Människans eget hittepå

Angående gårdagens inlägg. Det handlar ingenstans om att buhu:a sig eller beklaga sig över hur saker blev. Jag vill bara betona det. Ofta bemöts den typen av förklaringar av hån och diverse ”jamen, VI då!”-argument. Jag ville skriva inlägget för att göra oss ”patetiska våp” till människor. Det är inte synd om mig. Det är däremot jävligt synd att det ska behöva vara så här. Och nej, det gör heller inte ”patetiska våp” till världens mest utsatta och diskriminerade människor. Vi råkar bara vara en utsatt och diskriminerad grupp människor bland flera andra utsatta och diskriminerade grupper och det finns exakt ingen anledning alls att gradera de grupperna i viktighetsgrad eftersom alla har en enda sak gemensamt – alla vill vi bli sedda för den person vi är, hellre än att bli utdömda för det som syns på utsidan. Och lösningen är universal och funkar för alla dessa grupper – sluta döm personer efter vad du kan se med blotta ögat och förutsätt ingenting om andra människor förrän du lärt känna dem alternativt inse att du inte vet ett skit om andra människor om du inte känner dem. Det ÄR så enkelt.

Motsatspoolen till mig som kvinna är du som man, eftersom samhället är uppbyggt så. Det betyder inte att det inte finns män som är utsatta och diskriminerade. Kvinnor har lägre ställning än män. Feminina kvinnor har lägre ställning än ”kvinnor” (dvs. kvinnor med rätt mängd ”manliga” egenskaper). Rasifierade, funktionshindrade och hbtq-personer har lägre ställning oavsett kön. Och tillhör du fler än en av dessa grupper hamnar du ännu lägre ner på stegen. Att det här ens existerar är människans eget hittepå. Ett hittepå som är helt åt helvete. Men eftersom det bara är en konstruktion betyder det att det går att ändra. Att önska och försöka påverka den ändringen är inte löjligt, oviktigt eller ett i-landsproblem.

Jag har slutat skratta med när folk hånar kvinnor för att de är fåfänga och sminkar och klär sig ”fel” enligt normen. Istället påpekar jag likheterna mellan de kvinnorna och mig själv. Jag vet att det inte uppskattas av min omgivning och att jag uppfattas som en ”party pooper” som ska vara så ”jävla PK” hela tiden. Men när du hånar dem, hånar du ju mig – hur kan du inte se det? ”Jamen, jag menar ju inte dig”, ”jamen, du gör ju inte så där!”, ”jamen, på dig är det ju fint!”. Fast nä, det funkar inte så. Hånar du en, hånar du alla. Och det är applicerbart på exakt alla utsatta och diskriminerade grupper jag nämnde ovan. Det handlar inte om att sätta dit någon eller om att sprida taskig stämning, utan enbart om att jag inte ställer upp på det här eviga dömandet av andra längre. Jag vill inte vara en del av det längre och önskar att du inte heller skulle vilja det.

Är det så svårt att hitta andra saker att skratta åt? Om du har så svårt att släppa din vilja att håna andra människor för att få dig ett gott skratt, känner jag spontant att du kanske har problem med din egen självbild. Att du bara känner dig okej och som att du duger så länge du får trycka ner någon annan. Något att fundera på perhaps?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s