Strävan efter att vara Mönsterföräldern

Jag skrev inget inlägg imorse eftersom jag hade exakt noll inspiration att skriva. Under dagen har jag funderat till och från vad i hela friden jag ska skriva om idag (för jag kör ju #Blogg100 som bekant). Och så kommer Lisa och serverar en frågeställning som jag faktiskt känner att jag vill skriva om i ett inlägg istället för att lämna kommentar, så nu gör jag det.

Den ständiga kritiken mot föräldrar som bara sitter med näsorna i sina smartphones och inte SER sina barn. Jag har, precis som Lisa, väldigt lätt för att ta på mig det dåliga samvetet och känna mig som den uslaste av alla usla föräldrar pga detta. Jag är i allra högsta grad skyldig till att älska min ajfån och all underhållning/matnyttigt den kan ge mig. Den ligger i min hand rätt ofta när jag är hemma. Men jag håller med Lisa om att det inte är så självklart att all min lediga tid ska gå åt till att SE mina barn. Missförstå mig inte, det är skillnad på att se och se. Det jag menar är att det inte är självklart att jag hela tiden ska ha blicken på mina barn och rikta min odelade uppmärksamhet åt dem från det att jag kliver innanför dörren efter jobbet tills de går och lägger sig. Jag vågar till och med påstå att jag inte tror att jag skulle göra mina barn en tjänst om hela min fritid var tillägnad mina barn.

Jag blir också beklämd när jag läser krönikan som Lisa länkar till i sitt inlägg. I ett sådant sammanhang är man som föräldrar där för att SE och bekräfta. Klart barnen vill visa upp vad de kan och vill kunna prata om vad de kan, efteråt. Inte att mamma eller pappa satt med näsan i telefonen och inte såg ett jota av vad som hände. Och visst går mobilanvändandet till överdrift i många fall. Allra helst i den typen av sammanhang där man kanske inte orkar med den sociala situationen och istället gömmer sig bakom en pekskärm. Men som vanligt med den här typen av diskussioner drar många i så höga växlar att själva diskussionen också går till överdrift.

Den här hetsen efter att vara en mönsterförälder. En mönsterförälder som cirka ingen har möjlighet att vara. Det är inte rimligt att jag ska ägna mina barn odelad uppmärksamhet i flera timmar. Sånt händer inte. Med det inte sagt att jag inte ägnar mina barn odelad uppmärksamhet alls. Den varar bara inte i timmar. Jag tror inte ens att mina barn skulle vilja ha min odelade uppmärksamhet i en hel timme. De vet att jag finns där. Jag lyssnar när de pratar. Jag visar intresse för det de gör. Jag pratar om dagen som har varit. Om dagarna som kommer. De pysslar med de saker de orkar med efter en rätt hektisk dag i skola/förskola och jag pysslar med det jag orkar med/måste efter en lång dag på jobbet. Och ja, det är rätt ofta jag sitter med min mobil och blippar.

Jag vägrar hoppa på det självuppoffrande tåget där jag som förälder måste försaka mina intressen/”avkopplingsmetoder” enbart för att jag är förälder. Att föräldraskapet måste innebära att allt som är för min egen underhållnings/njutnings skull kommer i allra allra sista hand. Jag tror inte mina barn skulle vilja ha den sura spottfräsaren till mamma. Jag vägrar dessutom lära mina barn att de är små diktatorer i vårt hem som helt och hållet styr vårt gemensamma liv. Mina barn är det viktigaste i mitt liv, men det innebär också att jag har ett ansvar att vara rationell i min uppfostran och inte bara göra vad som är enklast hela tiden. Jag tänker främst på uttråkade barn som föräldrar många gånger vänder ut och in på sig själva för att roa. Mitt jobb är inte att underhålla mina barn, det är att förbereda dem för livet.

Jag är inget fan av att dra slutsatser utifrån hur det var när jag var liten vs hur det är nu pga allt är så annorlunda och utvecklingen går vanligtvis framåt. Men just när det gäller inställningen till uppmärksamheten vi ger våra barn tycker jag att det är rätt talande att vi trycker ner varandra och skäms själva över bristen på uppmärksamhet, när vi i själva verket i mångt och mycket låter barnen styra våra liv. När jag var liten var det barnen som fick hänga på i föräldrarnas liv. Ser man det från perspektivet att vi föräldrar har en uppgift att förbereda barnen för livet borde det senare alternativet vara det bästa sättet. Inte att lura barnen att tro att de kan styra och ställa vad gäller allt här i livet.

Och hur jag hamnade där utifrån diskussionen om föräldrars smartphoneanvändande – det kan man fråga sig. Summa summarum är väl ändå att den här föreställningen att vi ska ägna våra barn all uppmärksamhet den lilla tid vi har tillsammans, den är inte baserad på verkligheten. Den är, i mina ögon, heller inte sprungen ur en önskan om barnets bästa utan snarare en desperat önskan efter att få vara den där mönsterföräldern som får något slags diplom från ”någon högre makt” den dagen vi går hädan.

Annonser

3 reaktioner på ”Strävan efter att vara Mönsterföräldern

  1. Åh, va bra du skriver! Håller med dig fullt ut! När jag och dottern kommer hem på em efter jobb och skola tycker vi båda att det är urskönt att få sätta sig vid varsin dator eller mobil och bara slappa. Vi behöver den tiden i lugn och ro och ingen av oss skulle bli gladare av att vara tvungen att göra något tillsammans just då.

    Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin lekte med mig och syrran när vi var små. Det jag däremot minns är att vi gjorde andra saker tillsammans och då handlade det om att de tog med oss ut o fiskade eller plockade bär eller bara ut o åkte med bilen. Det gillade jag. Något behov av att de skulle leka med oss fanns inte.

    Jag ritar gärna med dottern o hjälper henne måla naglarna (hennes stora intresse just nu) och vi pratar väldigt mycket med varandra. Vi sjunger och larvar oss med djuren men jag ”leker” inte med henne så som hon gör med sina kompisar och det har hon heller inget behov av. Jag är inte hennes kompis, jag är hennes mamma. 🙂

    Kram!

    1. Ja, nackdelen med dagens samhälle (vilket inkluderar mobilblippandet så klart) är ju att vi i regel är stillastittande (såvida vi inte hetsar runt på ett gym och vill bli SMAAAALA och HÄLSOSAMMA). Det kan jag väl ge dem som kritiserar pekskärmsföräldrarna, att det får oss mindre aktiva vad gäller att hitta på saker att göra. För jag antar att jag är lite av normen där, jag som aldrig är ute i skogen och trampar runt efter svamp och bär. Men jag minns också att fisketurer och tältsemestrar var våra familjeaktiviteter. Saker som mina föräldrar (läs: min pappa) var intresserade av och som vi fick hänga med på. Det tror jag faktiskt gav mig som barn mera utrymme att utvecklas utifrån mig själv, än barn som växer upp idag och ofta blir formade till att syssla med och tycka om ditten och datten. Jag vet inte, jag kanske bara svamlar. Vad jag vill komma fram till är att jag tror att vi i regel är för engagerade i våra barn idag. Och det kanske låter dumt att säga så, men jag tror inte att barnen får rätt förutsättningar i livet om vi formar livet efter dem istället för att låta dem formas efter förutsättningarna de hamnar i, s.a.s.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s