Feminism vs Feministiskt Initiativ

Men åh! Bland all kritik mot SD och normaliseringen av rasism (obs befogad kritik) blandas också in en massa kritik mot hittepå-feminism som gör mig så outgrundligt trött. Först och främst vill jag påpeka att Feministiskt Initiativ är ett politiskt parti, de är inte feminismen personifierad så vänligen skilj på de två. De har en utgångspunkt som är feministisk, men feminismen kan inte kokas ner till enbart det som står i F!:s partiprogram. Och jo, jag gillar F!. Vill du kritisera F!, varsågod, men påstå inte att det är feminismen du kritiserar. Det ena är en parti som vill föra in ett feministiskt tänkande i politiska frågor, det andra är en ideologi som går rätt mycket beyond politiska frågor. Och partiet har tolkat olika politiska frågor och gjort sin egen tolkning av hur feminismen kan integreras i frågorna.

Ordet ”kvinnor” nämns en hel del i Feministisk Initiativs material av alla de slag. Det sticker uppenbarligen en hel del i vissas ögon. Inte bara mäns, så jag tänker inte ens påstå det. Man kanske inte tror att F!:s approach är rätt för att komma till rätta med jämställdhetsproblemen i samhället, det kan jag förstå. Det är däremot en jäkla skillnad på att argumentera emot det som faktiskt står och att hitta på bakomliggande meningar och påstå att F! kämpar för att omvända ett patriarkat till ett matriarkat. Då läser man definitivt inte det som faktiskt står.

Feminismen är för jämställdhet mellan könen och mot att applicera egenskaper och förväntningar på personer utifrån vilket kön de råkar ha fötts med. Att alla män inte ser sin överordnade roll i samhället är så klart inte så konstigt, för dels är inte alla individer överordnade (utan snarare könet som sådant) och dels är det ofta svårt att se sina egna privilegier. Att män är överordnade i samhället betyder inte att alla enskilda män sitter och utövar makt över kvinnorna i sin närhet. De behöver inte göra något aktivt eftersom samhället är uppbyggt sådant. Och självklart kan en man känna sig underordnad enskilda kvinnliga individer (mor eller partner exempelvis) utan att det är ett bevis mot att samhället är patriarkalt. Man får liksom bortse från enskilda individer och sin egen alldeles personliga uppfattning om ens direkta närhet och se på samhället ovanifrån.

Jag har läst på flera ställen i sociala medier nu att män känner sig bortglömda i jämställdhetsdiskussionen, att man bara fokuserar på kvinnors problem och framställer kvinnor som offer. Och ja, så kan man ju tolka det om man inte läser mer än ett partiprogram som nämner ”kvinnor” x antal gånger. Personligen har jag läst ganska mycket om hur män blir missgynnade av det patriarkala samhället och jag tycker att jag ofta läser om just hur män är underordnade vad gäller vissa traditionellt kvinnodominerade områden. Som synen på män som helt inkapabla att ta hand om barn, att det rent biologiskt ska saknas den där omhändertagande genen. Det yttrar sig naturligtvis i att män i traditionellt kvinnodominerande yrken ses som mindre kompetenta, som att de inte riktigt förstår. Det yttrar sig i att män blir idiotförklarade genom överdrivet beröm för att de klarar av att laga mat, städa och ta hand om barn. Duktig idiot, liksom. På samma sätt som kvinnor får höra att de är bra på saker ”för att vara tjej”. Det yttrar sig också så klart i att män ofta direkt ses som den mindre viktiga föräldern och ger dem en klar nackdel i vårdnadstvister. Oerhört viktiga frågor som feminismen på ingalunda vis försöker mörka eller inte erkänna som verkliga.

Det är skillnad mellan om de förutfattade meningarna om dig är att du är en stark individ med en hel uppsättning positiva egenskaper beroende på den situationen du befinner dig i, och om de förutfattade meningarna om dig är att du är en svag individ med en hel uppsättning negativa egenskaper beroende på situationen du befinner dig i. Det gäller båda könen. Det man sedan måste ha i åtanke är att de typiskt mansdominerade yrkena har oftast högre status och högre lön. Att du som man kliver in i ett sådant yrke är föga förvånande och du blir bekräftad som kompetent och passande för yrket enbart med ditt kön som kriterie. De typiskt kvinnodominerande yrkena däremot har lägre status och lägre lön. Som kvinna blir du visserligen automatiskt bekräftad som kompetent och passande, men det innebär också att du ofta har sämre arbetsvillkor pga lägre status och sämre lön. Enkla, tydliga exempel är barnomsorg och vård, där många kvinnor sliter arslena av sig och kämpar som galningar för att få mer humana arbetsförhållanden utan att få gehör. Problemet är inte att det faktiskt också finns män i de yrkeskategorierna, utan att yrkena som sådana ses som kvinnoyrken. De män som är verksamma inom yrket drabbas också av de sämre arbetsvillkoren och den lägre lönen, men ursprungsproblemet är att yrkena ses som kvinnoyrken och ja, därmed har de lägre status.

Det finns också ytterligare problem med synen på män och synen på kvinnor, vilket också drabbar både män och kvinnor. Om du inte möter de där förväntningarna som du har på dig i och med att du är man eller kvinna. Att inte uppfylla kraven för den manliga rollen är enbart negativt. Då är man inte riktig man, utan snarare en kvinna (högsta förolämpningen mot en man). Att däremot inte uppfylla kraven för den kvinnliga rollen kan vara positivt på vissa sätt. Så länge du inte blir för manhaftig. En kvinna med ”skinn på näsan” ses som lite mera manlig (men inte för mycket). Det här att skryta över att en gillar whiskey och är tekniskt lagd = mycket positivt för en kvinna. Att uppfylla kraven på den kvinnliga rollen kan däremot vara negativt. Då är du svagare och lite lätt fördummad. En ganska behaglig roll dock, eftersom förväntningarna på dig är extremt låga så du kan med marginella talanger uppfattas som himla bra ”för att vara tjej”, så länge du inte försöker kliva in i en traditionellt mansdominerad yrkesroll. Sedan finns de där kvinnorna som inte INTE uppfyller kraven men inte riktigt heller passar in i mallen för vad som traditionellt ses som kvinnligt ur ett mera moraliskt perspektiv. Den här rollen saknas helt vad gäller män. Jag pratar om slutshaming och jämförelsen horan (kvinnan) vs hjälten (mannen). Möjligtvis att den där ”hjälten” ibland kan ses som mindre intelligent, men om det egentligen drabbar honom rent konkret är svårt att säga.

Obs också att de här rollerna är generella och naturligtvis kan aldrig generella roller gälla exakt alla. Det finns såklart undantag som bekräftar regeln (vad nu det egentligen betyder). Feminismen vill alltså motverka det här sättet att se på könen. På båda könen. Det går inte att förändra synen på det ena könet utan att förändra synen på det andra, det hänger ju ihop. Feminismen vill INTE byta fokus från ett mansdominerat samhälle till ett kvinnodominerat samhälle. Det skulle naturligtvis vara exakt lika negativt som det mansdominerade samhället vi har idag.

Det är ganska talande att folk sparkar bakut för att ideologin heter ”feminism” istället för jämställdism eller humanism och att man skriker rakt ut för att ordet ”kvinnor” nämns men inte ordet ”män”, trots att det i slutändan också inbegriper män. Det svenska språket är fullt av ord som utgår från mannen men också inbegriper kvinnan, men ytterst få som utgår från kvinnan men också inbegriper mannen. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag vill också dra paralleller mellan feminism och anti-rasism. Feminismen belyser kvinnors underordnade roll i samhället och vill sudda ut de skillnader som appliceras på könen, medan anti-rasismen belyser rasifierade människors underordnade roll i samhället och vill sudda ut de skillnader som appliceras på rasifierade människor vs. de som definieras som vita människor. Personligen har jag oerhört svårt att förstå hur en och samma person kan kalla sig anti-rasist och anti-feminist. Hur kan man se skillnaderna i ett fall, men inte i det andra? För som exempelvis vit man kan du ju inte påstå att du kan relatera mera till antirasismen än antifeminismen, för du måste ju i båda fallen utgå från andra personer än dig själv?

Tänk om…

Alla sitter och rapar det där igen, att Sverige har problem med invandringen. Någon (läs: SD) påstår det och alla köper det, verkar det som. Hur ska vi lösa problemet med invandringen? När en får siffror på exakt hur ”stor” invandringen till Sverige är känns det ju helt befängt att vi pratar om invandringsproblem i Sverige. Tänk om det inte är invandringen som är problemet utan attityden hos folk i Sverige i allmänhet? Detta ”vi och dom”-tänk som sprider sig som en jäkla könssjukdom, ”rädda sig själv, skit i andra”-mentaliteten.

SD vinner billiga poäng på att påstå att vi har problem med invandringen, folk köper rakt av och voilá, det var tydligen allt de behövde göra. Ingen verkar speciellt intresserad av att titta närmare på vilken politik SD för i övrigt. Att det ens är möjligt att vinna tillräckligt med röster enbart på vidrig människosyn är inget annat än provocerande och extremt deprimerande. Att de som röstar inte ens inser vad de röstar på, eller ens bryr sig, är inget annat än provocerande och extremt deprimerande.

Det här stycket från det här inlägget säger precis det jag skulle vilja säga till alla som röstar på SD:

Jag undrar. Om vi verkligen rensar ut alla invandrare och lämnar Sverige till svenskarna, vilka ska SD skylla på då när klyftorna ökar, jobben försvinner och de fattiga svälter på boendena för att högerpolitiken premierar vinster framför välfärd, “eget ansvar” över statligt finansierad sjukvård osv? Vilka finns kvar att lägga skulden på när somalier, romer, etiopier, araber osv inte finns kvar?

Med retoriken ”det är alltid någon annans fel” betyder det ju i förlängningen att om SD faktiskt får som de vill, då måste de ge sig på de svaga som blir kvar. Om man ska dra slutsatser utifrån den här statistiken som säger att SD:s väljare främst består av människor utan eftergymnasial utbildning, är det kanske inte helt uppåt väggarna att påstå att en del av de svaga som blir kvar blir… SD:s väljare?

Jag vänder ryggen till

Så här: jag skiter fullständigt i vad som står eller inte står i SD:s partiprogram. Faktiskt. För liksom med alla andra partier säger det mer om partiet och dess värderingar att se på representanterna för partiet och vilka åsikter de för fram. För det är de personerna som ska företräda och föra talan å partiets vägnar. Hittills har jag sett en rent vidrig människosyn från dessa representanter och att så pass många personer som företräder ett parti har dessa värderingar gemensamt säger mer om vad partiet står för än ett tillrättalagt partiprogram. Så enkelt är det. Så alla som viftar med partiprogrammet som något slags bevis på att SD inte är ett rasistiskt parti – det spelar ingen roll.

Sedan är det ingen tävling i vem som beter sig mest korrekt i sin direkta eller indirekta protest mot SD. Ignorera eller markera, det är upp till var och en. För oss som har ett val. Jag vill markera, för jag känner personligen att försöket att tiga ihjäl och ignorera fungerade så där vid förra valet. Om x antal personer vänder ryggen mot SD så påverkar det inte partiet, nej. Det påverkar kanske inte heller de som röstar på partiet eller funderar på att rösta på partiet. Jag är däremot ganska övertygad om att det påverkar de personer som inte känner sig välkomna i det här landet pga SD. När vi nu ska tillåta rasistisk propaganda pga demokrati (ja, jag känner att det finns en motsägelse i det, men jag förstår att yttrandefriheten innebär rätten att uttala åsikter som inte är direkt olagliga – sedan kan det diskuteras vad som ska ses som hets mot folkgrupp, för är inte indirekt hets också hets?), när de nu ska få stå där och sprida sin dynga om deras icke-önskvärda personer då vill jag stå där som en motvikt till hat och vidrig människosyn. Jag vill vara med och markera hur många som INTE tycker som SD och hur jävla fel jag tycker att deras resonemang är. Det betyder inte att jag hotar demokratin, jag bara väljer att fredligt, men konkret, visa att jag inte vill lyssna.

Vad som påstås gynna eller inte gynna partiet är omöjligt att veta. Vi kan bara gissa. Och min gissning är att människor är en samling individer och reagerar på olika vis, därför kan en handling både gynna och missgynna beroende på vem du pratar med, och huruvida slutresultatet är en effekt av en enskild händelse eller serie av händelser är också ganska svårt att veta. Så länge protester och markeringar sker på laglig väg är det en protest och markering MOT rasism och jag för min del känner att det är viktigt för mig.

Vi som inte känner oss hotade av SD kan ju debattera och diskutera i evigheter vad som är strategiskt det bästa sättet att agera och reagera på SD och rasism. För som sagt, vi har det valet, att välja att agera och reagera, likaväl som vi kan välja att inte agera och reagera. Vi kan vrida och vända på viss reklams vara eller icke vara och huruvida det är rätt att vandalisera eller inte, sedan kan vi gå vidare med livet och fundera på om vi verkligen ska äta tacos för femtioelfte fredagen i rad. För vi är inte direkt berörda. Oavsett hur illa vi tycker om rasism. Vi kan sitta och moralisera och prata strategier utan att tänka på att allt SD gör i offentligheten är käftsmällar och knytnävsslag i magen på människor som inte känner sig välkomna i sitt land. De som ska mötas av det här i tunnelbanan, på torget och exakt överallt annars var de än går i sin vardag.

Det var med det i åtanke jag vände ryggen idag.

Men folk!

Mängden hat en har sett på internettet den här helgen är ju helt sanslös! Dels Conchita Wurst och dels chokladbollens dag som vissa envisas med att kalla något annat. Voj voj VOJ, jag blir helt galen på respektlösheten och den envisa kampen för att få uttrycka kränkande saker utan att stå emotsagd.

För egen del ser jag Österrikes vinst i ESC som en vinst för det normbrytande. Oavsett om personen bakom är transperson eller inte. Jag förstår skillnaden mellan att kallas för det en är och att kallas för något en inte är, men jag tänker ändå att vinsten är en slags acceptans oavsett med tanke på förvirringen kring Tom Neuwirth/Conchita Wurst och vad hen identifierar sig som. Och ja, det är inte som att vinsten helt plötsligt ändrade allas inställning – det ser en ju tydligt i valfritt kommentarsfält som behandlar årets ESC – men ett steg i rätt riktning måste en väl ändå kalla det.

Och vad gäller det andra – det är knappt jag orkar prata om det längre. Läs Mirijams krönika och läs kommentarerna hon får på Facebook. Fast läs på egen risk pga risk för sprängda artärer finns. Att folk på riktigt blir fem år gamla och ba: johorå, jag får visst säga så, det. är. inte. du. som. bestämmer. nana-nana-nana!. Ja, säg så allt du vill men kom inte och gråt sen när folk tycker att du är dum i huvudet. Det är väl själva grejen med att envisas med att använda ord som anses rasistiska. I ett inte lika upplyst samhälle för cirka hundra år sedan (ja, överdrift) använde folk ordet, men det var ju inte som att det infördes i ett helt icke-rasistiskt syfte. Förledet beskriver ingen färg, inget innehåll och har absolut ingenting med bakverket att göra. Det är dessutom ett förolämpande och kränkande skällsord som borde ligga som en stor jävla äcklig bajskorv i munnen på folk.