Lite mera om Egon

Jag kan inte riktigt släppa den här barn i offentliga miljöer-debatten än, känner jag. Resten av landet har gått vidare, men jag fortsätter. Ungefär som det brukar vara.

Nu bor jag i en liten stad och det må vara så att det är annorlunda här jämfört med hur det är i större städer, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det skulle vara ett större problem i en liten stad eftersom man inte har lika många fik att välja på. De som fikar i den här staden fikar på samma fik. Antingen det ena eller det andra. Liksom. Jag råkar bojkotta det fiket dit de flesta barnfamiljer går för tillfället, men det är av helt andra anledningar än att barnfamiljer går dit. Faktiskt raka motsatsen. För att man inte välkomnar vem som helst på det fiket, trots att vem som helst får fika där. Det finns alltså inga förbud, bara en jäkligt taskig attityd. Sånt belönar inte jag med att fortsätta besöka det fiket. Kort och gott. Och en liten parentes i det hela.

Hursomhelst. Eftersom det inte finns så många fik att välja på kommer det alltid att dyka upp familjer med barn på vilket fik man än fikar på här. Och jag kan inte minnas en enda gång jag har blivit störd av att det vistas barn i lokalen. Möjligtvis för att jag inte tycker att barn stör för att de hörs och märks. Om det närmar sig en ljudnivå då man inte hör vad man själv tänker och inte kan föra ett normalt samtal, visst – då skulle det störa. Men jag tror aldrig jag har varit med om det, faktiskt. Visst, en bebis som gråter i cirka fem minuter har jag varit med om, men jag upplever inte det som att hen har stulit fem minuter av mitt liv och jag är aldrig någonsin så upptagen på ett fik att jag inte klarar av att låta en bebis uppta ljudrummet i fem minuter.

Det finns en hel uppsjö med saker som jag finner mera störande än barn när jag är på ett café, men faktum är att jag inte går till ett café för att inte bli störd. Om jag mot förmodan skulle gå till ett fik för att jobba eller vilja vara ostörd, då skulle jag ha hörlurar och lyssna på musik för att skärma av mig. Om jag ändå skulle bli störd och inte kunna jobba skulle jag faktiskt känna att jag fick skylla mig själv som väljer en så usel arbetsplats. Inte att resten av cafébesökarna skulle vara tvungna att anpassa sig efter att jag har valt just det här fiket som min arbetsplats för dagen. Kanske för att jag inte någonstans tror att jag är universums mittpunkt.

Kan det vara så att folk stör sig mest på barn för att man lite njuter av att få anledning att racka ner på föräldrarna? För det finns få saker folk älskar att hata så mycket som småbarnföräldrar. Barnen är alltid ouppfostrade, trots att det du ser är en kvart av deras liv och du har ingen som helst aning om vad de har gjort innan eller varför barnet beter sig som hen gör. Föräldrarna är alltid slappa trots att du inte har en aning om varför de hanterar situationen som de gör. Men faktum är att många tittar snett bara barnen rör sig och pratar överhuvudtaget. Ungefär som att de på allvar tycker att barnen enbart får vistas där om de är tysta och sitter stilla.

Isabella Löwengrip  skrev en artikel om det här där hon förklarar varför hon tycker att det är alldeles fantastiskt att caféägare förbjuder tillträde för besökare med barn. För när hon går på fik för att jobba blir hon jättestörd av barn och faktiskt tror hon inte att hon uppskattas av ”lattemammorna” heller eftersom hon pratar jättemycket i telefonen under tiden hon jobbar. Personligen skulle jag hellre fika på samma fik som en hel förskola än på det fiket där Isabella sitter och jobbar, men det är en parentes. Isabella tycker att det är ett skämt att diskrimineringsombudsmannen kritiserar barnförbudet, eftersom det finns så mycket verklig diskriminering i samhället. Att en caféägare kan välja att förbjuda vissa tillträde, det är inte diskriminering? Om det är okej att förbjuda barn, var drar man då gränsen för vad man får förbjuda och inte förbjuda? Om förbud är tillåtet i vissa fall, kan då en caféägare förbjuda lite till höger och vänster efter vad hen tycker är mest fördelaktigt för sitt fik? Att faktiskt förbjuda vissa tillträde och att ha en nischad rörelse, det är två helt olika saker. Man kan på många sätt skapa en rätt icke-barnanpassad omgivning och på så sätt inte få besökare med barn eftersom man hellre går till ett barnanpassat fik om man har barn. Naturligtvis. Förbud är så långt ifrån nödvändigt som det kan bli.

En stilla undran: varför ska man prompt gå till ett café för att jobba? Hört talas om ett kontor? En arbetsplats? Visst att man kan behöva ett ställe att gå till för att ha ett möte och att det är trevligt att mötas över en bit mat eller en kaffe. Men ensam? Hur kan man dessutom tycka att den egna rätten att vistas någonstans högst frivilligt är viktigare än någon annans rätt att vistas någonstans? Här ska jag vara, här får inte du vara! Ursäkta, men du måste gå härifrån för du beter dig som en barnrumpa.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s