Tid för sorg

Det här är min första femdagarsvecka på jobbet sedan vecka 21 (v. 27 nu, för er som inte vet). Under juni månad har jag bara varit in på jobbet max två dagar i veckan. Det känns, kan jag säga. Jag är helt slut. Förutom att det är ovant att orka koncentrera sig dag efter dag efter dag, är det stressigt och pressat inför semestern. Igår kändes det som att det kokade i huvudet. Konstant irritation och allmänt energilös. Tankarna gick liksom inte att tänka från början till slut. Antingen kunde jag inte påbörja tanken eller så fastnade jag mitt i och kunde inte avsluta. Så himla märklig känsla, det där att känna att nu måste jag tänka ut hur jag ska göra, utan att kunna påbörja tanken. Ja, det låter ju bara helknäppt.

Livet går ju vidare. Jag går till jobbet, sitter vid fikabordet och skämtar på som vanligt, jag träffar kompisar, tränar, lagar mat, umgås med familjen och så vidare. Allt ser ju ut som vanligt utanpå. Det är bara den där tunga känslan i bröstkorgen som är annorlunda motför innan. Som att hjärtat har ett sänke fastknutet i sig. Och den där plötsliga vågen av sorg som ibland sköljer över mig och tårar som liksom verkar ligga beredda att tränga fram närsomhelst.

Jag förstår att det tar tid. Det svåra är väl egentligen att livet inte ger en den tiden. När jag är hemma är det svårt att sörja pga barnen. Naturligtvis är det inte enbart negativt att barn får uppleva sorg, för de får se att man kan komma över eller lära sig leva med sorg. Jag har pratat med dem om allt det här, men jag biter ändå ihop för familjelivet rullar ju på. De få gånger jag är ensam är jag på jobbet. Nu går det bra ändå, men förra månaden var hemsk. Så fort jag kom till jobbet och stängde dörren till mitt rum sköljde allt över mig och jag bara grät. Därav anledningen till att jag inte var där så mycket. Jag hade några dagar då jag var ensam hemma, men då distraherade jag mig med tv-serier istället. Så jag vete sjutton när jag egentligen skulle ha sörjt aktivt, s.a.s. För jag gjorde det ju uppenbarligen inte under den tid jag faktiskt fick. Eller, det är lögn, klart jag sörjde. Men jag bet fortfarande ihop och gjorde vad jag kunde för att bedöva mig (dvs. med verklighetsflykt i form av tv-serier).

En till helvecka och en kortvecka kvar, sedan är det semester. Kämpa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s