Tjo vad det var livat

Det är inget high life här, om en säger. Mensar och har ett munsår som förmodligen syns från rymden, diverse omständigheter i livet gör att vi inte kan göra något på semestern mer än vara hemma och åka på korta strandutflykter. Som tur är gör ju vädret att en inte vill vara på så många andra ställen heller. I och för sig. Och nej, ingen av oss har elektronisk fotboja. Insåg just att det lät ungefär så. 

Tänker så sjukt mycket på min syster. Pendlar mellan att inte fatta till att bli förvånad över att det inte ens har gått två månader. Det har inte ens gått två månader. Så det är inte konstigt att hela mitt inre är kaos egentligen. Gråtkänslan i halsen som dyker upp titt som tätt. Och det extremt dåliga tålamodet, som pga ”omständigheter i livet” prövas ganska hårt just nu. 

Är kryptisk, jag vet, men omständigheterna rör ett av barnen och jag känner mig inte bekväm att skriva ut vad det är. Det räcker att säga att det är prövande nåt så in i bomben och att allt jag trott och tänkt om mig själv som förälder och om barnuppfostran lite har ställts på ända och jag vet ingenting längre. Frustration är en rejäl underdrift.

Jag är i en sådan period i livet som jag kommer se tillbaka på sen och undra hur jag/vi orkade. Sån där period som man på något sätt glider genom (utan att glida det minsta lilla) på något ofattbart sätt utan att känna efter. För det går inte att tänka och känna. Längtar tills vi är på andra sidan om det här, så att säga. Samtidigt som det känns som att det inte ens finns någon andra sida. 

Jaja. Uppgivet och kryptiskt.

Slutade äta Femal Balans på semestern också, för jag ville veta hur det skulle kännas. Eller snarare OM det skulle kännas och märkas alls. Men det är ju helt omöjligt att säga om det märks eller inte pga livet som pågår, s’atte. Helt onödigt experiment. 

3 thoughts on “Tjo vad det var livat

  1. Konstigt nog så orkar man hur mycket som helst när det gäller barnen. Jag har också befunnit mig i den situationen då jag tänkt att detta går aldrig över, det kommer aldrig att bli ”bra” igen. Men man orkar och det mesta blir bra igen och det som inte blir bra lär man sig leva med så att det ändå känns rätt normalt. Man kanske måste lära sig tänka om, hitta nya sätt som man tidigare aldrig trodde man skulle behöva en testa. Man kan behöva gå ifrån alla sätt man tidigare trott är det rätta men orkar det gör man konstigt nog. Kram!❤

    1. Ja, det går ju att lära sig att leva med det mesta. Vi väntar på hjälp, men avdelningen vi ska få hjälp av har semester i hundra år så vi får så snällt vänta. Det kan ju lösa sig av sig självt, men just nu känns inte det så troligt. Tack för din kommentar! Kram!❤

  2. Det finns en andra sida. Den är inte särskilt lik den första, den innan ”allt”, men den finns. En dag känns det lättare. Men herregud vad det inte hjälper när man är mitt i det! Hejar på dig. Du är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s