”Men har du klämt fingrarna, pöjk?!”

Jag har två söner och en dotter. De två yngsta (yngre son och dotter) kom relativt tätt (1 år och 9 månader) så de känns i mångt och mycket rätt jämnåriga. Om man tänker leksaker och intressen. Nu är de 5 respektive snart 7. De här två barnen känns som ganska bra exempel på att det inte är könet som styr intressen. Sonen (d.y.) har alltid dragits mer till det traditionellt mera ”flickiga” vad gäller färger, leksaker och saker han har visat intresse för i övrigt (t.ex. har han oftare kommit och tittat när jag sminkar mig, medan lillasyster inte bryr sig alls). Medan dottern mera har dragits till det tradionellt mera ”pojkiga”. Det här med att vissa saker är ”flicksaker” och andra ”pojksaker” lärde sig storebror tidigt, varför han har gått över till att leka och intressera sig för ”pojksaker”. Sad, but true.

För är man pojke möter man rätt starka reaktioner på saker som att leka med dockor, tycka om rosa och att vilja måla naglarna. Trots mina ihärdiga försök att få honom att förstå att alla leksaker är för alla barn, alla färger är till för alla och att vem som helst kan måla sina naglar, har sonen rättat in sig i ledet och kör enbart på bilar och blått. Jag kan även säga att jag märker att det inte är helt frivilligt han har släppt de ”flickiga” sakerna. Men det är effekten av att han har fått känna sig fel och bortgjord pga idioter som låter honom få veta att det han tycker om och det han gör inte är accepterat för en pojke att göra. Värt att nämnas är att han fick veta detta när han var 3, 4 år gammal. Pga att folk tror att han blir homosexuell annars?

Dottern då? Ja, det är faktiskt mera fritt för henne. Hon har fått utforska mera. Folk har inte så många åsikter om hennes intressen eller hennes ärvda storebrorskläder. Först nu, vid 5 år ålder, märker jag mera att omgivningen försöker få henne att rätta in sig i någon slags rosa prinsessdockvärldsled. Inte medvetet, naturligtvis. Men hon antas vilja vara prinsesssa och rosa och en liten mamma. Storebror d.y. kommer hem från skolan och berättar för henne vad som är ”tjejgrejer” och vad som är ”killgrejer” medan jag står bredvid och dementerar möjligtvis lite för häftigt (för jisses, som denna ”könsrollsmedvetenhet” har exploderat sedan han började i skolan!).

Som förälder önskar man ju inget hellre än att barnen ska få växa upp och ”bli lyckliga”. Vad nu det betyder. Jag tror inte på barns uppsopade vägar och att de inte ska möta motgångar. Men jag vill bespara dem att gå genom livet och försöka vara någon de inte är för att behaga andra. Och det här ”du är en pojke, dig sätter vi i det här facket med den här uppsättningen egenskaper, intressen och förmågor”, det skulle mina barn slippa i en perfekt värld. För de är inte sitt kön. De är människor med en unik uppsättning egenskaper, intressen och förmågor och vore det inte helt fantastiskt om de själva fick upptäcka hur den uppsättningen ser ut? Utan att bli påprackad en uppsättning som de senare i livet kommer upptäcka inte stämmer? Som kommer få dem att känna sig misslyckade och som att det är något fel på dem?

Jag har märkt tydligt skillnaden i hur mina barn blir bemötta. Vad som accepteras och vad som inte accepteras. Hur omgivningen styr in barnen i de traditionella könsrollerna och jag vet hur förkrossande det är att som förälder se hur barnets glädje byts ut mot förvirring och en känsla av att vara bortgjord. Eller hur besviken en femåring kan bli när allt hon vill ha är samma sak som storebror, men istället får en pysselbok med prinsessor som hon lägger åt sidan och inte tittar åt igen. Det gör mig galet förbannad.

Det handlar inte om att storebror d.y. prompt ska tycka om ”flicksaker” och att lillasyster prompt ska tycka om ”pojksaker”. Det handlar ingenstans om att vi ska styra in barnen på de motsatta könsrollerna. Det handlar om att lägga könsroller åt sidan och försöka att SE vilken personlighet barnet har utan att applicera en massa påhittade personligheter enbart baserat på vad de har för könsorgan. Mina yngsta barn råkar vara perfekta exempel på detta. Det handlar om att känna in och lyssna på barnen och låta dem få vara intresserad av vad de vill. Det är klart en flicka faktiskt kan vara intresserad av typiska ”flicksaker” och en pojke typiska ”pojksaker”. Naturligtvis. Och dessa barn ska naturligtvis uppmuntras i sina intressen och inte heller bli utsatta för någon slags kampanj för att göra dem mera rätt i omgivningens ögon. Men en pojke som stolt visar upp sina fina naglar i regnbågens alla färger ska inte få veta hur fel det är att han har målade naglar och en flicka som också vill ha en bok om bilar ska inte prackas på en bok om något mera ”flickigt” som hon inte är intresserad av.

Och! Barn märker snabbt vad som uppmuntras och vad omgivningen inte ser med blida ögon på. Sonen d.y. fick mig veterligen en eller två kommentarer om sina målade naglar och tvärvägrar sedan dess måla sina naglar. Vilket man skulle kunna se som att han egentligen inte var intresserad eller att det var ”en fas” eller vad man nu vill tro, men den reaktion jag får när jag frågar om han också vill ha målade naglar skvallrar om att det är något han har slutat med för att han har mött de reaktioner han har mött. Så det kan man ju också fundera på. Är ditt barns intresse ett genuint intresse, eller är det något hen har känt sig mest uppmuntrad att vara intresserad av? Och vice versa.

Ps. Till eventuella släktingar som läser – obs att detta inlägg på intet sätt är relaterat till de presenter dottern fick nu när hon fyllde år.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s