2. Det här är inte feminism för mig

Det som är synd är att jag som feminist ofta hamnar i försvarsställning. Det är oftare en argumenterar för vad feminismen INTE är, än vad den faktiskt är. Lite av anledningen till att förra inlägget blev mycket svårare att skriva än det här inlägget. Det finns så många missförstånd avseende feminismen och de sprids som en löpeld, så som feminist känner jag att jag oftare försöker hindra elden från att sprida sig ännu mera. Det är, som sagt, synd. Det vore helt klart mera produktivt att prata om vad feminismen ÄR och prata om det som har fått mig övertygad.

Men. Nu ska jag faktiskt prata om vad som inte är feminism enligt mig ännu en gång. Och ja, jag kommer in på genus också, men för mig går det hand i hand.

Nummer ett på den listan är den allra vanligaste vanföreställningen – mansförakt. Feminister föraktar inte män. Mannen i sig är inte ett hot. Många feminister har så klart pojkvänner, äkta makar och söner. Och det sistnämnda är ju defintivt det viktigaste skälet till att jag aldrig någonsin skulle ansluta till någon form av -ism som missgynnar män. Ett mansförakt skulle innebär att jag föraktar mina söner. Och alla andra män i min familj och omgivning. Vilket ju är helt orimligt.

Nummer två är missförståndet att kvinnor ska ersätta män och ta över alla deras fördelar och privilegier. Det finns ingen plan på att ersätta eller ta över. Vi vill bara ha samma villkor. Samma rättigheter och samma möjligheter. I praktiken betyder det en attitydförändring. En man är inte mera kvalificerad enbart pga att han är man. Alla – oavsett kön – ska förtjäna sina poster, men ingenstans ska könet påverka huruvida man förtjänar en post eller inte.

Nummer tre – feminismen ser ingen skillnad på om du är man eller kvinna. Det betyder inte – jag upprepar: INTE – att vi vill radera könen och göra världen till en grå hen-massa. Män får vara män hur mycket de vill och kvinnor kvinnor – ingen kommer bli kastrerad eller könsstympad i feminismens namn. Det enda vi säger är att män inte per automatik är machomän och kvinnor är inte per automatik känsliga väsen. Vi är individer med vår alldeles egna uppsättning av egenskaper. Lär känna mig innan du applicerar en hel hög egenskaper på mig enbart baserat på mitt kön. Det är det feminismen säger.

Nummer fyra – feminism för mig är inte att påtvinga folk ordet ”hen”. Jag använder det för jag tycker att det är ett bra ord. Jag använder det dock bara när könet är okänt, oviktigt eller faktiskt inte kan appliceras (alla känner sig inte som antingen en han eller en hon – jag kan inte relatera, men jag kan acceptera att så är fallet för en hel del människor). Men jag kräver inte att du ska använda det. Precis som jag använder andra ord i det svenska språket utan att kräva att alla jag pratar med ska använda samma ord. Vill du säga ”han eller hon” eller ”den personen” eller ”vederbörande” eller dylikt – varsågod. Jag har inga problem med det. Allt jag vill är att få använda ordet hen utan att bli bespottad, ögonrullad åt och hånad. Jag gör mig förstådd med ordet och jag tycker om det. That’s all. Och även om det är allt ordet betyder för just mig, finns det andra människor som ordet har så mycket djupare och viktigare betydelse för. Vem är jag att försöka bestämma hur de ska känna eller hur de ska benämna sig själva? Det har exakt noll påverkan på mitt liv hur andra människor väljer att benämna sig själva, ergo – jag har inget med det att göra. Sedan måste vi faktiskt försöka fundera över varför i hela helvetet det är så viktigt för oss att veta vilken könstillhörighet en person har. Vad spelar det egentligen för roll?

Nummer fem – det är inte feminism i mina ögon att påstå att alla kvinnor ska sträva efter att bli mera som män. Att bara prisa kvinnor som ”har skinn på näsan”, ”ett jäklaranamma” och ”mig är det ingen som sätter sig på”-attityd. Den synen bekräftar ju bara synen på de traditionellt feminina vs de traditionellt maskulina egenskaperna. Det är negativt att vara ”som en kvinna” och det är positivt att vara ”som en man”. Jag köper inte den som ser ner på och hånar kvinnor som har typiskt feminina intressen, typiskt feminint utseende och egenskaper. Jag köper inte slutshaming och synen på fåfänga kvinnor som mindre värda och som hot mot feminismen. Nej, vi måste inte sluta sminka oss och klä oss i klänningar, kjolar och klackar, för feminism för mig är att acceptera alla som de är och vill vara. Och JO, kvinnor kan ägna sig åt smink och mode utan att göra det av en vilja att behaga mannen. Eller någon annan för den delen.

Nummer sex – feminism är inte att sluta klä flickor i rosa och ta bort allt som ses som ”flickigt” och göra alla flickor hårda och tuffa. Det är inte heller att tvinga på alla pojkar rosa och göra alla pojkar mjuka och känsliga. Det går lite ihop med punkt 5. Det handlar inte om att byta de traditionella egenskaperna vi förknippar med kvinnor/flickor och män/pojkar sinsemellan, utan att låta alla få upptäcka sina egna personligheter och att världen accepterar att Kalle kan vara mjuk och känslig och tycka om rosa medan Klara kan vara livlig och högljudd utan att de måste ändra på sig och tvingas till att vara personer som de inte är. Förväntningarna och kraven på hur Kalle och Klara ska vara utifrån om de har en snopp eller snippa mellan benen och hur vi ser på Kalle och Klara om de inte lever upp till de förväntningarna eller kraven – DET måste förändras, inte Kalle och Klara. Hur vi börjar stöpa barnen i minimala former innan de ens har en möjlighet att upptäcka själva vad de tycker är roligt, intressant och givande för dem – DET måste förändras. Det betyder inte att pojkar måste leka med dockor och flickor måste snickra, men de ska få möjligheten att upptäcka om det är något de gillar eller inte utan att vuxna lägger en massa värderingar i det. Och man må tycka att det är fjantigt och orka ha åsikter om allt och tycka att allt är ett problem. Men det ÄR faktiskt ett problem för många människor att känna att de inte passar in i den här rollen de har fått tilldelad. Att inte passa in, att inte kunna fylla ut den där könsrollskostymen gör att människor blir mobbade, att de får ett helvete under sin uppväxt och det ger depressioner och människor som inte vill leva längre. Inte alla, naturligtvis. Men att det existerar överhuvudtaget är skäl nog för mig.

Som sagt, det här inlägget kan jag fortsätta skriva i en evighet. Men nu tror jag att jag har fått med de vanligaste missförstånden.

4 thoughts on “2. Det här är inte feminism för mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s