Jag och stjärten, vi gillar att synas

Har sällan känt mig så motarbetad av universum som jag har gjort idag. Det började med att jag lovade barnen att komma hem tidigare idag, vilket kändes som rätt möjligt i och med att jag inte skulle stänga idag. Nåja. Det visade sig svårare än en trott. Utan att gå in på för många trista detaljer kan man säga att en trilskande scanner, dokument med gömda små häftklamrar hade en viss inblandning i min försening. Saker hade en förmåga att liksom hopa sig över mig precis när jag hade tänkt gå hem.

När jag väl hade fått undan allt och skulle gå hem – tio minuter efter stängning (inte sent, jag vet, men med tanke på löftet till barnen osv osv) – kom jag ut och höll på att inte ta mig någonstans. Det blåste nåt så grönjävligt. Jag bar en klockad klänning. Klockade klänningar och blåst är kanske inte den bästa kombinationen ever. Mina två händer var liksom inte tillräckliga för att hålla klänningen på plats. Hur jag än betedde mig var det någon del av klänningen som flög upp. Och där skulle jag försöka låsa upp en cykel (två lås) och få upp cykelställ osv osv med den där tredje och fjärde handen som jag inte har. Lite svårt faktiskt.

Efter väldigt mycket joxande och skrattande mojnade vinden något, en kollega agerade distraktion för eventuella gluttare och jag kunde hoppa upp på cykeln. Och där skulle man ju kunna tro att allt var frid och fröjd. Att jag cyklade hem och levde lycklig i alla mina dagar. Men nej. För vinden fortsatte ju liksom att blåsa. Det är tungt att cykla i motvind, men det är ännu tyngre att cykla i motvind med bara en hand på styret. Lite vingligt och så där. Två gånger blev jag tvungen att kliva av min cykel och alltså leda cykeln med en hand och med den andra försöka undvika ofrivillig blottning. Uppdrag: omöjligt. Att släppa klänning helt för att kliva upp på cykeln var lite av ett living on the edge-moment. Jag slapp blotta mig helt. Det är jag lite glad för. Någon kan ha sett en skymt av en trosa och så där, men inte pinsamt mycket. Men alltså. Det enda jag kunde tänka på var att jag hade så sjukt fula trosor på mig idag. Ska man bjuda på lite trostittning kan man ju ändå bjuda på lite fintittning (<– läses med noggrannhet!) liksom. Dagens lärdom är alltså – alltid fintrosor när man kan tänkas blotta sig lite så där i förbifarten.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s