Kön och så

Jag har ju skrivit om det här då och då, och tydligen har jag ett behov av att svära av mig lite (utan svordomar) om detta med jämna mellanrum. Förstår folk som provoceras av feminism att de i grund och botten vägrar ge könen samma värde? Nu menar jag främst de kvinnor som provoceras av feminism. För de finns ju. Och jag fattar inte hur en kvinna kan provoceras av att någon säger att du, kvinna, är precis lika kapabel och lika mycket värd som han, mannen. Och gud nåde den som försöker påstå att kvinnor och män inte är olika enbart pga att de är kvinnor och män, utan för att de är individer. Hur kan man provoceras av det? Är man i desperat behov av att tillhöra någon slags grupp och klamrar sig panikartat fast vid gruppen Kvinnor? Jag är lika lite precis som alla andra kvinnor som jag är precis som alla andra svenskar, alla andra blonda, alla andra som är whatever.  Är det inte mer upplyftande att tänka på sig själv som en individ? Inte bli nertyngd av en massa åsikter och förutbestämda beteenden som kommer med att definieras som kvinna, svensk, blond, whatever.

Jag skriver ofta om föräldrars ansvar också, och känner mig aningens tjatig och präktig. Men jag tycker att föräldrar tar alldeles för lite ansvar för de åsikter och värderingar de för vidare till sina barn. Mobbing, fördomar och ojämlikhet kommer aldrig att försvinna så länge det sitter föräldrar och spyr galla inför sina barn. Som förälder borde man ju även ha intresse av att ens barn får alla förutsättningar de kan få. Främst förutsättningar att få vara sig själva. Att både pojkar och flickor kan få vara känsliga och fortfarande räknas. Att det inte bara är go-getters och elefantskinn på näsan som hyllas och eftersträvas.

Det är inte sällan man hör föräldrar spricka av stolthet över att deras döttrar minsann inte tar någon skit, att de tar för sig och är precis som en pojke. Medan de mer försiktiga flickorna möts av ögonrullningar, suckar och pushningar att bli mer tuffa. Naturligtvis med kärlek och omtanke i bakgrunden, men det blir så fel. Det enda rätta sättet att vara är att vara hård och pushig. Som att man som förälder redan när barnet är tre år bekymrar sig över yrkesval och hur barnet ska klara sig på arbetsmarknaden. Medan alla försiktiga, tysta, blyga barn (flickor som pojkar) därute får lära sig att deras sätt att vara är fel. Det jag tycker missas alldeles för ofta är att visst, flickor ska få vara tuffa, klä sig i baggy jeans och leka fritt (naturligtvis), men samtidigt ska barn (oavsett kön) få vara som de är. Individer. Inget sätt att vara är mer rätt än något annat. Bortsett från att snäll är bättre än elak, så klart. Alla ska vara snälla och visa andra människor respekt. I övrigt – var som du är. Blyg, skrikig, framåt, tillbakadragen, social, asocial. Vi föräldrar måste sluta försöka styra in våra barn i ett visst sätt att vara. Vi gör det för att vi är oroliga för dem, för att vi vill att de ska få de bästa förutsättningarna i livet. Men det kanske räcker med att försöka ge dem schyssta värderingar? Föregå med gott exempel och så?

Slutligen: Folk som är ”trötta på genus och feminism” har uppenbarligen inte riktigt förstått vad det handlar om. Feminism är inget som enbart gynnar kvinnor och genustänk går inte ut på att göra pojkar till flickor och flickor till p0jkar (det första alternativet är dock det mest skrämmande för dessa trötta människor, verkar det som). Det handlar om att ge alla samma förutsättningar. Ingen ska få sämre förutsättningar än den andra. Kvinna som man, flicka som pojke. Möcket enkelt. För att det ska vara möjligt överhuvudtaget behöver vi ändra på hur vi ser på könen. Det enklaste vore att helt radera idéer om hur kvinnor vs män är och istället se oss som ett gäng individer (dagens ord tydligen). Helt skippa handböcker i hur en kvinna fungerar och hur män är funtade. Kvinnor behöver inte odla armhålsskägg eller sluta bry sig om sitt utseende och män behöver inte kastreras (populär term för att ta ifrån män deras manlighet, reds anm). Bara sluta ha fördomar om hur personer är enbart baserat på deras kön. Lätt som en plätt. Eller uppenbarligen inte. Att detta motarbetas så enormt kraftigt är inget annat än sanslöst och ganska förbluffande. Varför är det så viktigt att hålla fast vid förlegade fördomar? Det är ju inte så att världen as we know it helt kommer att förintas och du vaknar upp till the twilight zone liksom. Vad är folk så rädda för? En fattar inte riktigt.

 

Edit:
Nu blir det världens längsta inlägg, men varken feminism eller genus handlar heller om att utplåna könen och bli en samling hens. Rent fysiskt är vi kvinnor och män. Så klart. Snippor och snoppar. Bröst och bringor. Kvinnor behöver inte börja bete sig som män och inte män som kvinnor. Inte flickor som pojkar eller pojkar som flickor heller. Man får säga ”hon” om en tjej och ”han” om en kille. Hen använder man när man inte vet vilken kön man pratar om. För enkelhetens skull. Inte för att vi inte ska benämna folk efter kön och låtsas som att området mellan benen är ett platt okänt landskap.

Och kvinna som man får vara intresserad av vad de vill. Det är ju det som är grejen. Att man inte ska styras in i olika fack pga sitt fysiska kön. Jag tänker inte med min snippa lika lite som Kalle tänker med sin snopp. För nej, män tänker inte med sitt könsorgan. Hur chockerande det än låter. Att en man är intresserad av typiskt ”kvinnliga” saker ska inte vara något som är skrattretande och att en kvinna är intresserad av typiskt ”manliga” saker ska inte applåderas. En kvinna som är intresserad av typiskt ”kvinnliga” saker motarbetar inte utvecklingen osv osv.  As simple as that.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s