Gammal som gatan får en insikt

Jag brukar tjata om att jag på äldre dagar har börjat bry mig så förjäkla mycket om vad andra människor tycker och tänker om mig. Att jag har gått och blivit någon slags osäker tonåring på äldre dagar. Men igår slog det mig att jag ju skiter ganska rejält i vad andra tycker om mig. Detta baserar jag på två saker:

1) Jag är 36 år och har en blogg. Jag är mycket medveten om att det finns en hel bunt med folk därute som tycker att det är patetiskt att vara en 36-åring nobody som bloggar. Som om världen brydde sig liksom. Jag struntar faktiskt i det. För jag tycker att det är roligt att blogga. Jag bloggar inte för att jag tycker att världen behöver min blogg, utan för att jag behöver min blogg.

Visst, det kan kännas lite pinsamt om någon jag inte känner så bra börjar prata om min blogg öga mot öga. Lite fjantigt så där. Där har jag suttit och ”pratat med mig själv” på internettet liksom. När jag skriver blogginlägg tänker jag aldrig någonsin på att personer jag faktiskt känner ska läsa det. Jag tänker bara på de där ansiktslösa främlingarna som läser. Men summan av kardemumman är ju ändå att jag struntar i om folk tycker att jag är löjlig som bloggar när jag är 30+ och en helt vanlig svensson. Jag struntar i om folk tycker att jag skriver om löjliga saker och tror att jag är något jag inte är. Jag gör väl vad jag vill. Inga konstigheter.

2) Jag klär mig inte direkt som alla andra. Det är ingen uppseendeväckande klädsel, men den lyckas ändå bli kommenterad stup i kvarten. På ett snällt sätt, så jag är bara glad och tacksam för det. Men jag kan tänka mig att det finns de som inte uttalar sig, men som ändå tycker en hel del om mig och mina korta kjolar, höga klackar och min i övrigt lite ”damiga” klädsel. Jag ser ju blickar ibland och vet vad de betyder. Men. Jag skiter i det också. Det rör mig inte så mycket i ryggen. Någon gång har jag tagit åt mig av blickar och deppat ihop några minutrar, men jag ruskar av mig och bryr mig faktiskt inte nämnvärt i slutändan.

Jag har inte reflekterat över det tidigare och när jag insåg det igår kväll kändes det ganska stort. I och med att jag har den här bilden av mig själv att jag är så nervös och känslig för vad andra människor tycker om mig. Saker man upptäcker när man har levt cirka halva sitt liv. Känns ju lite onödigt att gå runt och säga att man är på ett visst sätt när man faktiskt inte alls är så. Undrar var jag har fått det ifrån egentligen?

mvh
Guldfisk_in_total_control_of_herself

 

Advertisements

8 reaktioner på ”Gammal som gatan får en insikt

    1. Haha! Men du har väl sett mig? Eller ja, kanske inte så som jag klär mig på jobbet. Inga konstigheter iofs, bara det att inte så många andra klär sig så på mitt jobb. 🙂

  1. Fortsätt blogga och vara den du är 🙂 Och din klädstil är det verkligen inget fel på, så fortsätt med din ”damiga” klädsel för det är ju liksom du.

    🙂

  2. Du är en häftig tjej som jag är glad över att få lära känner dig 😉
    Ibland har man sådana dagar där man vill ha bekräftelse av andra att man ser bra ut. Man blir glad att få höra det oavsett hur ofta man få höra det 🙂
    Genom att läsa din blogg, så får du mig att le kan vara pga att jag känner igen mig ibland och ibland för att du är såååå duktig att du slår hammaren direkt på spiken…( säger man så?? på svenska ?? strunt det samma Ähhh jag säger så)

    1. Ha ha! Tack, Alia! DU är en häftig tjej! Och dito på allt du skriver (betyder ”right back at ya” liksom)!

      Jag slår alltid hammaren direkt på spiken! Vann faktiskt en tävling där man skulle hamra direkt på spiken i somras! Basåruvet! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s