Min Ångest I

Jag såg en video på YouTube idag där Kathleen Lights pratar om ångest och hur hon har lärt sig att hantera sin ångest. Jag kunde relatera så himla mycket till det hon sa.

Jag har haft problem med ångest större delen av mitt liv utan att fatta att det är ångest. Låter förmodligen jätteknäppt, men det var först när jag började gå i terapi, i samband med min utmattning, som jag insåg att det är ångest, det där som gör mig så orolig inombords och får mitt sunda förnuft att liksom fly sin kos och lämna en fullkomlig idiot kvar.

Ångest för mig var rena panikångestattacker med grava andningssvårigheter, hjärtklappning och en känsla av att vara på väg att dö. Jag har haft ett fåtal sådana upplevelser och i min värld var DET ångest, inte den här mer eller mindre konstanta känslan jag har gått runt med.

Jag fick gå en föreläsning om ångest inför min terapi och då kunde jag checka av varenda symptom på ångest, men gick ändå därifrån med en tro att ångest inte riktigt rörde mig för det är nog nåt annat fel på mig. Jag har på allvar trott att jag bara är dum i huvudet. På riktigt dum i huvudet. Det har ju inte direkt hjälpt min faktiska ångest, om vi säger så.

Jag är, liksom Kathleen, rädd för cirka allt och har gjort (och gör i viss mån fortfarande) allt för att undvika det jag är rädd för. Alltså, det är ju fullt normalt att undvika saker en är rädd för, men jag är rädd för saker som folk utan ångest oftast inte är rädd för. Kollektivtrafik är en sådan sak. Människor är en annan. Jag är nästan paniskt rädd för män i vissa sammanhang. Jag kan vara rädd för att gå en viss väg. Inte av någon anledning jag egentligen kan sätta i ord, utan det är bara något med det som väcker enormt obehag. Att gå förbi folk (som förmodligen knappt lägger märke till mig) kan ge mig akuta svettningar och lätt yrsel. En sådan där utomkroppslig upplevelse. Det kan svartna för ögonen och jag har liksom inte koll på omgivningen eller vad jag gör ens. Tunnelseende deluxe.

En sak som på många sätt förvärrar ångesten är när andra viftar bort min ångest och inte tar den på allvar. Som tycker att jag överdriver, att jag måste sluta tänka så där och liksom bara tänka logiskt och vägra ha ångest, helt enkelt. Det går inte. Det är bara så, det går inte. Och det hjälper ju verkligen inte att andra reagerar på min ångest som om jag är dum i huvudet. Jag VET att det jag är rädd för inte är något jag rent logiskt borde vara rädd för (förutom möjligtvis män, då), men jag är likförbannat lika jäkla rädd. Det är som en fobi där kroppen reagerar utan att hjärnan är inkopplad (fast det är den ju, men inte logiken).

Allt jag är rädd för är jag rädd för eftersom min hjärna säger åt mig att det är på liv och död. Min kropp är i ständig flyktmode. Flyktmode är min defaultinställning. Jag svettas, jag hyperventilerar, blir yr och får tunnelseende.

Det är så klart inget jag visar utåt och andra verkar inte märka av det överhuvudtaget. Det svåra med det är att det är så lätt att tro att jag inbillar mig. Att jag bara hittar på. Och så börjar jag tvivla på mig själv och mina känslor vilket i sig föder ännu mera ångest osv osv osv.

I och med att min ångest är så gott som konstant har det ju blivit min personlighet. Lite yrslig, lite Doris, lite Papphammar. Jag skämtar och driver gärna med mig själv för att ta udden av allt och förekomma dem som eventuellt kan ha åsikter om hur jag är.

Jag har så mycket att säga om det här, men jag lämnar det så här så länge. Som ni ser på rubriken kommer det fler inlägg på ämnet. För den som vill se videon Kathleen Lights la ut, varsågod:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s