Den ofrivilliga löparen

Det har stått mig upp i halsen alla dessa överexalterade löpare i diverse sociala medier. Jag tycker fortfarande #aldrigvila-hetsen är ett av nutidens stora aber och ni kommer inte se mig hashtagga ihjäl bilder på Insta eller lägga upp Runke-Pers-bilder på cirka varje springtur jag tar. Däremot måste jag få säga att jag förstår den där tjusningen med att springa. Jag förstår också det där behovet av att prata om löpning. Till och med att få berätta om framsteg och mål en har. Åtminstone som nybörjare.

Å ena sidan känner jag att löpning är som medicin för mig. Jag mår skitbra av att springa. Älskar känslan i kroppen – både före, under och efter ett pass. Mitt psyke mår tusen gånger bättre, vilket betyder att min PMDD förbättras. Som kroppens egna antidepressiva. Tumme upp för det.

Å andra sidan är jag, okaraktäristiskt nog, en tävlingsmänniska. Jag älskar att analysera statistik och vill att varje springtur ska ge bättre resultat än den innan. Vilket är en omöjlighet om en ska försöka hålla löpningen enbart rolig. Dessutom har vi det här med kroppen och dess utseende. Min löpning ska inte handla om utseende, men jävlar vad svårt det är att låta bli att klämma och jämföra. Deppa ihop över kläder som sitter exakt som förut och en våg som visar i stort sett samma antal kilon. Jag väger mig ju tamigfan aldrig, varför ska jag börja nu?! Nä, utseendehets är aldrig en bra morot för träning. Det är som upplagt för besvikelse och det blir bara en nagel i ögat på mig. Jag mår för första gången på skitlänge så himla bra av en fysisk aktivitet och det är DET jag ska fokusera på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s