Jag pratar förlossning apropå fjortis i hemmet

Jag är numera mamma till en fjortis. Grattis till mig. Och till honom också, förstås. Han anlände ”ute i friska luften” exakt elva minuter i midnatt, ivrigt påhejade av sin moster. Ja, jag hade min syster med mig på förlossningen. Även sonens far och min mor. Ett halvt fotbollslag, kan man säga. Minus några personer. Och nej, det var inte speciellt jobbigt eller störande pga orkade inte bry mig om någon överhuvudtaget. Så har jag varit under alla förlossningar. In i bubblan.

Det coola med förlossningar är ju den där förmågan att koncentrera sig igenom det mest smärtsamma (rent fysiskt) man någonsin kommer vara med om (förhoppningsvis). Självklart med lite hjälpmedel om man så vill, men ändå. Jag brukar alltid embrejsa den där bubblekänslan när jag föder barn eller är sjuk (”brukar alltid”, ungefär som att jag föder barn stup i minuten). Det underlättar, tycker jag. Bara glida in i sig själv och rida ut det. Av någon anledning låter det lite… fel på svenska, men ni fattar. Bara ligga där och fokusera på att det har en ände. Just nu måste jag genomgå det här och ”snart” tar det slut. En värk i taget. En hand att ”krama”, någon som berättar när värken når sin kulmen och när den börjar avta.

Under sonens förlossning gjorde jag dock misstaget att tacka ja till sterila kvaddlar. Ungefär det största misstaget i mitt liv. Det finns hjälpmedel som tar bort smärtan magiskt utan att för den delen påverka bebisen nämnvärt. Sterila kvaddlar gör så grönjävligt ont att man egentligen bara byter ställe att ha grönjävligt ont på, vilket stressar en nåt så in i bomben, vilket i sin tur måste påverka bebisen. Så jag personligen ser inget positivt med sterila kvaddlar, trots att det är så jäkla ”naturligt” (ja, skitnaturligt med koksaltlösning injicerat under huden, händer ju stup i kvarten i ens liv). Detta råkade jag säga under en förberedande kurs för blivande föräldrar, när jag var gravid med sexåringen (som fyller sju nästa månad – herr-e-min-gud!). Om blickar kunde döda hade den närvarande doulan bragt mig om livet ögonblickligen. Jag ser det dock lite som en uppgift här i livet att varna för sterila kvaddlar, eftersom det är det mest värdelösa i smärtlindringsväg.

S’atte. Nu har jag varnat er.

Hejdå.

Ps. Förresten, apropå att jag skriver om detta måste jag ju tipsa om Majsans och Kattas nya gemensamma gravidblogg. Rolig/intressant/irriterande läsning oavsett om du själv är eller planerar att bli gravid eller redan har fött alla knoddar och vill  minnas tillbaka hur det var. Eller ja, kanske även om du inte planerar eller är eller har, utan bara gillar att läsa allt Majsan och Katta skriver.

Annonser

4 reaktioner på ”Jag pratar förlossning apropå fjortis i hemmet

  1. Men du, då är vi två som varnar andra för sterila kvaddlar! Jag begick nämligen också misstaget att prova denna tortyrliknande form av smärtlindring när jag skulle föda min son och det var ta mig fan det mest smärtsamma under hela förlossningen. Satan i gatan vad det gjorde ont och jag var nära att ge barnmorskan en käftsmäll. Den metoden borde förbjudas helt enkelt.

    Grattis till 14-åringen! 🙂

    Kram!

    1. Ja, de är hemska! Man ligger där och ba: Åh gud, ta bort det onda! Och de ba: ja, då ska jag ge dig de här så att du skriker och gråter istället för att kvida.
      Mm, bra idé.
      Barnmorskan sa till mig att jag fick gråta om jag ville och då satte jag på kranarna big time, kan jag säga. Exakt så ont gjorde det ju inte innan. Och även om man möjligtvis känner av någon slags lindring av den tidigare värken, så är det ju PGA ATT DET GÖR SVINONT NÅGON ANNANSTANS! Jag fattar verkligen inte vitsen.

  2. Alltså har hört så många säga så och jag fattar fortfarande inte: vad ÄR det för något? Låter helt obegripligt. Och roligt ord med, kvaddlar. Fattar noll. 🙂
    (Dock att jag kommer komma ihåg att skrika nej om jag erbjuds detta när/om jag någon gång ska föda barn).

    1. Det är koksaltlösning som injiceras under huden bak på ryggen (iaf fick jag mina där), typ i korsryggen. Smärtan jämförs med getingstick. Jag har aldrig blivit stungen av en geting, men kan säga att jag numera är ännu mera rädd för getingar. Det. Gör. Så. Jävla. Ont.

      Syftet är alltså att tillfoga annan smärta för att man inte ska känna smärtan av värkarna. Helt ologiskt, om du frågar mig. Finns säkert någon förklaring om att kroppen bildar någon egen form av tjofräs som fungerar som smärtlindring i samband med detta. Inget jag märkte av dock. Bara onödig ytterligare smärta som man helt klart klarar sig utan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s