P!NK

Nu vet jag inte om det finns någon som läser den här lilla blöggen som inte redan vet att jag har rosa hår numera, pga har liksom varit ganska exalterad över detta i cirka alla sociala medier jag är med i. Det är någonting med att ha en overklig färg på håret som gör en så glad. Jag brukar hata att hitta hårstrån överallt, i handfatet, på tangentbordet, på kudden, på kläderna, ÖVERALLT, men nu ba: åh titta, ett ROSA hårstrå! Jag är medveten om att det låter smått obegåvat, men det gör mig lite glad. Varje gång jag tittar mig i spegeln ba: *möcket glad*

Idag fick jag dessutom agera hårmodell när jag handlade min lunch. Nu var det inte färgen som var den främsta orsaken, det var själva frisyren. Så där helt normalt och helt vardagligt blev jag fotad för ”visa-för-frisören”-bilder av en tjej som också ville ha den här frippan. Nu brukar jag ju inte gilla att få utseenderelaterade komplimanger, men en komplimang för min frisyr är ju egentligen en komplimang till min frisör och inte till mig, s’atte. Blir dessutom glad för varenda människa som inte tittar på mig som att jag just klivit ur ett rymdskepp. Ja, det kan ligga nära till hands att tro att en vill ha uppmärksamhet när en färgar håret i icke-naturlig färg och således sticker ut litegrann, men believe you me jag vill inte ha uppmärksamheten, jag vill bara ha rosa hår. Det är ju därför jag färgar håret rosa sist av alla i hela världen. På ett ungefär. Folk måste på allvar sluta tro att allt en gör med sitt utseende är tillägnat alla andra.

Men i alla fall. Det jag ville berätta var att det gör mig glad, det här håret.

 

20140711-135555-50155745.jpg

Annonser

Spring!

Jag är inte direkt känd för att vara först på bollen. Och det kommer jag inte vara nu heller. Men herr-e-min-je, vad jag älsker detta! Timbuktu överhuvudtaget. Älsk gånger tusen!

Att blogga alltså – a life saver!

Idag pratade vi om hur snabbt man glömmer barnens barndom. Alltså, saker de har sagt och gjort osv. Sexåringen brukar ganska ofta fråga om hur hon och syskonen var när de var bebisar/mindre. Vad de tyckte om, vad de inte tyckte om, vad de har sagt och gjort och så. Jag har världens sämsta minne och kan omöjligt komma ihåg saker om de inte är nedskrivna. Alla mina barn har en varsin Mitt Första År-bok, men ja, ni kan säkert räkna ut hur mycket jag har fyllt i i dem. Tonåringens bok är hyfsat ifylld, mellanbarnets lite mindre och minstingens i stort sett tom. Herregud, så förutsägbar en är! Man lovar sig själv, men sitter ändå här flera år senare och har gjort precis det man inte tänkte göra.

Nåväl. Idag upptäckte jag av en slump att jag har bloggat ganska länge på den här bloggen. Så pass länge att jag har en massa anteckningar om i alla fall de två yngsta barnen. Yay! Trots risk för att de här inläggen bara är roliga att läsa om man är jag tänkte jag ändå dela med mig av några favoriter som fick mig att skratta högt eller bara minnas så himla väl hur det var.

”Han bajsar på toaletten!”

Från zombie till T O K V A K E N

Mnååå… lilla grej.

Tortyrsamtal

Bajspresenten

Sådan son, sådan mor

Höhö vi ska?

Och ett inlägg om hur sjuk i huvudet en kan vara som förälder ibland.

Jills Veranda

Men åh! Tittar ni på Jills Veranda på SVT? Jag har tittat ikapp, eftersom jag alltid missar det när det visas på tv. Och först och främst blir jag kär i varenda gäst Jill har, även om det är personer jag har gillat sedan tidigare. Richard ”Skizz” Bizzi kände jag dock inte till sedan tidigare, men hejochhå vilken underbar person. Älskar att han inte ville ändra texten till ”Jolene” och älskar naturligtvis att han säger att det är självklart för honom att vara feminist. Förutom fantastiska gäster tar programmet upp både intressant historia och viktiga ämnen. Jag vill aldrig att den här serien ska ta slut!

Har du inte sett måste du gå in på SVT Play och kolla ikapp! Hittills har Titiyo, Kakan Hermansson, Skizz och Marit Bergman gästat programmet.

Jag gör Dalarna

Alla på internettet ba: tjoho, vilken härlig sommar vi har! Och jag vill varje gång svara: INTE ÖVERALLT DÅ INTE! För här där jag bor blåser det iskalla vindar exakt varenda dag. Idag t.ex. skiner solen och himlen är klarblå, så det skulle kunna vara skitfint väder. Förutom att man fryser ihjäl om man går ut.

Förra veckan hade M jour så då var vi dessutom rätt låsta (han får vara max åtta minuter från stationen eller snarare han ska kunna ta sig till stationen på max åtta minuter – aningens begränsande). Med bajsvädret från helvetet (okej jag överdriver lite) fanns det inte så mycket att hitta på i närområdet om en säger så. Den här veckan började vi därför med att åka inåt landet och hoppades på lite mindre blåst och lite mera värme. Orsa Björnpark var målet och vi fick både värme och mindre blåst (trots att vi befann oss cirka en miljard meter över havet).

Det är ju lite blandade känslor det där med djurparker. Isbjörnar i ett skogsområde i Sverige liksom? Trivs de verkligen där? De hade visserligen ”sjöar” att bada i och på vintern stora snöhögar att leka i, men ändå. Men vad man än tycker och tänker om det är det riktigt häftigt att få komma så nära djuren även om det naturligtvis inte är att jämföra med hur djuren lever och beter sig i det vilda. De här björnarna var ju helt obrydda om oss människor. Skrikande barn eller annat oljud rörde dem inte i ryggen. De måste ju vara rätt livsfarliga om de skulle kunna rymma liksom. Jag menar, eftersom inget skulle skrämma iväg dem. Å andra sidan kanske de inte skulle känna sig hotade eller trängda av människor heller, vem vet? Och varför funderar jag så mycket över detta?

I alla fall. En mycket mysig dag även om jag som vanligt känner att djurparker nog är mera till för de vuxna än för barnen. Åtminstone mina barn. De rusar på och har liksom inte tid att stå stilla och titta på djuren och läsa/lyssna på information om djuren.

På vägen hem åkte vi till Orsa Camping och tog oss ett dopp. Eller ja, övriga familjemedlemmar tog sig ett dopp och jag ”vaktade” grejerna. Vidare till Mora för lite middag på den exklusiva restaurangen McDonalds och ett besök på ett zoo som låg intill. Barnen var mera fascinerade av fåglarna och mössen därinne än björnarna och tigrarna på Björnparken, kan jag säga. Utom möjligtvis tonåringen då. Sist av allt åkte vi in till Rättvik och gick på den långa bryggan ut till den lilla ön. Jag vet inte ens vad bryggan och ön kallas, men det var himla fint.

Jag har faktiskt aldrig varit i Dalarna, vad jag minns. Men nu i sommar har vi hunnit med både Leksand Sommarland, Orsa Björnpark och lite sightseeing i övrigt i trakterna. Jag skulle kunna bara åka runt i Dalarna utan något specifikt mål och göra det som faller en in längs vägen. Så mycket fint att se.

Utflykt till Leksand Sommarland

Igår var vi i Leksand Sommarland. Vädret var perfekt, barnen var glada EXAKT. HELA. TIDEN. Jag låg mest på en filt som den tråkmåns jag är och M sprang runt och lekte hejvilt med barnen. Jag har blivit så sjukt rädd för allting på äldre dagar. Rutschkanor får min dödsångest att bubbla upp till ytan och hota att kväva mig.

När vi var på Himlabadet i Sundsvall i helgen (vi var på Himlabadet i Sundsvall i helgen, förresten) lurade barnen upp mig i en pytteliten rutschkana som fick mig att se mitt liv i revy medan jag svischade nedför den. Den gick bara rakt ner. Svisch, färdigt. Men det gick så himla fort! När jag kom ner i vattnet fick jag en kallsup pga höll andan när jag åkte och var tvungen att ta ett andetag när jag kom ner. Gick skitbra. Efter mig kom barnen och femåringen ba: ”Mamma, du måste ta emot mig! Jag bottnar inte!” Och jag ba: *kan inte andas* *nästan dör* *måste rädda mitt barn*

Lite av en traumatisk händelse. Så i Leksand låg jag på min trygga filt och lät M ta det större ansvaret för barnen. Vilket ingenstans var honom emot eftersom han var snudd på mera exalterad över alla rutschkanor än vad barnen var. Han åkte till och med Fritt Fall , vilket är en 17 meter lång rutschkana i ca 90 grader (ok, inte riktigt) och den böljande bredvid Fritt Fall (livsfarlig!).

Hursomhelst. Leksand Sommarland får betyg 5 av 5. Bara åk dit! Trots att det var hur mycket folk som helst där var det inte så himla långa köer och väntan. Mycket smidigt ställe,  måste jag säga. Tusen miljarder ställen att lägga sig och bara sola. Vi bytte plats tre gånger bara för att få se lite nya grejer och vara i närheten av där barnen ville vara.

Vi var där från 10 till 18 (dvs. så länge de hade öppet) och efteråt åkte vi in till Leksand och åt på en sportsbar. Alldeles perfekt mat! Sådana där goda sportsbarshamburgare som är sju mil höga och har en skitlång grillpinne genom sig. Och lökringar! Jag trodde inte jag tyckte om lökringar, men gud så gott!

Ja, man kan ju sammanfatta gårdagen som perfekt, verkar det som.