nu.

Möcket synd om mig

Men shit i helskotta, vad sjuk jag blev! Började frysa lite smått på tisdageftermiddagen. En stund senare sa det pang bom tjottafräs och så frös jag mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Så där ända in i skelettet, ligga under dubbla täcken med ullig morgonrock och strumpor och ändå frysa häcken av sig. Fortsatte så resten av kvällen och natten.

Trots detta klev jag yrvaket upp när klockan ringde och tänkte göra mig iordning för jobbet. Inne i badrummet insåg jag att ”öh, nä, jobba kanske inte är aktuellt, nej”. Gick ut i köket för att hämta mobilen för att ställa om alarmet åt M (jag är hans personliga väckarklocka i vanliga fall) och vaknar nästa stund på golvet i nämnda rum med ena armen och benet flaxande helt okontrollerat. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv och var ganska rejält skärrad efter det. Fick akut illamående och torrhulkade några gånger, blev ledd in i sovrummet igen av M, slocknade och sov någon timme. Därefter har jag varit sängliggande och knappt orkat ta mig till toaletten.

Så himla märkligt. Ja, den mest rimliga tanken nu är: Ebola. Fast nä, det är inte ebola. Det är heller inte förkylning eftersom jag inte känner några förkylningssymptom whatsoever. Jag har varit till doktorn, vilket är smått otroligt för att vara jag. Går aldrig till doktorn och tycker bara att jag är till besvär när jag är där. Jag vill be om ursäkt och tycker synd om övriga i väntrummet som kanske måste vänta längre pga att jag ska ta upp doktorns tid. Men jallefall, M fick mig att ringa doktorn. Jag var där och tog x antal prover och fick en väldigt grundlig undersökning. Ska tillbaka imorgon för att ta ännu en snabbsänka eftersom sänkan var för hög + att de ska ha fått svar på vissa av proverna som togs idag.

Det här är som det mest främmande någonsin för mig. Jag går inte till doktorn, jag får inte en massa prover tagna och jag är verkligen sämst på att förklara hur jag mår, hur jag har mått, hur länge jag har mått så osv osv. M säger att jag har klagat på ditten och datten och jag sitter som ett frågetecken, ”öh va? har jag?”.

Nåja. Nu har jag fått skriva av mig lite om det.

Musikälsk

Jag är så in i tjottahejti kär i Ed Sheerans nya skiva X. Tänker varje gång jag lyssnar på den att jag måste berätta hur bra den är och då speciellt lyfta fram den låten jag lyssnar på. Bara det att jag tänker exakt samma sak för varje låt på hela skivan. I princip. Den växer onekligen rejält av upprepade lyssningar, så ha den gärna som bakgrundsmusik ett tag så kommer du börja fastna vid enskilda låtar och till slut upptäcka att allt är så utomordentligt tilltalande, i vissa fall lugnande och bara, totalt sett, skitbra.

Jag älskar Sing som är lite funky och rolig. Det går liksom inte att sitta still. Vickar på rumpan och axlarna á la töntig förälder och putar sammanbitet med läpparna som att jag tror att jag är skitcool (ni fattar va?). Ett parti är ett oh-woaah-oh oh-woaah-oh som jag älskar att skriksjunga med i.  Om jag någonsin gick på fest skulle jag pre-fest-peppa med den här. Fast skulle plugga in texten lite först, så att jag kan sjunga med i mer än nämnda parti.

I Take It Back rappar (!?) han, vilket kan göra vem som helst lite skeptisk, men jag lovar – det funkar. Också lite mera funkig och diggvänlig på det där fysiska sättet. Någon kroppsdel måste liksom röra sig. Jag har en förkärlek för axlarna VILKET ÄR SÅ JÄKLA TÖNTIGT! Var kom det ifrån liksom?! När blev jag min mamma?!

Thinking Out Loud är en sån där smäktande historia som säkert kommer (om det inte redan har börjat?) spelas på radion till förbannelse. Personligen tänker jag Motown-ballad, men mig kan man ju inte lita så himla mycket på när det kommer till musikanalys. Förutom att lita på mig när jag säger att det är jädrans bra.

Shirtsleeves är också en fin kärlekslåt av det lugnare slaget fast med ett funkigt beat. Beatet är en sampling som jag känner igen så sjukt mycket men inte kan placera. Blir galen! Ber härmed om hjälp att identifiera.

Afire Love är mera soulig (med inslag av gospelfeeling) på det där pojkbandssättet. In a good way. Behagligt, lugnande och bomull kring hjärtat liksom.

I’m a Mess är mera rockig lugn låt á la Matchbox Twenty, fast fortfarande med inslag av soul.

Och ja, så här kan jag ju fortsätta med hela skivan, men vem orkar läsa det? Nina, Runaway, Bloodstream (Bloodstream!)… ALLA. ÄR. SÅ. HIMLA. BRA. Lyssna bara.

Lägg av. Lägg ner. Var snäll.

Jaha, gick jag och sörjde ihjäl mig, undrar en ju. Men nä, jag fortsätter skriva långa inlägg i skallen som jag aldrig får ner på pränt. Det är tydligen så jag rullar nu. Häromdagen skrev jag ett inlägg om fenomenet ”platt mage”. Det skulle ni ha läst, det var bra.

Apropå det måste jag få säga detta – jag är snart 40 år. Större delen av dessa år har jag varit smal. Mitt huvud vill lägga in en liten disclaimer där, men jag tänker inte tillåta det. Jag har alltid (med undantag för graviditeter) varit smal. Aldrig någonsin under dessa snart 40 år har jag haft en platt mage. Eller okej, nu ljuger jag. Jag var smal som ett sugrör som barn s’atte, men från pubertetsålder fram till nu har jag aldrig haft platt mage. Trots ihärdigt bantande och tränande. Nevvö evvö! Vältränad har jag varit i perioder, men magen har alltid haft sitt lilla put och sin lilla degighet. Och?, undrar säkert ni. Jo, grejen är att jag, trots mitt privilegierade tillstånd som smal i allmänhetens ögon, hela tiden har sett mig själv som tjock. Detta på grund av detta eviga jävla tjat om den förhatliga platta magen som uppenbarligen inte ens är möjlig i mitt fall. Om jag kunde ha en platt mage skulle jag helt klart ha uppnått det under något av mina magbesatta år, believe you me.

Jag är medveten om att det här säkert är jävligt provocerade att läsa. Buhu, stackars dig liksom. Jag fattar hela grejen med att jag kan slänga på mig kläder som döljer min brist på platt mage, skapa en illusion av att ha en platt mage och ”problemet” är ur världen. Svårare än så är det inte. Det handlar inte om ”men vi smala har det inte alltid så himla lätt heller, buhu buhu”, utan om denna sjukt irriterande fixering vid totalt oväsentliga saker som vi slänger bort så galet mycket tid på. Vi pratar år i sammanlagd tid, då så mycket har överskuggats av denna otroligt iq-befriade kamp för att uppnå ett ideal. Men observera – det är inte jag som är iq-befriad. Fåfänga eller en önskan av att passa in och försöka leva efter normen och Idealet™ handlar aldrig, aldrig, aldrig om intelligens. Jag är så fruktansvärt trött på att det alltid ska kopplas till huruvida personen är smart eller inte. Lägg av. Det är det faktum att det existerar ideal överhuvudtaget som är iq-befriat. Om något. Att vi dessutom har ett ideal för varenda jävla liten kroppsdel. Magen ska vara platt, benen ska vara långa, låren ska ha ett glapp, stjärten ska vara fast, fötterna ska vara små och händerna långa och smala, armarna muskulösa (men app! app! app! inte för muskulösa om du är tjej!), ryggen spänstlig, axlarna breda alternativt smala, nyckelbenen (en jävla BIT AV SKELETTET!) ska synas, tårna ska följa ett visst mönster storleksmässigt i förhållande till varandra, läpparna ska vara fylliga men inte förstorade, näsan liten och rak, ögonen stora fast inte för stora så att du ser osmart ut, pannan ska vara slät och huden felfri och håret ska vara långt och svallande. Fattar ni att jag har rabblat i stort sett hela kroppen och har inte ens täckt in alla jävla ideal som finns!

Kan vi bara lägga av already? Kroppen är som den är. Ja, vi kan påverka den till viss del. Vi kan roa oss med att pynta den, vi kan skära i den om vi känner för det och vi kan träna tills vi faller ihop i en pöl av svett – inget mera rätt eller fel än det andra. Vi gör det vi vill göra med våra egna frikkin kroppar.

Slogs av en annan sak idag – är vi inte himla roliga när vi påpekar att det är positivt med folk som inte vet om hur bra/snygg/rolig/annat positivt de är? Det ses liksom som så avväpnande och charmigt med någon som går runt och är fantastisk på något vis utan att veta om det. Snarare tragiskt när en tänker efter. Sorgligt liksom. Snacka om att vara missunnsam. Faktum är väl att vi borde vara medvetna vid det här laget hur osäkra vi alla är och hur säkra så många är på sin egen uselhet att vi borde vilja att alla fattade hur bra de egentligen är. Men nä, små ogina skitar är vi istället och går runt och charmas av andras osäkerhet.

Slut på ordbajseri för denna gång.

 

Gårdagen

Ännu ett besök på sjukhuset. Det gick bättre den här gången. Mest pga att jag satt och förberedde mig hela vägen dit. Förra gången hade jag inte en tanke på det, utan det var först när vi svängde upp på uppfarten mot sjukhuset som det bara slog ner som en bomb. Jag såg henne överallt och fick panik. Igår var jag mera förberedd och kunde sansa mig och andas. 

Vaknade inatt istället och slogs av tanken att hon är borta. Det går inte att tänka på. Jag skjuter bara ifrån mig. En dag kanske det sjunker in, så jag förstår det rent känslomässigt. Det är svårt att koppla ihop den sjuka med den friska, att förstå rent känslomässigt att det var samma person. Det låter kanske helt knäppt, men jag tror att det gör det svårare att greppa. Även om man tänker att perioden innan ska ha förberett en på vad som komma skulle. Jag tror inget kan förbereda. För innan en person är borta är det helt omöjligt att veta. Även NÄR en person är borta är det helt omöjligt. 

I alla fall. Besöket på sjukhuset gick bra även med tanke på anledningen till att jag var där. Vi har kommit en bit och det händer något. Vi fick en konkret plan för hur vi ska gå vidare och det känns jätteskönt. 

Jag vet inte

Jag läser andra bloggar och saknar den här bloggen så himla mycket ibland. Mitt sätt att hantera saker har alltid varit att skriva, men helt plötsligt känns saker för privata och för svåra att skriva om. Det här året har varit skit, rent ut sagt. Samtidigt som det har haft sina fina stunder, så klart, men överlag – skit. Mitt sätt att hantera saker numera är tydligen att bara knipa käft och låtsas som ingenting. Jag skulle ju kunna skriva bara för mig själv, men jag gör inte det heller. Jag bara låtsas som ingenting. 

Och det är det här som gör att jag inte bloggar speciellt mycket längre. För har jag inte ett specifikt ämne, så sätter jag mig ner och skriver om att jag inte kan skriva längre. Så… inspirerande. 

Igår hade jag en stund av total glömska. Jag satt och funderade ihärdigt på var jag var i juni, varför jag inte hade gjort något på jobbet under juni månad. Blev nästan rädd och undrade om jag bara hade suttit och rullat tummarna i en hel månad. Är det möjligt, liksom. Jag glömde bort att min syster har dött. Jag glömde bort. Det känns så långt bort, så jag fattar inte hur kort tid det egentligen har gått. Jag fattar inte. Det kom så snabbt på, faktiskt oväntat även om det kanske borde ha varit mera väntat, varade i vad som kändes som ett helt år i ett parallellt universum och sedan var det bara över. 

Så mycket död och elände detta år. Känner att jag borde fyllas av en ”livet är så kort, nu ska jag passa på!”-peppkänsla, fast det är väl egentligen rätt orimligt att tro det. Att det kan komma pepp ur det här. Panik is more like it. Över livets skörhet. 

Instatips

Instagramkonton att följa, om du inte redan gör det:

@kvinnohat
@svartkvinna
@asiatiskkvinna
@fetkvinna
@machokulturen

Konton att följa, läsa och reflektera. Kontot @kvinnohat har på senare tid haft en del rasifierade feminister som hållit i kontot. De har fått mig att som vit feminist få känna på lite hur det möjligtvis känns för män när feministiska frågor diskuteras. Först skam och ”men inte jag, väl?”. Och det är naturligtvis en del av poängen, att jag ska reflektera och fundera över hur JAG tänker och hur JAG agerar. Men i det stora hela handlar det inte om MIG och det får jag påminna mig själv om hela tiden. Lyssna. Ge utrymme. Reflektera. I den ordningen. Och ja, ska jag vara helt ärlig har jag till och med tänkt den mycket smarta tanken ”fast inte alla vita feminister ju”. Tack och lov har jag insett orimligheten i tanken och gett mig själv en mental bakhuvudssmäll. Nej, inte alla vita feminister, liksom inte alla män, men frågorna de lyfter rör bara vita feminister, liksom vissa frågor bara rör män. Att det finns en handfull undantag tar ju inte bort det faktum att det de lyfter faktiskt händer och händer ofta eftersom inte bara en reagerar. 

Hursomhelst. Följ, om du inte redan gört.