Musikälsk

Jag är så in i tjottahejti kär i Ed Sheerans nya skiva X. Tänker varje gång jag lyssnar på den att jag måste berätta hur bra den är och då speciellt lyfta fram den låten jag lyssnar på. Bara det att jag tänker exakt samma sak för varje låt på hela skivan. I princip. Den växer onekligen rejält av upprepade lyssningar, så ha den gärna som bakgrundsmusik ett tag så kommer du börja fastna vid enskilda låtar och till slut upptäcka att allt är så utomordentligt tilltalande, i vissa fall lugnande och bara, totalt sett, skitbra.

Jag älskar Sing som är lite funky och rolig. Det går liksom inte att sitta still. Vickar på rumpan och axlarna á la töntig förälder och putar sammanbitet med läpparna som att jag tror att jag är skitcool (ni fattar va?). Ett parti är ett oh-woaah-oh oh-woaah-oh som jag älskar att skriksjunga med i.  Om jag någonsin gick på fest skulle jag pre-fest-peppa med den här. Fast skulle plugga in texten lite först, så att jag kan sjunga med i mer än nämnda parti.

I Take It Back rappar (!?) han, vilket kan göra vem som helst lite skeptisk, men jag lovar – det funkar. Också lite mera funkig och diggvänlig på det där fysiska sättet. Någon kroppsdel måste liksom röra sig. Jag har en förkärlek för axlarna VILKET ÄR SÅ JÄKLA TÖNTIGT! Var kom det ifrån liksom?! När blev jag min mamma?!

Thinking Out Loud är en sån där smäktande historia som säkert kommer (om det inte redan har börjat?) spelas på radion till förbannelse. Personligen tänker jag Motown-ballad, men mig kan man ju inte lita så himla mycket på när det kommer till musikanalys. Förutom att lita på mig när jag säger att det är jädrans bra.

Shirtsleeves är också en fin kärlekslåt av det lugnare slaget fast med ett funkigt beat. Beatet är en sampling som jag känner igen så sjukt mycket men inte kan placera. Blir galen! Ber härmed om hjälp att identifiera.

Afire Love är mera soulig (med inslag av gospelfeeling) på det där pojkbandssättet. In a good way. Behagligt, lugnande och bomull kring hjärtat liksom.

I’m a Mess är mera rockig lugn låt á la Matchbox Twenty, fast fortfarande med inslag av soul.

Och ja, så här kan jag ju fortsätta med hela skivan, men vem orkar läsa det? Nina, Runaway, Bloodstream (Bloodstream!)… ALLA. ÄR. SÅ. HIMLA. BRA. Lyssna bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s