9. Så syns feminismen i min vardag

Funderar lite över hur jag ska tolka den här rubriken. Min egen feminism, antar jag är vad som menas.

Först och främst försöker jag att inte kommentera folks utseende. Försöker att inte fokusera på hur folk ser ut överhuvudtaget. Varken positivt eller negativt. Det är oerhört mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Jo, sminknörden i mig noterar hur folk är sminkade och jag kan sitta och analysera ögonformer och ögonbryn osv. Men det är ju mera sminkrelaterat än utseenderelaterat. Jag sitter inte och funderar över hur Bettans näsa ser ut eller om Kalle har gått upp i vikt eller inte. Så himla ointressant när allt kommer omkring.

Överhuvudtaget syns nog feminismen i min vardag genom en attitydförändring. En ny attityd som jag gör vad jag kan för att överföra på mina barn. En accepterande attityd. Jag pratar aldrig negativt om andra människor inför mina barn. ”Barn kan vara så elaka”, säger ju många. Ja, fast det kommer ju från de vuxna. Det är därifrån barn lär sig vara elaka och döma andra.

Uppmuntrar barnen att vara ”icke-könstypiska”, men naturligtvis utan att styra med järnhand. De får välja själva, men de ska alltid veta att de har alla alternativ i världen att välja mellan. Försöker tänka på att alltid visa uppmuntran inför det de visar intresse för men också erbjuda andra saker.

Förhållandemässigt och hushållsmässigt har vi det ganska jämlikt eller kanske snarare ”icke-könstypiskt”. Förutom att jag inte har körkort och således inte kör bil, vilket leder till att M handlar 9 gånger av 10 och också sköter allt som har med bilen att göra. Jag ser den inte som min ägodel överhuvudtaget. Vi har ganska ojämn närvaro i hemmet eftersom jag jobbar heltid året runt medan M jobbar delar av året, så det faller sig naturligt att M gör det mesta av hushållsarbetet vissa delar av året. Även om han inte har ensamt ansvar för hemmet, så klart. Däremot är vi extremt könstypiska när det gäller skötsel av gården (M) och inköp av barnens kläder (jag). Hur vi beter oss i hemmet har inte alls ändrats sedan feministpolletten trillade ner för mig. Större delen av föräldraledigheten ägde rum innan pollett-trillningen och ja, jag tog ut mest. Men M har nog egentligen varit hemma mest med barnen. Han har bara inte tagit ut föräldrapeng under tiden. Bebistiden var väldigt okomplicerad (ur jämställdhetssynvinkel) och vi tog båda samma ansvar för barnen. Det har liksom aldrig varit snack om saken. Klart vi delar på blöjbyten, sövningar, vaknätter osv osv liksom.

Äh, vad svårt det var att svara på den här frågan. Mitt liv ser ju i stort sett likadant ut som det alltid har gjort. Det är ju inuti den största förändringen har skett och jag antar att vissa märker av det (genom att jag förmodligen är lite mera arg och frusterad och kanske inte fnissar med i allas skämt för att vara artig längre), men det är nog en begränsad skara. I övrigt är livet sig likt liksom. Jag kan mycket väl ha tolkat den här rubriken fel och i sådana fall får ni väl ha överseende med mitt icke-relevanta svamlande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s