Att blogga alltså – a life saver!

Idag pratade vi om hur snabbt man glömmer barnens barndom. Alltså, saker de har sagt och gjort osv. Sexåringen brukar ganska ofta fråga om hur hon och syskonen var när de var bebisar/mindre. Vad de tyckte om, vad de inte tyckte om, vad de har sagt och gjort och så. Jag har världens sämsta minne och kan omöjligt komma ihåg saker om de inte är nedskrivna. Alla mina barn har en varsin Mitt Första År-bok, men ja, ni kan säkert räkna ut hur mycket jag har fyllt i i dem. Tonåringens bok är hyfsat ifylld, mellanbarnets lite mindre och minstingens i stort sett tom. Herregud, så förutsägbar en är! Man lovar sig själv, men sitter ändå här flera år senare och har gjort precis det man inte tänkte göra.

Nåväl. Idag upptäckte jag av en slump att jag har bloggat ganska länge på den här bloggen. Så pass länge att jag har en massa anteckningar om i alla fall de två yngsta barnen. Yay! Trots risk för att de här inläggen bara är roliga att läsa om man är jag tänkte jag ändå dela med mig av några favoriter som fick mig att skratta högt eller bara minnas så himla väl hur det var.

”Han bajsar på toaletten!”

Från zombie till T O K V A K E N

Mnååå… lilla grej.

Tortyrsamtal

Bajspresenten

Sådan son, sådan mor

Höhö vi ska?

Och ett inlägg om hur sjuk i huvudet en kan vara som förälder ibland.

Annonser

Ny helgmorgon

Ännu en helgmorgon. Denna har dock inte spårat ur än.

20130203-081657.jpg
Idag ska det tävlas i skidåkning. Inte jag då, utan de där två gullungarna. Det är inte direkt jag som har inspirerat dem till att gilla skidåkning. Själv minns jag bara längdskidåkning som en serie traumatiska händelser i barndomen då cirka hela skolan stod och skrek på mig för att jag inte tog mig upp för en backe, för att jag var för långsam i spåret, för att jag ramlade och sinkade dem bakom. Ja, ungefär så. Skidglädjen bara frodades och fyllde mitt hjärta till bredden av lycka. Eller tvärtom.

Nåja. Nu står jag bredvid, ser mina små avkommor susa fram och tänker att jag kanske borde ha ett par längdskidor, jag med. Det ser ju så himla lätt ut. Svisch svisch! Liksom.

You live what you learn

En sak jag har problem med är att jag inte inser att jag befinner mig i en sjuk (dvs. dysfunktionell) situation/grupp/whatever förrän jag inte befinner mig där längre. Eller nej, jag inser att det är sjukt medan jag är där, men jag har inga flyktinstinkter eller ”lösarinstinkter”. Jag bara anpassar mig. För så har mitt liv alltid sett ut.

Andra slår ner nävar i bordet eller går helt enkelt därifrån, medan jag bara fortsätter läsa av människorna omkring mig och anpassar mitt beteende. För det faller mig inte in att jag kan gå därifrån. Eller åtminstone säga ifrån.

Nu på senare år har jag börjat försöka ändra det. Men hur svårt är det inte när det innebär att man i stort sett får vara två personer? Den invanda och den vakna. Den där vakna får hela tiden sitta på sin vakt – ”Hur känns det här? Är det här okej? Kan hen göra så här?” – även om situationer som är helt okej, eftersom jag inte riktigt kan skilja på dem.

Ett resultat av att inte ha haft ett val många gånger och att inte inse sitt eget värde. För det senare börjar jag nog göra nu. Jag börjar fatta att jag inte har skyldigheter gentemot varenda människa på detta jordklot. Att jag faktiskt också har rättigheter och kan ställa krav på andra.

Obs att jag inte beskyller mina föräldrar för det här, det var hela situationen med alla inblandade människor under min uppväxt. Så som det kan vara för många. Men naturligtvis blir jag orolig att jag för över det här på mina barn. Att jag lär dem ett beteende genom att de ser hur jag hanterar situationer och bemöter andra. Hur vet jag att de inte får sitta där och genomleva saker som de inte har något val att inte genomleva? Att jag lär dem att de inte har möjlighet att själva välja? Hur vet man det när man inte fattar det själv? Typ så. Eller kanske snarare, hur lär man dem motsatsen? Jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att när man som barn som får genomleva obehagliga situationer, situationer man inte riktigt förstår och som verkar konstiga men alla runt omkring beter sig som att det är normalt – då lär man sig att anpassa sig snarare än fly. Man lär sig leva med magont och slutar reagera på det.

Jag håller hårt på att mina barn inte ska behöva se mig full. De ska inte behöva vara kring påverkade personer, oavsett om det handlar om alkohol eller droger. Det ska inte vara en del av deras liv. Det spelar ingen roll om allt är skoj och stoj utan bråk och dramatik – just det där att alla inte är som de brukar och alla beter sig som att det är normalt, inga konstigheter. Eller att gränser för normalt socialt umgänge bara suddas ut och försvinner. Barn märker det, även om de inte förstår. Och det är väl det som är det värsta med att barn vistas i situationer med påverkade vuxna, att de inte förstår. Det som är en trevlig middag för de vuxna kan bli obehagligt för ett barn. I min värld finns det inget ”inte så farligt” i samband med barn och påverkade vuxna.

Men nu tog det här inlägget en vändning som inte var menad från början. Så himla ovanligt. Well, well. Nu vet ni det.

Slut på sommaren

Jamen, nämen. Bara en helg kvar av denna ledighet. Jag har inte ångest över själva jobbet, men det känns mest bara märkligt att jag ska jobba. Vadå? Ska jag behöva kliva upp i ottan och göra mig iordning? Jag minns knappt hur man gör. Mitt största problem är dock hur jag ska få iväg alla barn åt alla håll. Tonåringen sköter ju själva ivägskickandet helt på egen hand så det känns ju bra. Men di sma ska ju jag eskortera till en skola och en förskola. Förskolan ligger närmast, men sexåringen behöver äta frukost på skolan innan klockan 8, medan fyraåringens frukost serveras just klockan 8. Nu bor vi skitnära båda ställena så SÅ himla stort problem är det egentligen inte. Men en vill ju gärna förstora problemen och älta dem lite grann. I brist på annan syssla liksom.

En sak vet jag i alla fall – det är slut med långa frukostar i lugn och ro.

I alla fall. I helgen är det Strömmingsleken i stan med surströmmingsätande i Stadsparken, karuseller, lotter och t-shirtar med vargar som ylar mot månen. Det betyder att sommaren officiellt är över. Helt enligt tradition ska det regna hela helgen. Även om jag inte direkt jublar över Strömmingsleken numera känner jag mig alltid så där lite nostalgisk och lite pirrig. Pirret är väl en sådan där känsla som sitter kvar från ungdomens glada (?) dagar då Strömmingsleken och slutet på sommaren liksom var ett avstamp inför hösten och allt som kunde tänkas hända då. Lite som nyårsafton fast på sommaren. Jag älskade att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet. Mest pga killar och fina pennor och tomma block. I år blir det ju lite som att jag får uppleva det. På det där icke-sättet iofs, men ändå. Lite roligt är det ju att tonåringen börjar på min högstadieskolan (efter att ha gått på min mellanstadieskola). OCH att han kommer att ha i alla fall någon av de lärare jag själv hade när jag gick högstadie. En är inte så gammal som en tror. Eller så är det lärarna som är jäkligt gamla.

Ja, hej och hå. Märker ni att jag egentligen inte har ett skit att säga och bara sitter och ordbajsar? Det blev ett inlägg i alla fall. Slit det med hälsan.

Tvärvändning

Så solen skiner och jag tänker att jag ska lägga mig på en filt och läsa en bok. För omväxlings skull. Jag plockar upp den boken jag har använt som balansstöd när jag tränar, den jag köpte för att titeln var söt på ett sorgligt vis och förmodligen för att något inom mig visste att den skulle vara träffande. Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Den där elefanten i vardagsrummet som om man inte tänker på den, inte låtsas om den, inte tittar på den… Ni vet. Den står ju alltid där mitt i rummet i vilket fall och pockar på uppmärksamhet. Så jag köpte boken och nu blev det dags att börja läsa den.

Redan på första sidan, efter bara några ord reagerar kroppen. Klump i halsen som inte går att svälja bort, magont och alla muskler på helspänn. Tårar som ligger under ytan och bara väntar på att jag ska ge efter. Vilket jag inte gör. För jag gör bara inte det. Förrän jag kommer till sidan 29. Sidan handlar om att anhöriga är maktlösa, att droger får missbrukare att skita i att de ser ett barn som far illa. Och det är tusen och åter tusen sorger som väller upp.

Så att ligga på en filt på gräsmattan i solen och läsa en bok slutar med att jag gråthulkar inne på toaletten. Den där gråten jag aldrig släpper ut för när den väl kommer vill den aldrig sluta. Den där sjaskiga känslan jag alltid motar bort. Det normala svenssonlivet jag lever för att kompensera.

Jag tror jag behöver läsa den där boken. Frågan är om jag orkar plocka upp den igen.

När jag skulle bli Ingemar Stenmark

Idag är det ju första oktober. I oktober förra året kom första snön här. Vilket osökt får mig att tänka på den där gången jag fick för mig att jag skulle lära mig att åka slalom. Vi bör ha i åtanke att jag var 12 år. Som i TOLV år. Alltså, etta tvåa. Inte ens tonåring.

Skolan skulle ha friluftsdag i Järvsö. Min bästis S ba: jag lär dig att åka slalom! Det blir skitkul! Det hon inte hade tänkt på var att jag aldrig hade stått på ett par slalomskidor. Och att det var evigheter sedan jag stått på ett par skidor överhuvudtaget. Det jag inte hade tänkt på var att jag hatar skidor. Över allt annat. Men utförsåkning är så jäkla KUL!, sa alla. Det var även något som hörde till allmänbildningen, att kunna åka slalom.

Vi kom till Järvsö, jag provade ut skidor, fick på mig utrustningen och sen höll jag knappt på att ta mig ifrån själva uthyrningsstugan. För jag skulle öva lite i en pyttebacke alldeles utanför. Och med pyttebacke menar jag en liten lutning i vägen. Jag borde ha förstått där och då. Men icke.

Vi kom fram till barnbacken och min kompis utropade glatt att här!, här ska vi öva lite först. Vi började lite fint så där med en knappliftsutmaning. ”Sätt dig inte ner, vad du än gör SÄTT DIG INTE NED!”, ropade min kompis över axeln när hon gled upp med sin knapp. OK!, försäkrade jag, tog tag i min knapp och… satte mig ner. Resultat: jag ramlade med ett krampaktigt tag om min knapp. Jag vägrade släppa min knapp. Istället släpades jag upp för backen liggandes. Tills en femåring ba: du, släpp knappen.

På något sätt lyckades jag ta mig upp med en annan knapp. Utan att sätta mig ner. En liten vinst i sig. Jag tog mig ut i backen och tittade ner. Alltså, det här var ju den längsta, mest läskiga barnbacken ever! Kompisen försökte lära mig att svänga lite. Det funkade åt ena hållet. Men det är ju ett mycket obalanserat sätt att åka att bara svänga åt ena hållet. Själva symmetrin försvinner, skulle man kunna säga. Och faktiskt lite möjligheten att ta sig neråt och inte bara åt sidan. Under tiden jag försökte lyckades jag hamna mitt i en skidskola för typ 3-åringar. Skidläraren ska ha sagt under ett av mina fall följt av ett skrattanfall: ”vi får vänta lite med att visa banan tills den där har flyttat på sig”. Hur länge jag låg där? Ungefär en kvart pga såg inte skidskolan.

Så ropades det någonstans långt bort i fjärran: ”nu är det fika!”. Kompisen: ”Du, det är fika!”. Svisch!, så stod hon borta vid den där stugan där fika inmundigas. Jag stod ju dock kvar där i backen. Och skulle ta mig ner på egen maskin. Helt och hållet. OK, sa jag, gammal beprövad metod – hjälp mig nu!, och så satte jag mig ner på skidorna och gleeeeed sakta ner. Lite fortare. Lite fortare. Går det inte lite snett det här? Oj, mitt i stora backen. Oj, på väg in i stora liftkön. Sväng, sväng, sväng. Sväng, sväng, sväng. Tillbaka i barnbacken. Lite skämmigt det här att sitta ner när treåringarna glider förbi ståendes lätt som en plättigt. Ställer mig upp. Bromsa, hur gör man det? Ok, man slänger skidorna åt sidan. Det klarar jag.

Eller inte.

Jag byter bara riktning. Rakt in i knappliftskön. Full av 3-5-åringar. Jag är tolv. Det kan vi ju ta och minnas lite nu. Inte direkt vuxen, inte riktigt tonåring ens, men ändå lite äldre. Det slutar med krasch. Jag (12 år) ligger i en hög med några 3-åringar, några 4-åringar och några 5-åringar. Stavar och skidor huller om buller. En av dessa 3-, 4-, 5-åringar tar tag i situationen och reder ut oss. Jag gissar att det var en 5-åring. Jag måste tro att det var åtminstone en 5-åring!

Jag åkte inget mer den dagen. Jag åkte aldrig mer någonsin. Men det kan vi nog konstatera är ett beslut som vi alla är rätt nöjda med. Nu pratas det om att vi ska åka till fjällen i vinter. Och visst, jag kan ju gå på promenader och använda mina alldeles egna 3- och 5-åringar som svepskäl för att åka pulka. Jag kan stå bredvid barnbacken och ropa ut små glada råd och uppmuntransord. Himla lite med ögonen åt idioter som ger sig ut i backarna utan att kunna åka ordentligt och så. Med min alldeles egna tolvåring i ett fast grepp.

Från skratt till föräldraångest deluxe

Det var inte många som missade föreställningen ”Dyngkåt och hur helig som helst” av Mia Skäringer som gick på tv igår kväll? Här hittar ni den i alla fall, om ni inte såg den. För se den, det bör man.

Hursomhelst. Jag har ju läst boken med samma titel och borde ha fattat att föreställningen inte bara skulle vara rolig utan göra rejält jävla ont också. Det var inte bara en gång skrattet fastnade i halsen och istället övergick till gråt. Jag bölade i stort sett hela tiden. Samtidigt som jag skrattade höga HAHAHA-skratt (det gör jag faktiskt sällan när jag tittar på tv, är mer en leende tv-tittare). Det kändes onekligen rätt kluvet.

Mitt i allt skratt och elände slogs jag av hur pass liknande erfarenheter alla måste ha. För visst känner man igen sig? Det är ju därför man skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningshumorn när den är som bäst liksom. Och som direkt följd av det får man som förälder en stor klump i magen. Är det sådana här erfarenheter mina barn kommer att få också? Naturligtvis ska de inte ha en uppsopad väg att gå på genom livet. De måste ju få känna av motgångar och få känna att de får kämpa för saker. Men just den här känslan av att man inte duger, att man måste ändra på allt som gör en till jag, att man tar emot och accepterar saker man inte borde för att man tror att man måste. Gah, det gör så ont att tänka på! Alla de där förvirrade åren som jag antar att alla går igenom. Eller klarar sig vissa? Kan man som förälder lyckas förbereda barnen tillräckligt för att de ska klara sig från det här? Till viss del kanske, men inte helt. Det är väl egentligen inte meningen att de ska vara helt förberedda heller. Utan egna erfarenheter är det ju svårt att växa som person och utvecklas. Men det här med förvirrade tonår och trasiga hjärtan och allt som de ska gå igenom – som jag bävar! Då är det dessutom bara de erfarenheter som man kan vänta sig. Utöver dem kan det ju hända både det ena och det andra. Hur man än som förälder försöker lära barnen att hantera motgångar så finns det en hel drös med andra människor där ute som barnen kommer att påverkas av. Människor som kanske lär dem att de trots allt inte är så mycket värda, t.ex. Hemska. Hemska. Tanke.

Och, hörrni, Prata om det, så jäkla viktigt. Man kan ju bara hoppas innerligt att det är (blir?) en del av undervisningen i skolorna. Mia Skäringer säger i föreställningen (och nu ett försök till citat, reserverar mig för dåligt minne): ”Så många gånger som jag gav mitt hjärta till någon som lika gärna hade kunnat runka”. Hur vi tillåter oss att bli behandlade och hur vi behandlar andra. Inte så jäkla självklart när man är ung och dum, kan man ju säga. Alla erfarenheter är inte av ondo, men man hade ju klarat sig utan cirka 90% av dem och fortfarande blivit en hyfsat utvecklad människa. Om en säger.

Ja, om någon mot förmodan har missat – se! Inte bara för att Mia Skäringer är en rolig prick.