Min ångest II

I kompissammanhang har jag ofta varit den som har tytt mig till en eller två personer i en större grupp. Jag är inte bekväm i större grupper och känner mig helt jäkla lost och vet inte vem jag ska vara. Så jag har alltid sökt upp, alternativt hållit mig till någon enstaka person som jag känner mig trygg (-ish) med. De personer jag har umgåtts med har alltid varit en mycket begränsad skara personer.

Mitt bloggande är det som har gjort att jag har vågat mig ut ur trygghetsbubblan. Jag har varit aktiv på nätet i diverse forum och communities sen internet föddes typ, men aldrig kommit ens i närheten av att vara med på träffar eller dylikt. Internet har ju verkligen varit min safe spot där jag kan vara mig själv fullt ut utan att behöva oroa mig för andras dömande blickar. Att då gå utanför den och utsätta mig för de där blickarna var ju helt otänkbart. En enda gång har jag klarat av det och då var det i föräldragruppssammanhang med min dotter som snuttefilt och trygghet. Utöver det, nothing nada övermindödakropp osv osv.

Så kom den här möjligheten att få gå på diverse events i och med mitt skönhetsbloggande. De första inbjudningarna ignorerade jag i ren skräck. Sedan började jag med att i alla fall OSA att ”attans då, jag kan ju inte den dagen!”. Tills jag fick inbjudan av självaste idolen Kicki på Daisy Beauty och det kändes som att jag skulle vara helt korkad om jag tackade nej. Så jag tackade faktiskt ja och klarade mig från att få panik eftersom jag la till en liten disclaimer för mig själv, att jag kanske inte alls kommer men det kändes bra att ha kommit så långt att jag sa ja till någonting.

Lite tur i oturen var att min kollektivtrafiksskräck överskuggade eventskräcken. För jag åkte och hade fullt upp att nojja över tågresa och att hitta hotellet osv osv (för mig är det inte ovanligt att jag köper med mig något ätbart i panik och sedan stänger in mig på hotellrummet och vägrar gå ut förrän jag måste pga tar så jäkla mycket energi att ha fraktat sig medelst kollektivtrafik). Eventet var tidigt på morgonen och jag hann liksom inte riktigt jobba upp den där paniken inför det. Förutom att jag knappt kunde klä på mig och sminka mig pga massiva darrningar. Eventet var dock en mässa och jag hade hela tiden i bakhuvudet att jag bara går därifrån om det blir för mycket. Men jag klarade av det, hittade till och med en person att ty mig till och ha som trygg punkt. När jag kom hem var jag tamigfasen helt hög på glädjen att jag hade klarat av det. Växte cirka tre meter.

Hursomhelst. Det finns en trygghet i att träffa andra människor under de förutsättningarna. Vi har åtminstone EN sak gemensamt. When all else fails, prata smink liksom. Det är dessutom mitt största intresse så jag VET ju att jag får så himla mycket tillbaka av gå emot min ångest i de sammanhangen. Jag beter mig som en idiot hälften av tiden och jag tycker mig märka att vissa verkar ändra uppfattning (från positiv till negativ) om mig efter att de har träffat mig IRL (stort jäkla AJ! i hjärtat), men samtidigt kan jag på något sätt bortförklara det för mig själv med att de ju enbart har träffat överstressade jag. Inte jag som jag faktiskt är. Den de faktiskt tyckte om till att börja med. Jag när jag skriver är så himla mycket mera JAG än jag när jag pratar. Verbal kommunikation är min sämsta grej. Åtminstone när jag känner mig osäker.

Grejen med ångest är att en behöver utsätta sig för de där sakerna en är livrädd för, för att märka att ingenting katastrofalt händer. Det värsta jag kunde tänka mig var att jag skulle åka på ett event, göra bort mig och därför inte bli omtyckt. Nu kan jag känna att jag faktiskt har gjort det, både gjort bort mig och blivit o-omtyckt. Alla gillar inte mig och det gör ju jävligt ont för egot, men samtidigt vad gör det i det stora hela?

Nu är ju inte jag botad från min ångest för att jag har gjort den insikten. Så lätt är det ju inte. Botad vet jag inte om man någonsin blir? Mera att man får lära sig hur man tänker sig förbi paniken. Eller hittar hjälpmedel för att klara av att göra vissa saker med den mentala hälsan i behåll. Något av det viktigaste är ju att acceptera ångesten utan att för den sakens skull göra den befogad. Ångest och panik är ju känslor och reaktioner vi SKA ha. Kroppen reagerar ju på helt rätt sätt utifrån vad hjärnan signalerar.

Det gäller att lära sig vad som triggar ångesten och sedan ”trösta” sig själv genom de situationerna. Inget blir bättre av att undvika, men när var och HUR jag väljer att gå emot min ångest, det måste vara mitt beslut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s