Att ”sätta på kranarna”

Hade en kortare diskussion igår om det här med att börja gråta när man känner starkt för eller emot något som man försöker framföra till någon annan. Att främst kvinnor gör det, medan män höjer rösten lite auktoritärt så där. Att de kvinnor som fungerar så blir sedda på som svaga och inte blir tagna på allvar, medan männen som höjer rösten blir lyssnade på. Varför det är så osv osv.

Min teori är ju att kvinnor ofta är vana och förväntar sig att inte bli lyssnade på eller tagna på allvar. Erfarenheten har lärt en det sedan långt tillbaka (inte för alla, men för många). En har tagit upp saker gång på gång på gång utan att bli tagen på allvar. En har kallats hysterisk och löjlig. En överdriver. Är en gnällkärring.

Medan många män blir lyssnade på redan från början. De behöver inte göra så mycket mer än att säga sin mening, kanske höja rösten och visa att nu är det fan allvar. Så är det bra så. Då lyssnas det på och tas på allvar.

Så när då jag som kvinna, som har upplevt det här i stort sett hela mitt liv – att inte bli lyssnad på – när jag ska ta upp en sak som är jävligt viktig för mig och jag verkligen vill och behöver nåt så grönjävligt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Då kommer frustrationen och tårarna. För att jag känner att jag måste kämpa med näbbar och klor för att få fram det jag vill säga, att allt jag säger liksom måste kravla sig fram i kvicksand till den som lyssnar. Om jag hade varit man hade diskussionen varit över för länge sedan och jag hade blivit tagen på allvar. Sedan om jag fick som ville eller inte, det är en annan femma. Men turerna hade blivit färre, man hade på allvar övervägt mina åsikter/önskningar osv. Och i 9 fall av 10 kanske jag till och med hade fått som jag hade velat.

Men allt det här sker ju inte medvetet av den som lyssnar. Det bara är så. Och det är det som gör det så svårt att ändra på. För folk är inte medvetna om hur de gör skillnad på personer utifrån deras kön. Dessutom slår många ifrån sig och menar att det är rent påhitt. Främst män då. Som omöjligt kan veta. Men faktiskt även kvinnor. Förmodligen för att de är så vana vid det att de inte ens ser att det händer. Några kanske till och med köper att män har mera rätt att bli tagna på allvar än hysteriska, pms:ande kvinnor, eftersom det är det män har tutat i oss sedan urminnes tider.

Många tror att vi som gråter när vi är arga/engagerade gör det för att vinna sympati eller att vi använder tårarna som något slags vapen (menat att göra den andra personen spak och mållös), men om ni bara visste vilket jäkla nederlag det känns som att visa sig så sårbar när man egentligen är arg/engagerad och bara vill föra fram en begäran/önskan/åsikt. För man kan gå från att ha jäkligt bra argument och verka vettig… tills tårarna kommer. Då faller allt platt. Jaha, hon är en sån. Allt man tänkt säga kommer av sig för att man vill samla sig innan man fortsätter, samtidigt som den där frustrationsklumpen i bröstkorgen gör att man omöjligt kan sluta. Så tro mig, vi vinner absolut ingenting på att ”sätta på kranarna” och det är vi plågsamt medvetna om.

Dessutom, om vi någon gång ”vinner” en argumentation eller vad det nu må vara – och vi dessutom någonstans längs vägen har gråtit av frustration – då har vi manipulerat oss till ”vinsten” genom tårarna. Det förutsätts vara den enda anledningen. Inget vi har sagt och fört fram har något värde om tårarna har kommit. Direkt diskvalificerad.

Jag vägrar tro att det är så att män inte gråter för att de rent biologiskt inte är lika benägna att gråta. Däremot tror jag att män sällan har upplevt eller behövt känna den här frustrationen genom hela livet. Att det inte spelar någon roll vad han säger för ingen lyssnar. Att han kan föra fram logiska, vettiga argument för att sedan bli helt överkörd av en kvinna som låtsas som att han aldrig har sagt något överhuvudtaget. Osynlig. Jag tror att män och kvinnor väldigt sällan har samma utgångsläge pga att vi är inprogrammerade att män är logiska och sakliga och kvinnor är hormonella och otillförlitliga. Redan innan vi går in i en diskussion har den andra personen förutbestämda (omedvetna?) åsikter om hur mycket vi bör tas på allvar. En kvinna behöver vara mera övertalande och försöka vinna över personen de diskuterar med mera än vad en man behöver. Eftersom många har den där ”nu är det ett bjäbbande fruntimmer som pratar”-inställningen och ofta måste bli övertalade att hålla med är många säkert övertygade om att de har blivit lurade/manipulerade till det. Vilket ytterligare bidrar till att vi har olika utgångslägen när vi går in i en diskussion.

Det är bara så. Men att saker ”bara är så” betyder inte att man inte kan eller ska försöka ändra på dem. Eller kanske rentutav har ett ansvar att synliggöra och försöka ändra på dem.

Advertisements

4 reaktioner på ”Att ”sätta på kranarna”

  1. Intressant sätt att se på det.
    För egen del har jag inte särskilt svårt att höja rösten, men i vissa fall så kommer tårarna. För mig har det då oftast att göra med att det är mig själv jag försöker stå upp för, samt att jag känner riktigt, riktigt starkt för vad det nu råkar vara. Är det något mer opersonligt däremot har jag inga problem med tårar. Men när jag känner starkt för något och behöver höja rösten, då är det som att känslorna liksom tar överhanden och måste ut på vilket sätt det månde vara, och då blir det tårar (för det är inte acceptabelt att verkligen skrika).

    Det är lite på samma sätt för mig när jag ska prata om något väldigt allvarligt som inte nödvändigtvis är sorgligt, men där jag känner väldigt starkt. Då kan tårarna också börja trilla, även om jag inte på något sätt är ledsen. Det är bara känslor som rinner över. Frustration handlar det dock inte nödvändigtvis om för min del.

    1. Det kan ju så klart vara olika hur man uppfattas om man höjer rösten. Kvinnor har ofta (ofta, inte alltid) en ljusare och gällare röst än män, vilket det ofta skojas om. En kvinna som höjer rösten framstår inte alltid lika auktoritär som en man som höjer rösten. Min erfarenhet (vilken naturligtvis inte behöver vara den erfarenhet alla kvinnor har) är att jag ofta blir förlöjligad och nertryckt när jag höjer rösten. Jag bjäbbar och har pms.

      Sedan är det ju så att olika personer (oavsett kön) har lättare att gråta än andra, utan att det för den sakens skull beror på att personen är frustrerad över att aldrig bli hörd. Men jag tror att den här förmågan att börja gråta när man är riktigt arg eller känner väldigt starkt för något har sitt ursprung i en frustration och rädsla över att inte bli tagen på allvar. Att man står och pratar för döva öron och att ingen fattar hur allvarligt/viktigt det här är.

      Och med det försöker jag inte vinna några medlidandepoäng, utan jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt tittar på och funderar över hur vi bemöter andra. Annars fortsätter vi vara blinda för de saker vi bara förutsätter pga vad vi kan se med blotta ögat (dvs. ett visst kön, en annan hudfärg e.d.). Alla känner inte igen sig i min upplevelse, det förstår jag. Fast jag tror att jag är långt ifrån ensam.

  2. Jag tror att du har rätt, men också att det är inlärt sedan ännu längre tillbaks, då man var ett litet barn. Att flickor och pojkar blir bemötta olika vid ilska respektive ledsamhet. Flickor blir mer omhuldade då de gråter jämfört med pojkar som i större utsträckning kanske får en annan respons, exempelvis ett ”det är ingen fara” eller att de får intrycket att pojkar inte ska gråta utan tuffa till sig. Och sedan att ilska accepteras mer hos pojkar medan flickor får intrycket från omgivningen att de inte är ok att de är arga. Detta resulterar i att många flickor lättare reagerar med tårar vid stark frustration/starka känslor, medan många pojkar lättare reagerar med ilska. Det är ju ett inlärt beteende precis som du beskriver, inte biologiskt! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s