Tar det viktigaste på slutet

Imorgon ska vi ta kort på jobbet. Ett slags presentationsfoto för att visa vilka vi är som jobbar på mitt jobb. Ge ett ansikte till rösterna och namnen liksom. Mycket god tanke, för jag tycker själv att det är roligt att kunna sätta ett ansikte till en röst jag pratat med eller ett namn jag ofta ser. Inte för att utseendet i sig spelar någon roll, men för att det känns som att man har en mer personlig kontakt med personen då.

Hursomhelst. Jag tycker att denna fotografering ska bli Så. Himla. Jobbig. Tro’t eller ej. Ja, jag tar egobilder på Instagram. Ja, jag har en sminkblogg och lägger nästan dagligen upp bilder på mig själv. Men det här att någon annan ska ta kort på mig. Någon jag inte känner jätteväl och som jag kommer bli lite blyg inför. Därefter ska någon annan välja ut en bild och säga ”den här blir bra!”. Som jag bävar! För ja, när jag tar bilder på mig själv vet jag hur jag ska bete mig för att dölja de där sakerna man helst inte framhäver, jag beskär och redigerar och vips, ser det liksom ut som jag fast ändå inte. Jag är galet fåfäng och löjlig, jag vet.

Man skulle ju kunna tro att jag älskar att vara med på bild med tanke på sminkbloggen. Kan tänka mig att både en och sjutton personer tror att jag har den enbart för att få visa upp mig. Chockerande nog är det inte så. Syftet med de bilderna är ju enbart att visa sminkningar och utgår jag från mig själv är det enbart sminkningar jag tittar på när jag läser andras sminkbloggar. Jag reflekterar inte ens över utseendet i övrigt. Är man däremot inte intresserad av sminkningar förstår jag ju att man enbart ser det som att man lägger upp porträtt efter porträtt efter porträtt. Men då kanske en sminkblogg inte riktigt är något för den personen att läsa. Ja, nu kommer jag in på ett annat inlägg, så jag lämnar ämnet sminkblogg nu.

Förutom fotografering (som fick ta upp större delen av detta inlägg, men egentligen är det minst viktiga den dagen) ska jag gå och se min äldsta sons avslutning. Han har gjort sista året på mellanstadiet och kommer efter sommaren att börja på högstadiet. Förstår ni? Högstadiet. Stora unge! Har börjat stålsätta mig inför avslutningen redan nu, eftersom jag har suttit och kämpat mot gråten alla andra år när sexorna ska ta farväl av fröknar och varandra. Och i år är det min son och hans kompisars tur. Voj voj voj. Börjar gråta redan nu. De små liven som är så stora!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s