Men va?

Nu är alltså 30-dagarslistan slut? Jag känner en lätt separationsångest. Det var ju lite roligt att varje morgon kliva upp och undra vad jag skulle blogga om den här dagen. Men nu ska jag behöva tänka själv?

Den funkade i alla fall. Bloggarglädjen är tillbaka. Slutet gott allting gott.

I övrigt har jag en sak att säga idag, en enda sak: t r ä n i n g s v ä r k e n.

Annonser

Dag 30: Ett sista ögonblick

När jag och sambon var nyblivna sambos (si så där 4 år och en bebis senare) gick jag runt hemma och gjorde sånt där man gör när man är ensam hemma. Det vill säga, jag gick runt och skreksjöng. Ett sånt där favoritskämt som jag brukar dra med mig själv. Jag sjöng så högt att det gjorde lite ont i öronen. Skriksjunga är ett av favoritskämten. Ett annat är att skriksjunga på jättedålig engelska. Det var vad jag gjorde den här dagen. ”I don’t wanna be anything other than what I’ve been trying to be lately”. Ni vet låten va? One Tree Hill?

Ja, hursomhaver. Där gick jag runt och skrek när jag plötsligt kände att något oväntat dök upp i ögonvrån. Det stod någon där. Det stod två personer där. Det var svärföräldrarna. Som hade hunnit ta av sig både jackor och skor. Ackompanjerat av min fina sång.

Vad man säger en sådan gång? Ingenting. Man låtsas som ingenting. Jaha, där står ni och här går jag runt. Och nynnar lite lätt. Kaffe någon?

Dag 28: Det här saknar jag

Just nu saknar jag:

  • en tillsvidareanställning
  • idéer till julklappar till sönerna (ej dottern däremot)
  • en gördel. Idag saknar jag verkligen en gördel. Man förvånas ibland.
  • en massa nya möbler.
  • pengar.
  • förmågan att få håret att växa ut till långt svall på två sekunder när andan faller på.
  • en systemkamera.
  • tid att fota.
  • tid att träna.
  • gymmet. Jag saknar faktiskt gymmet. Jag älskar gymmet. Men jag har ett konstigt sätt att visa det på.
  • ett gott minne. En gång i tiden var jag som en uppslagsbok. Eller åtminstone en telefonkatalog eller någons almanacka. Jag mindes allt! Nu får jag vara glad om jag minns vad mina barn heter.
  • en garderob som tar fram kläder varje morgon. ”Det här kommer att passa dig och du kommer vara snygg och icke se tjock ut”, så ska den säga med robotröst. Då skulle jag bli glad.

Eventuellt att jag saknar något mer, men nu orkar jag inte tänka längre.

Dag 27: Min favoritplats

Jag verkar inte ha någon favoritplats. Jag tänker och jag tänker och jag tänker. Det enda jag kan komma fram till är: hemma. Så himla klyschigt. Men jag trivs ju hemma. Jag har, för första gången i mitt liv, hittat ett hem att bo i som jag inte längtar bort ifrån. Gudarna ska veta att jag har varit hemma mycket i detta hem. Först föräldraledighet och sedan ”arbetslöshet” (”uppsägningstidshet”, snarare). Hade jag bott i något annat hem hade jag blivit helt knasig. Nu är jag dock så där normalt knasig och trivs toppenbra.

Dag 26: Mina rädslor

Jag är harigast av alla hariga. Jag är rädd för så mycket så det är omöjligt att skriva om allt. Därför tänker jag fokusera på min orimligaste rädsla. För sådana där normala rädslor har väl de flesta, som att det ska hända nära och kära något – den som inte är rädd för det… finns den personen överhuvudtaget?

Ok, nu ni – jag är rädd för hajar. Jag menar alltså rädd för hajar.  Inte som i ”om jag skulle träffa en haj skulle det vara läskigt”, utan som i ”undrar om det kan komma upp en haj i det här badkaret?”. Jag nojar om hajar. Tror att det kan ha magiskt fötts en haj i den lokala lilla badsjön och att den lever där utan någons vetskap. Tills den där dagen då jag simmar runt där och helt plötsligt blir uppäten.  

Jag har extremt svårt att se hajar på bild eller – gud förbjude – på tv. Det kan vara så att min hajfobi härstammar från Hajen-filmerna. Mina äldre syskon älskade Hajen-filmerna när jag var cirka 7-8 år. Jag fick naturligtvis inte se dem, men däremot fick jag ligga i soffan med ryggen vänd mot tv:n medan de andra tittade på den. Jag fick ju inte tjuvkika, men det gjorde jag så klart. Voilá – hajfobi!

Av denna anledning ska jag härmed avsluta med att lägga in en bild på en haj. Lite terapi. Det kan vara så att jag aldrig mer vill återvända till min blogg. Isåfall säger jag tack för allt, det var roligt så länge det varade.

Okej, jag fegade ur. Det blev Bruce från Hitta Nemo. Jag är lite rädd för honom. Och ja, jag skrek högt i biosalongen första gången jag såg Hitta Nemo, när Bruce dök upp på duken. Min son var så där nöjd över det.

Dag 25: En första

När jag var ung och oförstörd (och ganska dum i huvudet) var jag på min allra första anställningsintervju. Jag hade inte många rätt. Försökte febrilt att minnas all coachning jag fått, men allt som kom ut ur min mun var blaj. Och då menar jag blaj på riktigt. Jag minns inga svar förutom just ett. Det gällde löneanspråk. Så komiskt. När man aldrig har haft ett riktigt jobb förut har man ju inga löneanspråk. Man är bara glad att få ett jobb. Eller att ens bli sedd i högen bland alla sökanden och få komma på intervju. Allra helst om man är ung och väldigt osäker.

Nu är ju det här ett tag sedan, men redan då var löneanspråket jag efter många om och men fick ur mig riktigt uselt. ”Ööööh… äh… jaaaaa… jag vet inte… kanskejagvetinte… 11… 12… ellerja… 11 000”  (utläses helst genom att gå upp i tonfall för varje ord). Personerna som höll i intervjun kunde inte ens hålla masken, förvåningen fick dem att tappa ansiktet helt. De tittade lite på mig som om jag sagt att jag tycker om att komma naken till jobbet. Alternativt som om jag just sagt något riktigt korkat. Till saken hör dessutom att de till och med redan kan ha sagt några summor som var de normala lönerna. Men den här blygsamma lilla fröken ville minsann inte ha mycket! Nej nej! Jag ska väl inte ha så mycket, lilla jag som inte kan någonting. Det är ungefär den bilden man bör ge av sig själv vid en anställningsintervju. De vill ju anställa folk som inte vill ta så mycket plats och som inte har så höga tankar om sig själv. För då går de ju runt på jobbet och är bäst. Liksom. Ett tips från coachen.

Men nä, helt otroligt nog fick jag inte jobbet!