5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

”Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!”.

Mjo, fast ingen påstår att flickor inte ska få vara flickor och pojkar inte ska få vara pojkar. S’atte. Låt barn få vara barn, vill jag säga. Låt dem få upptäcka vem de är utan vuxnas ängsliga påverkan. Även välvilja kan få oväntade konsekvenser.

”Fast det märks ju så tydligt att alla små flickor tycker om rosa och att leka prinsessa och att pojkar mera gillar bilar och blått”.

Ja, självklart kan flickor tycka om rosa och att leka prinsessa och pojkar kan gilla bilar och blått, men det faktum att vissa barn gillar det betyder inte att ALLA barn med samma könstillhörighet  gillar samma saker. Sedan är det lite missvisande att peka på enskilda barn och säga ”titta här då!”, för nog för att många barn så klart skulle ha dessa intressen oavsett, helt opåverkat från omgivningen, så är jag övertygad om att många andra barn är just det – påverkade av omgivningen. En pojke kanske både gillar att leka med dockor och med bilar, men blir han bara uppmuntrad av omgivningen att leka med bilar kommer intresset för dockor att dö ut. Och vice versa.

”Orka bry sig om vad barnen leker med och vilka färger de har!”

Ja, precis – orka bry sig. I mina ögon är det ”låt flickor vara flickor osv”-ivrarna som bryr sig mest och så starkt håller fast vid att bara vissa saker är godkända lekar/färger för flickor och således inte okej för pojkar och tvärtom. Sluta lägg dig i och låt barnen få leka vad de vill och tycka om och bära vilka färger de vill. En stor del av den mobbing som förekommer grundar sig på föräldrar och övriga vuxna i barnens omgivning som vägrar släppa de könsbundna reglerna och snackar skit inför barnen. Vi kan inte förändra andra, så det bästa vi kan göra är att förändra oss själva och försöka påverka på så vis.

Ja, det finns en väldigt tydlig röd tråd här – de flesta samtalsämnen jag diskuterar IRL handlar om barn och genusfrågor. Vad gäller övriga saker som diskuteras ur en mer feministisk synvinkel får jag oftast medhåll. Eller tystnad, vilket i de fallen inte känns som medhåll direkt. Mest av allt märker jag nog att inte många är så himla sugna att diskutera den här typen av frågor. Att det oftare dör ut än spinns vidare. Så svårt att veta hur min direkta omgivning egentligen ställer sig till feminism. Eller ja, en kan väl dra slutsatser, men det kan ju vara felaktiga slutsatser. De flesta kanske känner sig oinsatta och opålästa, därav tystnaden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s