Orkar inte komma på rubrik

Jag tänker att jag borde skriva mera om hur jag mår, eftersom skrivandet alltid har varit mitt sätt att hantera och bearbeta saker. Det är bara så svårt att säga hur jag känner, rent emotionellt. Jag har inga problem att beskriva hur jag mår, rent fysiskt. Den enorma tröttheten, energin som räcker cirka fem minuter innan det svartnar för ögonen emellanåt och hela världen snurrar. Hur jäkla omöjligt det är att ha en normal konversation med någon, öga mot öga, eftersom mina ögon inte kan fokusera på ansikten utan att vilja blurra ihop allt till en enda smet. Med eller utan glasögon, det spelar ingen roll. Den där känslan i magen, som om jag åker bergochdalbana. Woosh-känslan, ni vet. Av att bara stå rakt upp och ned utan någon som helst form av ansträngning. Blir jag det minsta engagerad i en konversation börjar det blixtra i huvudet.

Det är en enorm lättnad att bli sjukskriven, att få ett namn på allt och få känna sig ”normal” i allt det onormala. Det var en gigantisk sten som föll när jag insåg att jag inte behöver gå och lägga mig varje kväll och undra hur mycket jag kommer orka nästa dag eller vakna och känna mig tvungen att köra på och bita ihop. Jag är obeskrivligt lättad över att jag inte är döende, eftersom det var ungefär allt jag kunde tänka. Däremot känner jag mig så sjukt svag. Och det gör mig förbannad. Jag vill bara spotta och svära över allt jävla prat om ”starka” personer som biter ihop och kämpar på. Helgonförklarandet av personer som kör sig själva mot botten i hundratjugo. Vem fan ska de tacka sen när de ligger så här och inte fungerar längre? Jag blir så fruktansvärt arg. Sluta säg till folk som är i sorg eller har det jobbigt att de är så starka. Det är fan det värsta man kan säga. För när allt det där ”starka” tar slut och de ligger så här – hur tror du det känns då? ”Stark” är den sämsta jävla klyscha världen har hittat på.

Och ja, det var typ den känslomässiga ansträngningen jag orkade med för nu. Summa summarum just nu – jag är nog mera arg än ledsen för tillfället och ilska tar så sjukt mycket energi att jag inte ens orkar känna den. Moment 22. Typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s