Lite om alla måsten

Nu blir det mycket barnsnack här i bloggen. Jag låg nämligen och funderade lite över det här med alla måsten när barnen är små, igår. Man måste sovträna, matträna, potträna, nappavvänja osv osv i alla evighet. Detta för att barnen ska bli trygga, självständiga individer och blablabla. Trygga och självständiga låter ju jättefint, så klart. Naturligtvis vill man att barnen ska bli det. Så man kämpar med sina femminuter-metoder och väcker bebisar som somnar vid bröstet (för det har man hört är fel och sabbar totalt barnets nattsömn). Man sliter sitt hår över barn som har way passerat blöja-på-dagtid-stadiet (och nu talar vi cirka 1½-års åldern eftersom man hör att man bör börja då för att barn ska vara blöjfria vid 2 års ålder) men ändå inte visar minsta lilla intresse för den där pottan eller den där toaringen. Man vaknar tusen gånger om varje natt för att man har hört att barnen måste få bli trygga i sina egna sängar (självständighet!) och därför springer som en liten tätting varje natt mellan sängar och kramar om och tröstar.

Nu låter det som att jag hånar föräldrar som gör så. Det gör jag inte. För jag fattar precis. Man vill ju att barnen ska få de allra bästa förutsättningar här i livet. Och om platsen och sättet barnet somnar på kan vara avgörande, då kämpar vi oss blodiga för att få det att funka. Ty det är så föräldrar är funtade. De allra flesta, i alla fall.

Hursomhelst. Jag höll på så där jag med. Eller VI, ska jag säga. VI gjorde så. Tills trean kom och vi kapitulerade och kände att vi orkar fan inte. Det håller inte. Sambon snickrade en utbyggnad (inte snygg, men fullt funktionell) till vår 160-säng så den blev närmare 2 meter bred. I vår 2 meter breda säng ligger 4/5-delar av familjen och sussar. Jag vet inte om det blev startskottet för övriga ”äh, vi skiter i det!”-grejer, men vi började i alla fall skita i en hel del ”måsten” kring barnen. Jag har t.ex. ofta en lång ursäktande utläggning om vår nattning av barnen, när det någon gång kommer på tal. Men vet ni vad? Det funkar alldeles utmärkt för oss! Vi nattar nämligen i soffan i vardagsrummet och bär sedan in dem i sängen. Ibland ber barnen själva om att få somna i sängen (den gemensamma) och då får de ju det. Snälla som vi är.

Vi planerar ett gemensamt rum åt småttingarna (som inte är så små längre) och ett eget åt oss föräldrar. Förhoppningsvis blir det klart nu i höst. Det är mest för att vi vill ha lite egen tid, jag och sambon. Och ja, sambon kanske längtar efter att få sova utan två iglar på sig. Mer detaljer kring det får jag nog ta i ett annat inlägg.

Det här inlägget är inte alls menat att få oss att framstå som ”fria själar som lever i symbios med naturen och låter barnens inre röst få styra den vägledning vi som äldre själar ger dem” eller nåt. Vi är bara lata. Punkt slut. Eller förresten, bekväma kanske passar bättre. Vi är bekväma av oss. Funkar det så funkar det liksom. Vi är nöjda, barnen är nöjda. Och den där perfektionen kanske man aldrig når. Eller stryk ”kanske”.  Man når den aldrig. Därför får man fundera över vad som är viktigast att få att funka. Gör just den grejen på det allra enklaste (för alla) sättet. För barn blir trygga och självständiga individer av helt andra grejer än de rent praktiska. Faktiskt.

Annonser

2 reaktioner på ”Lite om alla måsten

  1. Just den där sovgrejen.. alltså,varenda gång jag har försökt mig på någon ”metod” för att barnet ”ska” si eller så, så har sömnen blivit förstörd och när jag har kapitulerat av trötthet så har det löst sig av sig självt.

    Vår unge vaggas/ligger på oss tills han somnar och då lägger vi honom i hans säng. Runt 23 vaknar han och gråter och vandrar över till vår säng. Vän av ordning vill förstås att vi ska gå till honom och trösta osv, men vi vill ju också sova! Iaf, jag är tryggt förvissad över att han inte kommer att vandra över till oss resten av livet och det kan rentav vara så att han är trygg av att veta att han får ligga som ett plåster mot mamma/pappa om han behöver.

    1. Ja, man ska inte behöva bli gråhårig i onödan. För vissa funkar sövandet och sovandet i egen säng utan problem, och visst, kul för dom. Men det är fasen ingen förutsättning för trygga barn. Precis (?) som du skriver tror jag att tryggheten kommer av att situationen funkar utan frustration och irritation. Barnet vet vad det har att vänta. Rutiner, sammalika och sånt där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s