Semesterstress och i-landsproblem

Äntligen! Det regnar! Jag blir alltid lite överstressad på semestern när det är fint väder vareviga dag. Det är ju härligt och så, men man hinner ju inte göra något annat än ligga på stranden och sitta och dricka rosé i gassande kvällssol på altanen. Otroligt jobbigt liksom. Planen idag är att städa undan lite och äntligen få lite ordning i hemmet. Jag hatar när hemmet bara förfaller medan man svischar än hit än dit och bara mellanlandar hemma korta stunder. Ombyten i högar här och där, badhanddukar, strandmadrasser och strandväskor som ligger/står överallt och sprider sand omkring sig, bänkar och diverse andra möbler överfulla av diverse krafs som man inte hinner lägga där det ska ligga pga är på väg någonstans. Sedan kommer en hem på kvällen, barnen somnar efter mycket om och men, medan jag sitter och stirrar på allt stök och inte kan slappna av.

S’atte. Ja. Där har ni läget nu. Lite ordning på torpet och en M som går på semester idag, sedan kan jag andas ut och slappna av.

Just det. Jag var till tandläkaren med femåringen igår. När man är fem år har man inte hunnit vara så där otroligt många gånger till tandläkaren (som man minns), men däremot vet man att det alltid slutar med att man får en leksak. Allra helst om man har ett syskon som är sju som har kommit hem och visat leksaker x antal gånger. Femåringen skötte sig exemplariskt, gapade stort och svarade på alla frågor utan problem. När undersökningen var slut skuttade hon ner från stolen och såg förväntansfull ut. Yay! Nu kommer leksakslådan!

Eller inte. För tandläkaren sa bara ”ja, då var det klart. Hejdå!” och femåringen tassade förvirrat ut från rummet. Mitt hjärta smulades sönder när hon gick därifrån och såg sig så där undrande omkring. ”Men… får jag ingen leksak?” frågade hon mig lite tyst. Klart ungen ska ha en leksak när hon har varit hos tandläkaren! Jag vet egentligen inte varför det är så viktigt, men det är viktigt. Det hör till. Punkt slut. Så vi gick till KappAhl och valde ett halsband med stjärnor. Och jag muttrar lite upprört åt denna bortglömda leksak cirka en gång i kvarten för jag kan känna femåringens besvikelse i hela kroppen varje gång jag tänker på det.

Nåja. Jag ska eventuellt försöka släppa det nu. För femåringens del blev det väl mera vinst än förlust och besvikelser är en del av livet bla bla bla. Jag blir bara irriterad när folk i yrkesroller glömmer/struntar i självklara grejer. Men det är mänskligt att fela osv osv så nu ska jag gå vidare med livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s