En moders klagan

Hela den här eftermiddagen har jag gått runt med gråten i halsen. Dels av rörelse av fina saker som Musikhjälpen och Trygg utan garderob. Dels för att min förstfödda snart lämnar landet. I en månad. En MÅNAD! De spelade Miss Li:s Första Gången på radion och det bara brast. Det slog mig att det har gått en hel massa år sedan han var sju. Nu ska han packa sin väska och dra tvärs över Atlanten tillsammans med sin inte så himla mycket äldre kusin. Och jag vill bara spola tillbaka tiden och konservera allt.

Så jag sitter och stortjuter och allt gör så jäkla ont. Inte för att han reser, för det är ju bara fint egentligen. Jag kommer sakna honom så hjärtat brister miljarder gånger om. Men när insikten att han inte är liten längre kommer och slår en på käften så där. Jag vet det ju, rent logiskt. Han är tonåring och tycker själv att han är vuxen liksom. Det vet man ju hur det kändes. Men jag har nog inte riktigt fattat vartåt det barkar. Åren bara flyger förbi och snart är han faktiskt vuxen på riktigt. Om fem år är han 18 och myndig. För fem år sedan var han 8. Det känns som igår.

Lite av en svårbegriplig sorg. För han slutar ju aldrig vara mitt barn.

Älskade älskade unge!

Advertisements

En reaktion på ”En moders klagan

  1. Åh, det kommer nästan lite tårar i ögonen på mig också för din skull. Kan ju lätt föreställa mig hur det skulle kännas om min son skulle ge sig iväg på en sådan resa och vara borta så länge. ❤

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s