You live what you learn

En sak jag har problem med är att jag inte inser att jag befinner mig i en sjuk (dvs. dysfunktionell) situation/grupp/whatever förrän jag inte befinner mig där längre. Eller nej, jag inser att det är sjukt medan jag är där, men jag har inga flyktinstinkter eller ”lösarinstinkter”. Jag bara anpassar mig. För så har mitt liv alltid sett ut.

Andra slår ner nävar i bordet eller går helt enkelt därifrån, medan jag bara fortsätter läsa av människorna omkring mig och anpassar mitt beteende. För det faller mig inte in att jag kan gå därifrån. Eller åtminstone säga ifrån.

Nu på senare år har jag börjat försöka ändra det. Men hur svårt är det inte när det innebär att man i stort sett får vara två personer? Den invanda och den vakna. Den där vakna får hela tiden sitta på sin vakt – ”Hur känns det här? Är det här okej? Kan hen göra så här?” – även om situationer som är helt okej, eftersom jag inte riktigt kan skilja på dem.

Ett resultat av att inte ha haft ett val många gånger och att inte inse sitt eget värde. För det senare börjar jag nog göra nu. Jag börjar fatta att jag inte har skyldigheter gentemot varenda människa på detta jordklot. Att jag faktiskt också har rättigheter och kan ställa krav på andra.

Obs att jag inte beskyller mina föräldrar för det här, det var hela situationen med alla inblandade människor under min uppväxt. Så som det kan vara för många. Men naturligtvis blir jag orolig att jag för över det här på mina barn. Att jag lär dem ett beteende genom att de ser hur jag hanterar situationer och bemöter andra. Hur vet jag att de inte får sitta där och genomleva saker som de inte har något val att inte genomleva? Att jag lär dem att de inte har möjlighet att själva välja? Hur vet man det när man inte fattar det själv? Typ så. Eller kanske snarare, hur lär man dem motsatsen? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att när man som barn som får genomleva obehagliga situationer, situationer man inte riktigt förstår och som verkar konstiga men alla runt omkring beter sig som att det är normalt – då lär man sig att anpassa sig snarare än fly. Man lär sig leva med magont och slutar reagera på det.

Jag håller hårt på att mina barn inte ska behöva se mig full. De ska inte behöva vara kring påverkade personer, oavsett om det handlar om alkohol eller droger. Det ska inte vara en del av deras liv. Det spelar ingen roll om allt är skoj och stoj utan bråk och dramatik – just det där att alla inte är som de brukar och alla beter sig som att det är normalt, inga konstigheter. Eller att gränser för normalt socialt umgänge bara suddas ut och försvinner. Barn märker det, även om de inte förstår. Och det är väl det som är det värsta med att barn vistas i situationer med påverkade vuxna, att de inte förstår. Det som är en trevlig middag för de vuxna kan bli obehagligt för ett barn. I min värld finns det inget ”inte så farligt” i samband med barn och påverkade vuxna.

Men nu tog det här inlägget en vändning som inte var menad från början. Så himla ovanligt. Well, well. Nu vet ni det.

Annonser

3 reaktioner på ”You live what you learn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s