En sorg i mitt liv

Jag verkar köra någon slags vartannat seriöst, vartannat oseriöst-grej här nu. Så jag antar att det är dags att vara seriös igen.

Jag ser mig som en relativt fördomsfri person. Jag försöker i de allra flesta fall tänka att alla är individer och oavsett olika saker olika människor har gemensamt, är de ändå enstaka individer som var och en är sin egen person. Ja, ni fattar trots att jag kör lite tårta på tårta här. Men jag har en förmåga att dra alla över en kam när det gäller personer som missbrukar. Jag har så sjukt svårt att se personen bakom.

Jag vet vad det beror på och jag borde kunna tänka annorlunda. Men det funkar bara i teorin. I praktiken stänger jag ner allt sunt förnuft och kör på höga murar och hårt skal och allt sånt där. Skjuter ifrån mig, ser bort och låtsas inte om. LalalaBingo. Det jag inte ser, det finns inte.

Det pågick en diskussion på Twitter för länge sedan om hur man ser på missbrukare. Hjälplösa människor med sjukdom som behöver all hjälp de kan få eller människor som har sig själva att skylla och som får klippa sig och skaffa sig ett jobb? Förnuftet säger A, men inuti känner jag bara B. Skärp er. Hur jävla svårt kan det vara? osv osv. Bitterheten väller liksom över. Jag förstår att det inte är att bara sluta. Samtidigt som jag inte förstår alls. Hur kan man välja den vägen om och om och om och om igen?

Självförakt, sa Claes Malmberg igår (på Stjärnorna på Slottet). Mjo, eller så är det bara den enklaste vägen att gå? Trots att det inte är enkelt alls är det ändå det som är känt och tryggt? Man vet vad man har osv osv. Höjden av själviskhet, om du frågar mig. ”Självförakt”, det blir som en buhu-ursäkt. Bara något att gömma sig bakom. Stackars mig. Så länge man kan intala sig att det handlar om självförakt, hur ska man då kunna sluta? När slutar man förakta sig själv? Det byggs ju bara på med flera anledningar att förakta sig själv.

Det finns en anledning till att man börjar missbruka. Den kan vara hur förståelig eller oförståelig som helst. Men det är anledningen till att man börjar. Anledningen till att man fortsätter, det är en helt annan femma. När det finns andra människor inblandade som man faktiskt har ansvar för – då är det verkligen en helt annan femma vilken anledning man har att fortsätta. Eller till och med börja om.

Jag förstår rent logiskt att en människa som missbrukar inte fungerar som en människa som inte missbrukar. Att det finns andra saker som styr, andra behov som inte bara pockar på utan skriker oavbrutet. Jag förstår det egentligen. Jag kan bara inte ta in det. Och jag vill inte ta in det. Jag blir bara förbannad och tycker allt låter som ursäkter för att få fortsätta. Stackars mig. Jag hatar ”stackars mig”-attityd, människor som bara gnäller och inte gör något åt saker. Det må vara en mycket osympatisk sida av mig, men så är det. Och det är mycket möjligt att det grundar sig i just detta. Att jag har någon i min närhet som missbrukar.

Jag har med åren lärt mig att ta avstånd. Inte bara fysiskt utan mentalt och känslomässigt. Det ligger massor med kärlek under ytan, men den går inte att plocka fram och känna för då går jag sönder. Så jag har lärt mig att se på den här personen som vemsomhelst. Jag buntar ihop den här personen med alla andra som missbrukar och så blir hen ett ”de där” med de andra missbrukarna. ”De där” som bara förstör och sårar. Märker andra människor för livet. Ansiktslösa, suddiga, ute i periferin.

Den här personen ser jag som förlorad. Hen kan lika gärna vara död. Så fruktansvärt att säga, men det är sant. För mig. I hela mitt liv att jag undvikit att sörja över den här personen och jag vet att för att sluta med det här ihopbuntandet och icke-förmågan att se personerna bakom, blir jag tvungen att acceptera den förlusten och faktiskt sörja. Även om personen fortfarande lever och kanske fortfarande i teorin skulle kunna bli drogfri. Det är en relation som borde ha funnits där som aldrig riktigt har funnits. Och som aldrig kommer kunna bli. Jag vet inte när jag kommer orka inse det. För samtidigt som jag stänger av, håller jag konstant andan och väntar. Varje dag, hela tiden håller jag andan och väntar.

 

 

Annonser

2 reaktioner på ”En sorg i mitt liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s