Smalhetsen

Den här tränings-/hälsohysterin som är nu. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om den. Jag läste en artikel i vår lokala gratistidning (som jag inte kan länka till tyvärr) där man intervjuade två personer som hade gått ner i vikt. Hur deras liv har förändrats, hur de mår nu vs tidigare osv. Genom hela artikeln kände jag mest bara irritation över att allt verkade gå ut på att man bör vara smal för att leva ett fullgott liv. Att det liksom är det som gör det möjligt att vara lycklig. Rubriken på artikeln är för övrigt Är det lycka att vara smal?. Och summa summarum av artikeln är ”ja, det är det”.

Det är en sak att leva hälsosammare och må bättre för att man får mera energi och orkar mera. Men att man måste vara smal för att allt det ska vara möjligt, det blir jag bara irriterad på. Nu råkar jag vara smal, så jag kanske inte är rätt person att uttala mig eller ha åsikter i frågan. Men jag känner att smal antingen måste definieras eller helt och hållet tas bort ur sammanhanget. Att bli smalare kanske är en trevlig bieffekt, men det borde ju handla om att må bättre.

I dagens samhälle behöver man inte spä på hetsen att bli smal, direkt. Så gott som alla (även smala personer) strävar efter att bli smalare. Många utan att ens veta varför. För att man ”ska” vara smal. Det bara är så. Därför blir jag irriterad när jag läser en artikel som helt saknar analys och någon djupare tankegång kring varför man ”ska” vara smal och varför det inte räcker med att må bra. Jag, som ändå är smal, blev stressad av att läsa artikeln och kände någonstans att jag också måste bli smalare. En undrar ju vad som var tanken med artikeln. Mycket oklar tanke, helt klart.

Annonser

7 reaktioner på ”Smalhetsen

  1. Jag har pendlat mellan att vara pinnsmal (175 cm lång och 50 kg) och tämligen rund (som nu). Och jag är också såååå trött på smalhetsen. Men visst, jag har mått bättre och känt mig snyggare som smal. Och fördelen med att vara smal är att man slipper släpa runt på så många kilon om och när man vill ta tag i det där med konditionen. Jag märker nu hur TUNGT det är att börja träna (rent bokstavligt) jämfört med när jag vägde strax över 50 kg. Men det här med lite lätt övervikt….att det ses som så katastrofalt. Det är lite hysteriskt minst sagt!

    1. Ja, huvudsaken är ju att man känner att man tränar för sin egen skull. Att det inte är något man gör för att man ”ska”. Träning är naturligtvis bra för både kropp och psyke, men jag tror inte att det är _nödvändigt_ att stå och svettas på ett gym eller springa var och varannan dag för att kropp och psyke ska må bra. Så vad man än sysslar med för träning tror jag att det är viktigt att man tränar för att man _vill_ träna, inte för att det är något andra tycker att man borde göra. Och det där tror jag är svårt att veta just pga den här smalhetsen.

      Det är nästan skrämmande hur man hetsar över några få kilon för mycket. Det är för övrigt Åsa Jinder som har skrivit artikeln och i samma tidning även en krönika om att det är dags att hon tar tag i sitt liv och slutar vara överviktig. Bildgoogla henne och se hur extremt ”överviktig” hon är… Jag blir förbannad över att någon går ut i en tidning och uppmanar till bantning (för det är det hon gör i både artikel och krönika). Som att bantningshetsen behöver späs på liksom. Gah!

  2. Jag är både överviktig och lycklig. Det retar gallfeber på många som sätter likhetstecken mellan fet och olycklig. Jag är inte heller sjuk pga min övervikt. Har finfina värden och det tycker ju också väldigt många att det är omöjligt. Kommer ihåg när jag var på 40-årskontroll hos distriktssköterskan och hon började med att berätta för mig att jag skulle dö i förtid eftersom mitt BIM var för högt. När hon sedan gick igenom alla provsvar o de var helt perfekta blev hon tydligt besviken.

    Jag var supersmal en gång i tiden. Sedan genomgick jag flera år av hormonbehandlingar och efter det kom min övervikt. Promenerar varje dag o äter normalt men övervikten består och det är verkligen inte mitt största bekymmer här i livet. 😉

    Kram!

    1. Ja, just det här att man pekar på att det är så mycket hälsosammare att vara smal, det är ju verkligen en sanning med modifikation. Och att lycka ska bero på hur smal man är – vad är det för ytlig människa som har hittat på det?

      Som minst har jag vägt 43 kg (till mina blygsamma 158 cm) och jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Varken fysiskt eller psykiskt. Inte känner jag att min kroppshydda har det minsta med eventuell lycka att göra nu heller, även om jag är mera normalt smal nu (fast säkert _lite_ överviktig enligt smal-/hälsofreaks).

      Det finns säkert personer som älskar att leva det här livet med strikt hälsosam mat och intensiv träning, och det är ju jättebra för dem. Men det är knappast något som är för alla och det är definitivt inget som krävs för att leva ett hälsosamt och lyckligt liv.

      1. Ja, jag har läst både artikeln och krönikan och blev rätt besviken. Nu är jag en person med hyfsat bra självförtroende men tänk på alla osäkra personer som läser och får slängt i ansiktet att man bara kan bli riktigt lycklig om man är smal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s