Låt oss prata om smink

Det här med smink och skönhet i relation till feminism. Jag har stött på så många diskussioner där feminister som säger sig använda smink för sin egen skull avfärdas som lättlurade lögnare som ljuger så bra att de tror sig själva. Av andra feminister.

Så här: det eviga tjatet om natuuuuurlig skönhet och hur vi alla ska försöka se ut så som Gud skapade oss (fast lite snyggare då, så klart). Det är sjukt nedvärderande mot kvinnor. För vi vet mycket väl att samhället inte alls vill se det naturliga fullt ut, utan en förskönad version av det naturliga. Där kvinnor är rakade, mjuka och liksom väna. Sminkade utan att det syns. Totalt icke-vulgära och helt utan att reta någons syn överhuvudtaget. Smälta in så där fint i omgivningen och inte ta så mycket plats eller dra till sig för mycket uppmärksamhet. Lagom liksom.

Feminister säger ofta att det är väl klart som fan att vi kvinnor också ska få ha en sexualitet och få vara/känna oss sexiga och äga det. Att få äga sin egen sexualitet och attraktivitet. Vad som får en person att känna sig sexig eller attraktiv, det är ju väldigt individuellt så om en självklart ska få äga sin sexualitet och känsla av attraktivitet – varför får inte smink vara en del av det?

Av alla saker som anses vara till för det manliga ögat, alltså ”the male gaze”, är väl smink det vi äger mest själva. Det sitter inga karlar någonstans och bestämmer hur vi ska se ut, så som det gör i modebranschen t.ex. Sminktrender skapas av kvinnor och är ofta överdrivna och uppenbara. Det vill säga, det går stick i stäv med ”natuuuuuuurlig skönhet”. Det är verkligen inte till för the male gaze, utan det är kvinnlig styrka på burk. Eftersom många kvinnor känner sig stärkta av sin krigsmålning.

Nu pratar jag uppenbarligen inte om kvinnorna i reklamen eller i glossiga magasin, för den biten av sminkvärlden ÄR till för the male gaze. Det ”natuuuuurliga”. Illusionen om den naturligt vackra kvinnan. Som inte existerar och som har sju ton smink på sig fast det inte syns. 

Vi som får höra att vi är ”dåliga feminister” för att vi sminkar oss är ofta vi som gillar det här överdrivna. Det som provocerar. Vi trollar med våra ansikten och oavsett om det faller andra människor i smaken eller inte, så finns ingen som helst naturlig skönhet över oss. Osminkade finns det säkert, men inte i full sminkmundering. ”Men inte behöver väl du allt det där sminket! Du som är så fin som du är!”. Om en fått en slant för varje gång en fått höra det…

Och aldrig trillar den där slanten ner som skulle få dem att fatta att jag vill inte vara fin i dina ögon. Jag vill vara fin i mina ögon. Jag vill vara fin för mig. På mitt vis.  Det handlar inte om dig. Det handlar definitivt inte om män. Det handlar om mig. Och fast det handlar om mig så är det inte en tragisk historia om att jag inte trivs i mitt eget skinn och därför måste maskera mig eller att jag tror att jag måste uppnå en viss nivå för att samhället ska se mig som vacker. Jag vet att sättet jag väljer att se ut på inte är accepterat av samhället i stort. Jag sminkar mig för mycket enligt den stora massan och jag tycker att den stora massan kan dra åt helvete för jag sminkar mig fan inte för den stora massans skull. Det vore obeskrivligt skönt om den stora massan kunde fatta det någon gång.

Jag älskar att sminka mig. Alltså själva stunden när jag applicerar sminket, det är bästa stunden på hela dagen. För mig ligger mycket av tjusningen med smink i själva sminkandet. Men även om det inte gjorde det. Även om jag hatade själva proceduren men tyckte att resultatet var värt det på grund av den känsla jag får av att vara sminkad, att vara den personen jag är när jag är sminkad – det är inte tragiskt. Inte någonstans. Vissa bygger muskler, andra köper saker eller något annat som ger dem en personlig tillfredsställelse i form av självsäkerhet eller mental styrka. It’s what we do to cope liksom. Ingen människa är fulländad, alla behöver vi någon form av ”pick me up”.

Om det vore så att smink i begynnelsen var något kvinnor använde för att attrahera män, vilket jag iofs ställer mig frågande till men det har åtminstone på senare da’r varit något män vill inbilla sig, så har det tagit en rätt kraftig vändning. Skönhetsreklam från 50- och 60-talet var full av sexistisk skit om att du som kvinna var tvungen att använda ditten och datten för din mans skull. Jag tror att hela skönhetssnurren är något män har lagt beslag på för det var en värld där kvinnor hade makten och männen stod utan kontroll. Så man svängde lite på det hela och gjorde det hela till en sexuell grej, att smink helt och hållet var till för att behaga mannen och attrahera mannen. Vips så hade männen makten och kontrollen och ordningen var återställd. Sakta men säkert har det där börjat vändas tillbaka.Sexistisk reklam är en helt annan femma. Sminkreklam påstår sällan att du behöver produkten för att vara attraktiv för en man. Ibland hintar den om det, men sällan. Smink börjar återgå till att vara något kvinnor har makt över och vi skiter högaktningsfullt i vad killar gillar och är mera intresserade av vad vi själva gillar.

Enligt samhället får inte kvinnor ha kontroll över sin egen sexualitet och attraktivitet. Vi ska anpassa oss efter den mall som redan finns, en väldigt begränsad mall där väldigt få får plats. Allt som faller utanför den mallen hånas och hängs ut som patetiskt och tragiskt. Plutande munnar på insta, femton lager contour, highlight och puder, övermålade läppar och eyelinervingar som kan ”cut a bitch” som det så fint heter. Som folk älskar att hata och håna det. Förlöjliga och skaka på huvudet. Som att det är för dem bilderna finns där. Men det är väl där skon klämmer, att de egentligen är fullt medvetna om bilderna inte är där för dem. För vi sminkar oss inte för att behaga er. Vi sminkar oss för oss och våra likar.