Om en ska snacka lite skit

Jag har en sådan där dag idag, då jag tar allt som tecken på att folk hatar mig. Det är så sjukt drygt. Samtidigt sitter jag och retar upp mig på folk till höger och vänster och får det till att det i sig gör allas (eventuella) hat mot mig befogat. Känner mig så ofta falsk som sitter här och tjatar om allas lika värde och kan vi bara sluta döma varandra och blablabla, samtidigt som jag ju faktiskt pratar skit precis som vem som helst. För vi lever i ett I-land med tid och energi att reta upp oss på andras beteenden. Uppenbarligen. Hur slutar man med det? Känns omöjligt. Jag har regler om vad jag vägrar racka ner på hos andra människor (utseende being en sak), men jag drar mig inte för att lufta mina åsikter inför människor jag känner kan relatera. Obs dock att jag inte luftar åsikterna till höger och vänster utan till folk jag litar på. Det gör ju kanske inte skitsnack okej, fast är det inte ganska mänskligt att snacka skit? Existerar personer som aldrig någonsin pratar om andra människor och om vad de stör sig på hos de personerna? För ofta handlar det ju om att man reagerar på ett beteende och behöver få höra om ens reaktion är vettig eller inte. Så här reagerade jag, hur reagerar du? Liksom. Och på så vis kan ju prat om andra människor och deras beteenden bidra till att det blir tydligare för en själv vad man står för och tror på. Ett sätt att växa och utvecklas som person. Eller kanske bara få pysa ur sig frustration som ibland kanske är bättre att pysa ur sig till någon annan än den det berör. Faktiskt. Allt är inte värt att säga till någon, men man kanske ändå behöver få det ur sig.

Detta – naturligtvis  – förutsatt att man inte pratar skit för att skada någon annan. Jag kallar det prata skit men menar egentligen allt vi säger om andra människor när de inte är närvarande. Förutom beröm då så klart. Det passar inte riktigt in i samma kategori av förklarliga skäl. Att sitta och hänga ut folk eller händelser på nätet eller prata med exakt varenda människa som vill höra – det är inget annat än jävligt fult beteende. Men nog tror jag att vi alla har varit där också någon gång. Fast man lär väl sig med åren och växer ifrån det fulaste skitsnacket. Förhoppningsvis.

Nu är jag extremt paranoid kanske, men jag förutsätter att folk pratar bakom ryggen på mig. För att det är lite så folk fungerar. Inklusive jag själv. Om jag själv snackar skit, hur kan jag då tro att jag ska vara förskonad? Liksom. Klart jag skulle bli skitledsen om jag fick höra vad som sägs, men å andra sidan känner jag lite att jag förstår vilka grejer folk kan ha åsikter om och vad som möjligtvis sticker andra i ögonen. Och de må ha en poäng eller inte alls. Enligt mitt sätt att se på saken. Men jag kan inte gilla alla och alla kan inte gilla mig. Förmodligen är det ömsesidigt.

Äh, jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag kanske bara vill intala mig själv att jag inte är fullt så hemsk som person som jag tänker vissa dagar. Och jag vill faktiskt påstå att den här föreställningen att allt ”skitsnack” är av ondo och alla människor som pratar om andra människor är avundsjuka idioter utan egna liv, inte stämmer. För det skulle ju liksom innefatta cirka alla. Så vad menas egentligen med det? Har jag rätt att lufta mina åsikter, men ingen annan får lufta åsikter om mig? Eller? Tänker jag helt fel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s