Mitt liv som bimbo

Hanna skrev ett inlägg om slutshaming med anledning av diverse aktuella händelser och jag har haft ett inlägg skvalpandes i skallen ett tag om just det här.

Alla känner inte igen sig i min upplevelse av hur det är att växa upp som tjej, så det är möjligt att mitt uppväxt är en anings extrem på ett sätt. Däremot är jag rätt övertygad om att de flesta känner igen en del av det. Själva grundtanken liksom.

Och ett stort OBS innan jag går vidare med inlägget – jag lägger ingen skuld på de vuxna i min omgivning, eftersom de är formade av samma samhälle och patriarkat.

Fokus på utseende började tidigt. Jag har skrivit om det förr, att första gången jag funderade på att raka benen var jag 6 år gammal och gick på vad som då kallades ”lekis”. Jag började sminka mig när jag var 9 år gammal. Sminka mig som i ”går inte utanför dörren utan kajal och mascara”. När puberteten kom och min kropp började utvecklas var kommentarerna oändliga. Från vuxna. Evigt analyserande av min kropp. Många diskussioner om jag skulle få stora bröst och bli kurvig som en del i släkten eller få små bröst och bli jättesmal som en del andra i släkten. Jag var mitt utseende och min kropp. All uppmärksamhet jag fick var utseenderelaterad i stort sett.

Fokus på killar började lika tidigt. Så länge jag kan minnas, minns jag årtal med hjälp av att komma ihåg killen jag var kär i då. Det fanns inga andra ”intressen”. Inget annat uppmuntrades, inget annat fanns.  Det går inte ens att peka på en sak och säga att det var orsaken, utan det var liksom allt. Allt runt omkring mig berättade för mig att målet med mitt liv var att få killar att tycka om mig och vilja ha mig. Det har alltid varit prio ett i mitt liv. Och det finns naturligtvis omständigheter i mitt liv som påverkade det lite extra, men allt jag matades med som ung tjej, utanför min direkta omgivning, gav mig det som mitt ultimata mål här i livet. Utan en kille i mitt liv, antingen att tråna efter eller vara tillsammans med, var jag ingen. Och det började så tidigt så det är tragiskt.

De här två fokuspunkterna – utseende + killar – mynnar ut i en enda sak, nämligen min knullbarhet. Och jag kan ärligt säga att jag ända sedan tolv års ålder har varit bekymrad över min knullbarhet och lagt ner enorma mängder tid på att försöka förbättra den och analysera den. Kläder, smink, hår, allt som går att påverka har jag försökt påverka med målet att höja min knullbarhet. Ja, ordet skaver och det är meningen. Det ska skava när en tolvåring – inte ens tonåring än – funderar över om hon är värdig att knulla i pojkars ögon. Pojkar som förmodligen inte ens funderar på att idka samlag, om vi säger så. Inte ens jag funderade på det. Men det var viktigt, enligt exakt alla böcker, filmer, tidningar, allt som jag matades med som ung tjej. Även om jag var ung på slutet av åttio-, början på nittiotalet har inte mycket förändrats på den fronten. Snarare har det gått åt andra hållet och blivit värre.

Den här synen på tjejer som påverkas av den mycket enformiga bild de matas med, är att de är patetiska våp som borde fatta att den här bilden de matas med är fel. Det man glömmer är att den här bilden har tjejer matats med sedan barnsben. Det är inget som börjar i tonåren direkt. Vi får det här påprackat innan vi ens har något konsekvenstänk eller förmåga att analysera och kritiskt granska information. Eftersom samhället ser ut som det gör, får vi den här informationen från de människor vi litar på mest. Och från de källor till inspiration som vi tycker om allra mest. Som barn. Vissa matas mer än andra och det tror jag är den enda anledningen till att vissa faktiskt odlar andra intressen medan andra kliver rakt i fällan och anammar alla ideal. Det har exakt ingenting med intelligens eller ambitioner att göra, utan allt med ett sjukt samhälle som ställer orimliga krav och sedan straffar dem som försöker uppfylla kraven.

En annan konsekvens är att unga tjejer aldrig får lära sig att 1) fundera över om jag är redo för förhållanden och kärleksrelationer, eftersom jag förutsätts vara det från dag ett, 2) fundera över vad JAG vill ha ut av en kärleksrelation, eftersom jag hela tiden matas med information som talar om för mig att jag alltid vill ha killen mer än vad killen vill ha mig och därför måste fokusera på hur jag ska få honom på fall och hur jag ska kunna behålla honom, 3) jag duger som jag är och att den som får äran att ha en kärleksrelation med mig ska värdesätta den jag är och älska mig precis så, eftersom jag bara matas med information om hur jag bäst ändrar på mig för att passa in och bli den HAN vill ha, var inte si, var inte så, gör inte si, gör inte så, se inte ut si, se inte ut så osv osv i all evighet.

Konsekvensen i praktiken blir tjejer som jagar efter killar som uppenbarligen inte är intresserade, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom på fall. Konsekvensen i praktiken blir tjejer som utnyttjas och behandlas illa, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom att älska oss (och sluta bete sig illa). Konsekvensen i praktiken blir tjejer som inleder relationer mot sin egentliga vilja, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att passa in och därmed uppfylla kraven. Vad vi själva vill är ganska irrelevant i sammanhanget.

Den eviga skillnaden mellan kraven på tjejer och ”kraven” på killar – för ja, jag vet att det även förekommer orimliga ”krav” på killar – är att killar inte blir ens i närheten av straffade på samma sätt för att de inte lever upp till kraven. Vissa killar må känna sig straffade av enstaka individer, men samhället i stort accepterar killar oavsett om de uppfyller krav eller inte. Jag skulle egentligen inte vilja kalla det krav när det gäller killar (därav citationstecknen), utan snarare (valfria) ideal. Det finns inga krav från samhället att män ska vara bodybuilders (som jag antar får vara det ultimata manliga idealet kroppsmässigt i vårt samhälle) och det finns inga män som straffas/hånas av allmänheten pga att de inte ser ut som bodybuilders. Jämför det med en kvinna som inte lever upp till kroppsidealen. Allmänt hånad i tidningar och på nätet. En man i 40-årsåldern (och uppåt) som är singel är inte patetisk, utan snarare ”svårfångad” (jämför George Clooney), medan en kvinna i samma ålder som är singel ”aldrig tycks hitta någon” eller ”alltid blir lämnad” (jämför Agneta Sjödin). Det är alltid något fel på den kvinnan, medan det förutsätts vara självvalt för mannen.

Ja, jag slirar iväg på tusen sidovägar i det här inlägget som egentligen skulle handla om slutshaming utifrån mitt perspektiv som en person som förmodligen många har fnyst åt och slutshamat genom åren. Jag vill bara lyfta fram hur jag har formats under min uppväxt och hur jag sedan upplevt att jag blivit straffad för att jag har försökt passa in i den formen. Jag har levt större delen av mitt liv med fokus på mitt utseende och min knullbarhet. Från pre-teen-tiden till 30-årsåldern. Utan några större ambitioner, inget självförtroende som helst när det kommer till min personlighet. Misstänker att bloggandet, och skrivandet överhuvudtaget, har varit mitt sätt att få föra fram åsikter utan att de hamnar i skymundan pga mitt förutsägbara utseende.

Idag väljer jag att se ut så här för efter alla dessa år är det här jag nu.  Jag kan ärligt säga att smink och kläder aldrig har varit för killars skull. Det har varit för allas skull. Som att min uppgift var att försöka vara så attraktiv som möjligt av ganska oklara anledningar egentligen. Från början ett krav från omgivningen (nej, inget uttala krav från individer, men ett allmänt upplevt krav från samhället [luddigt uttryck, jag vet]) och numera känner jag visserligen fortfarande ett behov av att sminka mig och klä mig i vad jag tycker är fint men det är mera på mina villkor nu. Just det är dock ganska irrelevant i hur min omgivning reagerar på mig. Jag känner igen dömande blickar när jag ser dem och jag ser dem ofta. Jag vet hur det känns att bli ignorerad och att inte bli tagen på allvar. Det är inte inbillning, för som sagt, jag känner igen den reaktionen hos andra människor. Jag känner igen blicken, hållningen, tystnaden, hur allt jag säger rinner av som vatten på en gås. Jag vet hur det känns när en person avfärdar mig efter en enda blick. Den där uppsynen som liksom skriker om att det hen såg var någon patetisk bimbo som omöjligt kan ha något av värde att bidra med. Det. Är. Inte. Inbillning.

Och nej ursäkta mig, men det krävs inte ett ”jävlar anamma” för att människor som jag ska få existera utan att bli utdömda som urblåsta airheads utan någon substans whatsoever. Det brukar sägas att kvinnor får jobba dubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Detta förutsatt att kvinnan i fråga inte är för feminin, utan har exakt rätt mått ”manliga” egenskaper för att ses som nästan-jämlike. Jag skulle vilja påstå att en feminin kvinna får jobba tredubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Om allt människor associerar till när de ser mig, är att jag är en kvinnlig kvinna, så är jag liksom borträknad automatiskt. Såvida jag inte kämpar med näbbar och klor för att begära samma uppskattning. Så. In. I. Helvete. Fel!

2 thoughts on “Mitt liv som bimbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s