Jag upptäcker poddar

Okej, igår började jag lyssna på poddar. Alla tipsar om olika poddar, så jag har valt ut tre som jag tror att jag kan gilla. Först och främst laddade jag ner HanaPee och Martins pod, sedan En varg söker sin pod (Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist) och Amanda Schulman och Hannas Widells pod. Tipsa gärna om dina favoritpoddar!

Först och främst – vilken rolig grej med poddar! Jag vill ha en egen pod! Jag har på allvar suttit och funderat vem som skulle vilja göra en pod med mig. Sedan insåg jag att förmodligen ingen vill och att man kanske behöver vara åtminstone pyttelite känd på något sätt för att någon ska vilja lyssna, s’atte jag la ner. Men ändå, himla rolig grej. Som jag är sjukt sen att upptäcka, trots ivriga påtryckningar från mina kompisar. Det har inte handlat om att jag inte vill kolla upp, men jag har haft svårt att veta när man ska lyssna. När i min vardag ska jag få in att lyssna på poddar? Man vill ju verkligen lyssna och inte bli störd. Liksom. Men igår fick jag tillfälle och valde bort allt annat (för det är väl så man får göra, förutom saker man kan göra samtidigt så klart).

I alla fall. Korta första intrycket-utlåtandet av de tre poddarna kanske?

HanaPee & Martin
Hej, ni pratar ju som jag! Det är något med dialekten (de har samma) som gör att jag omedelbart tycker att det här är mina kompisar på riktigt. Brukar inte ni känna så när ni hör folk som pratar samma dialekt vs någon som pratar en helt annan dialekt? Ungefär som att höra någon prata svenska utomlands. Men heeeeej kompis! Liksom. Sedan kanske de visar sig vara dumma i huvudet, men ändå. Det allra första intrycket blir att man gillar. Nu är Hanna och Martin från Sönnsvall (det är inte jag), men nära nog. Nog om det. Och ps. De är inte dumma i huvudet.

Jag gillar deras samtal. Jag gillar ämnena, att de analyserar och tar upp både lättare och mindre lätta frågor. Jag skrattade och ville lägga mig i samtalet, vilket ju får anses som positivt. Jag blev dessutom så engagerad att jag nog måste skriva ett blogginlägg om ett ämne de tog upp. Så vad pratade de om? De tog upp feminism, lite genus, kärleksrelationer, syskonanekdoter med mycket mera (jag lyssnade på två halva podavsnitt [av misstag två halva, skulle vara en hel]). Trots lite väl långa avsnitt (ca en timme) ville jag höra mera av dem, men var tvungen att byta till en annan pod för att hinna gå igenom de tre jag laddat hem. Nästan bara plusbetyg till denna pod. Det enda minuset blir att avsnitten är för långa. Jag har väldigt sällan en hel timme att bara sitta och lyssna. Man kan visserligen pausa och återuppta, men då kommer man ju av sig lite. Synd.

En varg söker sin pod
Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist diskuterar olika ämnen. Kultur står det när jag kollar Google, men det avsnittet jag lyssnade på handlade väldigt lite om kultur och mera om psykiska sjukdomar. I det avsnittet jag lyssnade på pratar Caroline och Liv med varandra i telefon, vilket funkade förvånansvärt bra att lyssna på. Som sagt pratade de bland annat om att gå till en psykolog och om deras upplevelser av att gå till en psykolog. En underhållande och intressant pod. På slutet pratade de om Edvard Munch och Skriet (och här blev jag distraherad av något så jag hörde bara brottstycken av vad de sa, vilket var synd för det lilla jag hörde lät roligt). Det var inte lika mycket som att lyssna på kompisar och vilja hoppa in i samtalet, men som att sitta och tjuvlyssna på ett väldigt intressant samtal. Jag kommer absolut fortsätta lyssna på denna pod.

Hanna och Amanda
Det här var i stort sett den enda pod jag kände till innan. Det är alltså systrarna Hanna Widell och Amanda Schulman som pratar om diverse, oftast relationer har jag förstått. Jag lyssnade på den senaste podden, som var någon form av kärleksspecial. Det första jag kan säga är att det här är inte som att lyssna på två kompisar (alltså egna kompisar). Åtminstone inte för mig. Jag ska erkänna att jag var lite avigt inställd till Amanda redan innan, så jag kan vara påverkad av det. Samt lite påverkad av att hon i avsnittet säger något lite så där hånfullt om att folk säkert kommer att bli irriterade på det hon ska säga, ”du vet sådana där genus och hen och hit och dit” (ej direkt citat, men något i den stilen). Där tappade hon mig ganska rejält, kan jag säga. Det finns sätt att säga att det man kommer säga rimmar illa med genusmedvetenhet eller feminism utan att man avslöjar sin avsmak. Känner jag. Om man nu känner att man måste säga det alls. För när man avslöjar sin avsmak faller hela meningen med att säga det överhuvudtaget.

Hursomhelst. Det jag började störa mig på var dock att så fort Hanna sa  något om sina tidigare erfarenheter svarade Amanda ”Jag vet”. Man måste nog lyssna på dem för att förstå varför det störde mig. Det var sättet hon sa det på. Hela avsnittet fick jag intrycket av att Hanna alltid har varit den där ”slarviga” systern som har sett upp till Amanda och tyckt att hon har gjort och sagt allting rätt, medan Amanda har spelat på att hon är den kloka och sansade av de två. Så till den grad att hon verkar tro att allt hon säger och gör är rätt. Sättet hon säger saker, inte ”jag tror” utan ”så här är det”. Och i avsnittet jag lyssnade på gick allt ut på att ”så här är killar”. Visst sa de vettiga grejer också, men allt gick ut på enstaka upplevelser de har haft med enstaka killar och det var själva grunden till hur de (läs: Amanda) tyckte att tjejer ska bete sig när de vill ”få en kille på  kroken”, och hur killar fungerar. Dock gillade jag att Amanda gav en tjej rådet att inte sitta och vänta på att den killen hon trånade efter ska bestämma hur landet ligger, utan att tjejen själv ska fundera ut vad HON vill och sedan bara köra på det. Något som tog hundra jävla år för mig att klura ut när jag var i dejtingsvängen, eftersom man har blivit itutad på något konstigt vänster att det är killen som bestämmer om det blir något och tjejen sitter bredvid och bara väntar och hoppas. Ungefär.

Summa summarum: Jag är inte så säker på att jag kommer fortsätta lyssna på Hanna och Amanda (men kanske måste ge dem åtminstone en chans till), men En varg söker sin pod och HanaPee och Martin kommer jag helt klart fortsätta lyssna på.

Edit:
Nu har jag lyssnat lite mera på HanaPees pod och märkte att det inte alltid är Martin hon har med sig, så kanske fel av mig att kalla podden för HanaPee och Martins pod. Dock är poddbilden en bild på dem, så kanske oftast Martin hon kör med? Nåja. Värd att lyssnas på oavsett.

Annonser

3 reaktioner på ”Jag upptäcker poddar

    1. Öh. Oj.
      Du måste ge Hanna & Amanda en chans. Jag ska leta upp nåt favoritavsnitt att testa.
      Poddar är perfekt när man är ute och går förstås. På vägen till och från jobbet om inte annat.
      Sen älskar jag Alex och Sigges podd men det verkar jag vara ensam om.
      Om jag inte hade världens drygaste röst skulle jag gärna göra världens roligaste podd med dej. Jag skulle förstås vara den klokaste. 😉

      1. Jag kan ju inte lyssna på saker när jag är ute och går, eftersom jag är för rädd att någon ska hoppa på mig. :/

        Jag har så himla svårt för Amanda, så det är mycket det som förstör Amanda och Hannas pod för mig. Men jag ska lyssna på några till avsnitt innan jag dömer ut den helt.

        Jag vet flera som gillar Alex och Sigges pod (fast bara folk på nätet, ingen jag känner IRL då), men jag har svårt för Alex också. Känner bara att jag skulle irritera ihjäl mig, men jag ska lyssna innan jag dömer ut. Dem också. 😉

        Jag gillar verkligen HanaPees pod. Den måste du lyssna på!

        Jag tänkte direkt på dig när jag ville göra en egen pod, men tänkte att du nog inte skulle vilja. Vi får supa ner oss och testa! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s