Uppgivenhet deluxe

Det har varit relativt tyst här länge och mestadels beror det på att jag inte känner något sug efter att blogga här nu. Det lockar inte och jag känner mer och mer sällan att jag vill dela med mig av, eller ta upp, saker här. Trist, men sant. En utdöende blogg, kan en säga. Vilket är synd. För mig.

För ibland känns det som att hela bröstet fylls av diverse saker som skulle jag skulle behöva sätta på pränt eller på annat sätt få pysa ur mig av, men det tar emot. Befinner mig i största allmänhet i ett ganska likgiltigt tillstånd. Eller likgiltigt är fel ord. Igår grät jag och gick runt och drog djupa suckar för att få någon luft överhuvudtaget. Idag är jag upprörd och förbannad över världen och folks envisa krampaktiga tag om dassiga, trista könsroller. Över att det på allvar finns folk som inte fattar att män föds med privilegier och kvinnor med skyldigheter. Och som inte ser skillnad på sin egen lilla bubbla till värld och världen i det stora hela. Hursomhelst. Likgiltig är fel ord. Jag gråter extremt sällan. Jag är inte likgiltig nu. Missnöjd är förmodligen ett bättre ord. Utan att veta vad jag är missnöjd över egentligen. Bara den där rastlösa men samtidigt övertrötta känslan i bröstet.

Jag är så TRÖTT.

Och besviken. Nej, alla kan inte brinna för samma saker. Men när jag har 300-någonting vänner på Facebook och delar saker jag brinner för (feministiska frågor, genusfrågor, antirasismfrågor) och det alltid är samma 3-4 personer som gillar. Hur nedslående är inte det? Alltså, inte nedslående att de personerna gillar, men att det aldrig är fler och att det aldrig är nya personer som visar sig dela mina åsikter. Åsikter som i min värld är så sjukt viktiga. Jag förstår att många inte tycker FB är ett forum för att sprida den här typen av information/artiklar/whatever (jag tycker det är ypperligt – vad ska man annars ha FB till?), men knappast större delen av min vänskrets. Jag förstår också att en bit av kakan faller bort pga folk orkar inte klicka på länkar och läsa såvida det inte står en rafflande rubrik som de bara inte kan motstå (”This girl got suspended for showing this in school – can you believe it? Like to see picture!” Fölk ba: *klickar like som om det inte finnes någon morgondag*). Jag förstår det. Men ändå. Det är nedslående att inte fler i min bekantskapskrets finner de rubriker jag delar intressanta och läsvärda (insåg just att det vore väldigt intressant med statistik på hur många som faktiskt läser (dvs. klickar på) länkar som en delar). För det betyder förmodligen att de inte delar mina åsikter och tycker att det är ointressant. Vilket är galet frustrerande.

Men ja, jag vet inte alls vad jag vill säga med det här inlägget. En liten lägesrapport och förklaring till frånvaron kanske.

2 thoughts on “Uppgivenhet deluxe

  1. Jag tog bort mig helt från facebook, delade mycket information om ekologisk mat och feminism men ja, samma sak där, bara enstaka personer som gillade och alltid samm, man känner sig så uppgiven.

    1. Ja, det är trist när en känner sig nästan helt ensam om åsikter som är så viktiga för en. Jag gillar Facebook som sådant, möjligheten att få kontakt med folk och ha som kommunikationskanal. Men jag gillar inte att en får en helt annan bild av så många av ens FB-vänner och just det här att märka att viktiga frågor för mig är helt oviktiga (till synes) för större delen av min bekantskapskrets.:/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s