Män och feminismen

Här lyser (blogg-)flitens lampa. Inte. Som ni kanske har förstått höll inte #blogg100 den här gången. Jag kom av mig, kan en säga.

Nu funderar jag ganska mycket på det här med män och feminism och känner därför mig nödgad att plita ner tankarna. Nina Åkestam skrev om det här om dagen med anledning av andras uttalanden (som finns länkade i Ninas inlägg) om männens varande eller icke-varande i feminismen. Jag håller med Nina. Jag kan inleda med det. Och jag rekommenderar att ni läser länkarna i Ninas inlägg (och om tid och intresse finns, även länkarna i de länkade inläggen).

Jag känner bara att hur mycket en än tycker att män måste kliva åt sidan för att ge kvinnor samma möjligheter som männen har, kan man inte kräva att män ska vara tysta (oavsett åsikt) och krypa in under en sten. Manliga feminister förtjänar visserligen ingen medalj för att de som män har förmågan att se och erkänna de patriarkala strukturerna i samhället, men en feminist är en feminist och varför göra skillnad på vilket kön feministen har? Känner spontant att det inte gagnar någon att göra feminismen till en exklusiv kvinnorörelse där män inte får ta någon plats överhuvudtaget. Ska vi komma någon vart måste ju alla parter få vara inblandade och känna sig inkluderade. Om jag var man – varför skulle jag ens visa det minsta intresse för feminismen och vilja bereda plats åt kvinnor som säger åt mig att hålla käften? Feminismen handlar inte om att vända på rollerna och skapa ett matriarkat, men när man utesluter män och säger åt män att sluta blanda sig i – då känns det misstänkt likt en vilja att faktiskt vända på rollerna. Även om jag förstår att syftet är att låta kvinnor få ta plats för en gång skull, så tror jag få utanför feministbubblan* tolkar det så.

Jag tror helt klart på att många män behöver lyssna mer än prata. Allra helst lyssna på kvinnor utan att utgå från att de själva är insatta och vet vad kvinnor pratar om. Lyssna med ödmjukhet och förstå att de faktiskt omöjligt kan veta hur det är att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Lika lite som jag som vit och heterosexuell kan vet hur det är att vara rasifierad och/eller homosexuell i vårt samhälle.

Men jag förstår inte syftet alls med att vilja knäppa de män som faktiskt lyssnar och faktiskt försöker förstå, på näsan med att de försöker ta över. För vem ska feminismen vara tillgänglig? Är inte feminismens syfte att få ett jämlikt samhälle som inkluderar alla? Hur ska ett samhälle kunna bli jämlikt om vi utesluter ca. 50% av de berörda från diskussionen? Vi (= feminister) hävdar om och om igen att feminismen är till för män också. Det här hysteriska könsfixerade samhället drabbar ju även män och att påpeka det förminskar ju inte hur kvinnor drabbas (, utan vi måste ju kunna vara beredda att diskutera alla anledningar till att feminismen behövs och vi behöver att majoriteten av befolkningen är med på tåget. Men vem kommer vilja hoppa på tåget om hen känner sig utesluten och idiotförklarad?

 

* Bubbla pga så många diskussioner förs på en intern nivå. Om jag som oinsatt skulle försöka läsa skulle jag bara tycka att det var rappakalja eller åtminstone som om någon stod och pratade över mitt huvud om något jag inte kan relatera till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s