Lägg av. Lägg ner. Var snäll.

Jaha, gick jag och sörjde ihjäl mig, undrar en ju. Men nä, jag fortsätter skriva långa inlägg i skallen som jag aldrig får ner på pränt. Det är tydligen så jag rullar nu. Häromdagen skrev jag ett inlägg om fenomenet ”platt mage”. Det skulle ni ha läst, det var bra.

Apropå det måste jag få säga detta – jag är snart 40 år. Större delen av dessa år har jag varit smal. Mitt huvud vill lägga in en liten disclaimer där, men jag tänker inte tillåta det. Jag har alltid (med undantag för graviditeter) varit smal. Aldrig någonsin under dessa snart 40 år har jag haft en platt mage. Eller okej, nu ljuger jag. Jag var smal som ett sugrör som barn s’atte, men från pubertetsålder fram till nu har jag aldrig haft platt mage. Trots ihärdigt bantande och tränande. Nevvö evvö! Vältränad har jag varit i perioder, men magen har alltid haft sitt lilla put och sin lilla degighet. Och?, undrar säkert ni. Jo, grejen är att jag, trots mitt privilegierade tillstånd som smal i allmänhetens ögon, hela tiden har sett mig själv som tjock. Detta på grund av detta eviga jävla tjat om den förhatliga platta magen som uppenbarligen inte ens är möjlig i mitt fall. Om jag kunde ha en platt mage skulle jag helt klart ha uppnått det under något av mina magbesatta år, believe you me.

Jag är medveten om att det här säkert är jävligt provocerade att läsa. Buhu, stackars dig liksom. Jag fattar hela grejen med att jag kan slänga på mig kläder som döljer min brist på platt mage, skapa en illusion av att ha en platt mage och ”problemet” är ur världen. Svårare än så är det inte. Det handlar inte om ”men vi smala har det inte alltid så himla lätt heller, buhu buhu”, utan om denna sjukt irriterande fixering vid totalt oväsentliga saker som vi slänger bort så galet mycket tid på. Vi pratar år i sammanlagd tid, då så mycket har överskuggats av denna otroligt iq-befriade kamp för att uppnå ett ideal. Men observera – det är inte jag som är iq-befriad. Fåfänga eller en önskan av att passa in och försöka leva efter normen och Idealet™ handlar aldrig, aldrig, aldrig om intelligens. Jag är så fruktansvärt trött på att det alltid ska kopplas till huruvida personen är smart eller inte. Lägg av. Det är det faktum att det existerar ideal överhuvudtaget som är iq-befriat. Om något. Att vi dessutom har ett ideal för varenda jävla liten kroppsdel. Magen ska vara platt, benen ska vara långa, låren ska ha ett glapp, stjärten ska vara fast, fötterna ska vara små och händerna långa och smala, armarna muskulösa (men app! app! app! inte för muskulösa om du är tjej!), ryggen spänstlig, axlarna breda alternativt smala, nyckelbenen (en jävla BIT AV SKELETTET!) ska synas, tårna ska följa ett visst mönster storleksmässigt i förhållande till varandra, läpparna ska vara fylliga men inte förstorade, näsan liten och rak, ögonen stora fast inte för stora så att du ser osmart ut, pannan ska vara slät och huden felfri och håret ska vara långt och svallande. Fattar ni att jag har rabblat i stort sett hela kroppen och har inte ens täckt in alla jävla ideal som finns!

Kan vi bara lägga av already? Kroppen är som den är. Ja, vi kan påverka den till viss del. Vi kan roa oss med att pynta den, vi kan skära i den om vi känner för det och vi kan träna tills vi faller ihop i en pöl av svett – inget mera rätt eller fel än det andra. Vi gör det vi vill göra med våra egna frikkin kroppar.

Slogs av en annan sak idag – är vi inte himla roliga när vi påpekar att det är positivt med folk som inte vet om hur bra/snygg/rolig/annat positivt de är? Det ses liksom som så avväpnande och charmigt med någon som går runt och är fantastisk på något vis utan att veta om det. Snarare tragiskt när en tänker efter. Sorgligt liksom. Snacka om att vara missunnsam. Faktum är väl att vi borde vara medvetna vid det här laget hur osäkra vi alla är och hur säkra så många är på sin egen uselhet att vi borde vilja att alla fattade hur bra de egentligen är. Men nä, små ogina skitar är vi istället och går runt och charmas av andras osäkerhet.

Slut på ordbajseri för denna gång.

 

Kvinnors utseendeideal och skuldbeläggning

Två relativt aktuella ”näthändelser” får mig att vilja dunka huvudet i väggen pga sina till synes välmenande syften som slår så fel. Många blir naturligtvis eld och lågor och tycker det är så ”GRYMT”, men jag håller inte med. Jag pratar om Colbie Caillats video Try och Molly Sandéns ”kurvor” på Instagram.

Jag börjar med Try-videon. Colbie Caillat är trött på skönhetsidealen och gör en video där uppsminkade kvinnor sminkar av sig och blir naturligt vackra. ”You don’t have to try so hard, you don’t have to give it all away”. Om vi bortser från att det slängs in lite slutshaming och att det förutsätts att kvinnor som sminkar sig gör det för att bli omtyckta, så är väl budskapet… fint, antar jag. Det gamla hederliga ”du duger som du är”. Jag gissar att det fantastiska med den här videon är att kvinnorna kastar peruker, löshår och tvättar bort smink, för själva budskapet är ju inte direkt nytt och unikt. Däremot är inte den här videon en känga mot skönhetsidealen utan mot kvinnor som av sina egna anledningar ägnar sig åt sitt utseende. Det är ganska lätt att se på kommentarer kring videon också, att det är så den slår bland dem som tittar på den. ”Titta, vad vackra de är när de är helt naturliga”, ”om tjejer bara fattade vad vackra de är utan smink” osv osv. Det vill säga, det handlar fortfarande om att vi ska vara vackra. Och att vi ska vilja vara vackra. För att glädja andra. Hej, ironi. Hela poängen med videon blir istället ”don’t show anyone that you try so hard”.

För faktum är att det visserligen finns en hel uppsjö skönhetsideal som säkerligen många kvinnor känner att de vill eller borde leva upp till och vissa av skönhetsidealen är så klart dödsynder att inte leva upp till, enligt samhället (dvs. du ska vara smal, du ska raka dig och det ska banne mig synas att du är kvinna). Men om ni ser er omkring i er direkta omgivning, dvs. på kvinnor du känner, jobbar med och som du möter på stan osv. Nog får man väl ändå säga att större delen kvinnor du möter under en dag är osminkade/sparsamt sminkade. Om du tittar på kvinnor i din omgivning som liksom är mest ”normala” enligt normen, då är det med ganska stor sannolikhet osminkade/sparsamt sminkade kvinnor. Så ja, låten säger till de osminkade/sparsamt sminkade kvinnorna att NI, ni är idealet. Och underförstått, vi andra (som jag räknar mig till) borde sluta göra oss till. Vi andra som det alltid är fritt fram att håna och se ner på. Så jag undrar lite, vad är så grymt med denna video? Den befäster fördomar, det är allt den gör. Den kanske lyfter kvinnor som inte ”try:ar so hard”, gör att de känner att de är på rätt väg och ska keep up the good work. Men personligen känner jag att varje delning med diverse ”naturlig skönhet”-hyllningar är en känga till sådana som jag. Hej Sonja skrev ett bra inlägg om det här fenomenent – Jag kan bara vara snygg om Taylor Swift är ful. Det här att det alltid är en tävling när det kommer till kvinnors utseende. Kurviga kvinnor kan bara vara snygga om det är asfult att vara smal. Osminkade kvinnor kan bara vara snygga om det är svinäckligt med sminkade tjejer. Det tvångsmässiga behovet att trycka ner andra för att känna sig okej med att vara den man är. För varje utseenderelaterad sak som lyfts som ett avslappnat och rätt sätt att approacha sitt utseende för att uppmuntra vissa kvinnor, säger man åt ganska många andra kvinnor att de är fel och borde ändra på sig.

Jo, jag fattar att ingen de flesta inte menar det så och att de som delar den här videon och andra ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”-bilder/videor/whatever gör det i syfte att sprida ett positivt budskap. Jag fattar att ingen inte alla gör det för att vara elak mot någon annan. Men det betyder ju inte att det inte kan vara så det tas emot. Det bästa är väl att helt sluta kommentera kvinnors kroppar och utseenden. Att sluta lyfta fram vad som är vackert, för det i sig blir ju ett skönhetsideal. Är det inte redan ett befintligt ideal, så är det bara ett nytt ideal att lägga på högen. Sluta jämföra, sluta skuldbelägga, sluta diskutera överhuvudtaget. DET är enda sättet att få alla kvinnor att känna sig bekväma i sina egna kroppar, oavsett storlek eller mängd med smink. Låt oss se ut hur vi vill utan att hela tiden bli betygsatta.

Och ja, inlägget blir för långt för att gå in speciellt djupt på Molly Sandéns Instagram-bild. Lång historia kort – Molly tröttnade på att bli kallad mullig och fet och la upp en bild på sig i linne och trosor, blev love-bombad av fans som tyckte att hon var så vacker med sina kurvor. Molly gick ut och tackade alla och voilá, ännu en diskussion om ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”, i det här fallet smala vs. kurviga. I det här fallet stör det mig inte ett dugg att Molly lägger upp en bild på sig själv i linne och trosor, det stör mig däremot att hon betygssätts och sedan tackar för betygen. Det är ju bara samma mynt fast i en annan vinkel. Kritiken riktar jag inte mot Molly utan mot det här fenomenet och alla som sedan för vidare diskussionen om vilka kvinnor som är snyggast – de smala eller de kurviga. Gah! Se föregående stycke. Idealen är sjuka, att Molly kallas fet av någon överhuvudtaget är helt sjukt, men det blir inte poängen här. Alls. Poängen borde vara ”screw ideal”, men blir istället en tävling i vilka ideal som är mest rätt.

Utseendefokus

Jag har haft ett inlägg i huvudet hela dagen, men nu när jag ska skriva kan jag inte få ihop en enda mening. Det är möjligt att jag har skrivit något liknande inlägg tidigare så det kanske inte gör så mycket. Det var något om att jag som uppenbart fåfäng person förväntas vilja att min omgivning kommenterar mitt utseende. Att jag sminkar och klär mig för att få uppmärksamhet. Det är, tro det eller ej, så långt ifrån sanningen man kan komma. Även om jag nog kan förstå hur man kan tänka att ett (”stajlat”) utseende som i viss mån sticker ut önskar en viss uppmärksamhet, så stämmer det inte in alls på mig själv.

Jag blir bara obekväm. Svamlar ur mig något konstigt svar om var jag har köpt kläderna, vad de kostade eller börjar prata om någon produkt jag använder, bara för att få bort fokus från mig. Jag har tänkt att det beror på att jag är dålig på att ta komplimanger, men alltså nä. Jag tycker inte om att prata om mitt utseende. Jag vill inte att andra ska fokusera på mitt utseende. Alls. Och det kanske rimmar illa med att jag sminkar mig en hel del, fixar och byter frisyr stup i kvarten, klär mig i klänningar och klackar (även om jag för tillfället inte så ofta gör det, så hör det till min basgarderob). Men det finns ingen uppmärksamhetstörst i det. Faktiskt. Det är bara så jag trivs med att se ut och det är faktiskt inget jag tycker om att diskutera närmare. Jag får ganska ofta göra det. Mest för att folk vill vara snälla, så klart. De allra allra flesta är enbart snälla och vill ge komplimanger och positiv uppmärksamhet. Jag tycker ändå inte om det.

Det verkar smått omöjligt för omvärlden att ta in, men det är faktiskt fullt möjligt att inte tänka på någon annan än sig själv när en sminkar sig och klär sig. Jag tänker överhuvudtaget inte på vad folk ska tänka om mitt utseende när jag väljer smink och kläder för dagen. Det absolut sista jag tänker på är hur män i min omgivning ska reagera på mitt utseende. Jag tänker inte ens på vad M (dvs, min man) ska tycka och tänka. Helt ärligt har jag ingen aning om vad han gillar när det kommer till smink och kläder på mig. Jag bara antar att han är attraherad av mera än bara min yta och att det faktiskt inte spelar så stor roll om vissa kläder eller sminkningar inte faller honom i smaken.

Poängen med denna utläggning är att jag som kvinna förväntas vilja vara vacker i min omgivnings ögon och förväntas därför uppskatta och bli glad av komplimanger eller egentligen bara av utseenderelaterad uppmärksamhet överhuvudtaget. Allra helst om jag uppenbart har lagt ner tid på mitt utseende. Som att det per automatik innebär att jag har lagt ner den tiden för andra människors skull.  För deras viewing pleasure. För att behaga. Mitt utseende blir allas angelägenhet. Jämför gärna med en gravid mage som alla klappar på och kommenterar o-ombett. Det är inte helt olikt, faktiskt. Jag kanske är en minoritet här, som inte ens uppskattar välmenande komplimanger från snälla människor. Jag är bara trött på att vara mitt utseende. Med det menar jag så klart inte att jag är så sjukt snygg så alla bara måste prata om det hela tiden. Utan snarare att det känns som att så många känner sig nödgade att kommentera att jag så uppenbart ägnar tid åt att greja med mitt utseende. Och ja, det vore ju enkelt att bara sluta greja då om jag är så trött på alla kommentarer. Fast nä. Jag vill greja utan att för den sakens skull enbart vara Tjejen Som Grejar Med Sitt Utseende™ i andra människors ögon. Att jag sminkar mig en hel del och ibland klär mig som att jag ska på fest mitt på en helt vanlig tisdag, det är cirka 2% av den personen som är jag. Och de två procenten är helt och hållet tillägnade min egna underhållning (dvs. applicerandet och planerandet – möcket rogivande och terapeutiskt på sitt sätt).

S’atte ja. Jag kom visst ihåg vad jag ville skriva till slut ändå.

”Office appropriate”

Jag har skrivit om det här lite kort på den andra bloggen men känner att jag vill utveckla det mera och den här bloggen passar bättre för det. Det har med utseende att göra och hur man väljer att se ut. Något som faktiskt ingen annan har att göra med, men som ändå är någon slags accepterad sak att påpeka och även ha regler om på arbetsplatser. Hur folk väljer att se ut. Det ska påverka trovärdighet och avgöra hur professionell och seriös man verkar i sitt yrke. Män ska vara kortklippta (typ), kvinnor ska inte bära för mycket smink och inte ha utmanande klädsel. Gemensamt för båda könen är diverse piercingar och tatueringar som syns med kläderna på. Och det finns regler om detta på diverse arbetsplatser. Vissa arbetsplatser hävdar att smink/piercingar osv inte ska bäras av hygieniska skäl, naturligtvis. Ibland kanske det finns belägg för det, ibland kanske inte. Jag kan köpa hygieniska skäl dock. Men i övrigt hävdar man att det ska vara ”office appropriate” och i vissa fall även efter klädkod.

[Ursäkta, ett ögonblick, jag måste andas för att förhindra hjärnexplosion.]

I yrken där man har frekvent kontakt med andra människor ska ju syftet vara för att verka seriös och kunnig. En långhårig man eller en kvinna med mycket smink kan ju omöjligt veta saker eller ha någon form av kompetens. Annat än spara ut håret och applicera kladd i ansiktet. Har man dessutom tatueringar och kanske till och med en ring i näsan, ja då är allt hopp ute. Då står man förmodligen bara där och tänker en massa kriminella tankar.

Jag kanske är helt crazy och totalt uppe i det blå, men hur vore det om vi bara förutsatte att folk i yrkesroller har fått sina jobb och behåller sina jobb pga att de vet vad de gör? För hur galet det än verkar påverkas vare sig intellekt eller kompetens av en persons yttre. Och hur vore det om vi bara slutade stirra oss blinda på hur andra ser ut och istället försökte lyssna på vad de säger? Jag köper definitivt inte argumentet att det har betydelse för att man speglar företaget eller dylika dumma förklaringar. Min utseende är mitt. Hur jag beter mig och hur jag bemöter mina kunder däremot – ja, det speglar företaget. Att påstå att mitt utseende har något med saken att göra är bara att befästa fördomar.

Låt oss titta närmare på ”office appropriate”, eller vad nu den svenska motsvarigheten är – kontorslämpligt? Varför skulle det faktum att man arbetar på ett kontor göra någon skillnad? Är man lite finare då och måste visa sig från sin allra minst vulgära sida? Det är så orimligt. På vissa kontor träffar du dessutom bara dina kollegor. Varför ska vi föreställa oss för våra kollegor? Respekt ska väl alla få, oavsett hur man väljer att se ut. På samma sätt som alla oavsett hudfärg, religion, sexuell läggning, vikt osv osv osv ska mötas med samma respekt. Inga undantag. Jag skulle känna mig väldigt diskriminerad om min arbetsgivare krävde (eller egentligen bara bad om) att jag skulle ändra mitt utseende.

Det här rättfärdigandet av att inte bemöta vissa människor med respekt? Vad fasen?! Vem sitter och bestämmer vem som är värd att respektera och vem som inte är det? Och varför? Jag är så fruktansvärt trött på det eviga dömandet av andra personer. Allra helst när det handlar om utseende. Oavsett om jag har valt att se ut så här eller inte, så är väl det banne mig upp till mig. Vill jag sminka mig och använda alla regnbågens färger för att det gör mig glad och det på inget sätt påverkar hur jag utför mitt jobb, så låt mig. Det gör mig varken blåst eller oseriös vad gäller mitt arbete. Och faktiskt – om folk inte klarar av att bemötas av en färgglad och/eller piercad person, så kanske det ligger hos dem och det är DE som behöver tänka om? För varför ska världen formas efter de tråkmånsarna?

Länkkärlek: ”Om du vill vara dig själv – var inte det”

Men ja, precis så här! Fasen vad jag stör mig på det. Alla kvinnor har liksom en skyldighet mot omvärlden att se sitt allra bästa ut och framhäva sina former.

Jag brukade titta slaviskt på programmet förr när det var så som Elin skriver, att folk själva ville få en makeover. Då var det faktiskt mera inriktat på att få folk att må bra med sina kroppar. Även om det så klart ändå gick ut på att alla måste se sitt bästa ut. But why?! Varför stör folk sig på folk som inte orkar bemöda sig? Vad har andra med det att göra? Gör det ont att titta på? Inte i närheten av hur ont det gör att få höra att allt man är är fel. Att man måste ändra sig för att duga och bli acceptera av andra människor. Att man ÄR sitt utseende och de däringa egenskaperna man har som gör en till den fina människan man är, de är helt irrelevanta.

Feminism och utseende

Som bekant finns det inte ett facit när det gäller feminism. Inte alla feminister har exakt samma åsikter om feminism. Förutom själva grundtanken att män och kvinnor ska behandlas likadant, att könet är irrelevant när det gäller intressen, kunskaper, vilka möjligheter man har i livet osv osv. Men åsikterna kan vara ganska spridda i hur vi bäst kommer dit, dit där könet inte spelar någon roll i hur en människa blir behandlad av sin omgivning.

Det här med kläder och smink är exempelvis ett område där åsikterna går isär rätt mycket. Vissa anser att för att undvika att spela med i den kvinnliga könsstereotypen bör kvinnor undvika att klä sig ”kvinnligt” och ägna sig åt smink och annat skönhetsrelaterat. Jag förstår tanken med det, i och med att de ideal som finns idag oftast inte är skapade av kvinnor utan av män som har bestämt hur kvinnor ska se ut eller åtminstone skapat med i första hand männen i åtanke. Idealet i stort går ju i mångt och mycket ut på att behaga mannen. Kvinnor är sina kroppar och ska därför så långt det är möjligt (dvs hur långt som helst) sträva efter en påhittad perfektion och behaga. Öppna vilken skvallerblaska som helst så ser du att kvinnliga kändisar fläks ut som tjocka och fula trots att de ser helt vanliga och mänskliga ut. Man förvånas till och med över att kvinnliga kändisar äter och förutsätter att de äter i hemlighet (och trots detta blir fångad på bild).

Hur jäkla sjukt som helst. Så jag förstår tanken att inte falla för idealen, att vägra behaga.

Däremot känner jag att det inte kan vara rimligt att kräva att alla kvinnor ska sluta klä sig i klänningar och kjolar och sluta sminka sig och fixa med sitt hår. Det känns inte rimligt att för att undvika vissa krav, istället ställa andra krav. Som egentligen återigen gör att kvinnor inte får se ut som de själva vill. För i min värld (även om jag inser att jag är formad av samhället) är inte min fåfänga tillägnad männen i min omgivning. Jag klär mig inte för att dra till mig mäns blickar. Trots att jag ofta bär klänningar och i viss mån kortare kjolar. Jag sminkar mig inte för att behaga den manliga befolkningen. Däremot är jag väl medveten om att de här idealen finns där för att i första hand behaga. Och jag förstår att även om inte jag väljer att klä och sminka mig för att behaga, finns det en uppsjö tjejer och kvinnor som gör det.

Det är inte solklart, det här. Men jag kan ändå inte tycka att kvinnor ska anpassa sig till en ny mall för att undvika den tidigare. Jag siktar mot utopin där alla kvinnor får se ut som de vill utan att bli behandlade på olika vis. Jag tycker också att jag har rätt att kräva att bli behandlad som en jämlike trots att jag bär klänningar, klackar och smink. Även om jag naturligtvis förstår att det inte är av den anledningen vissa anser att kvinnor inte ska rätta in sig i de stereotypa könsleden klädes- och utseendemässigt, så känns det lite ”bli mer som männen så blir du accepterad”.

Självklart vore det att föredra att ingen behövde förändra sig överhuvudtaget (tänker på smink) och att våra kroppar enbart var våra verktyg istället för sexuella objekt. Däremot går det inte att komma ifrån att den bild vi har av mode och skönhet är så inpräntad att det för vissa (t.ex. för mig) skulle kännas som att jag blev tvungen att ge upp ett stort intresse och något som ger mig glädje om jag inte fick ägna mig åt det. Alla delar inte det intresset och kanske har svårt att förstå, men jag känner mig minst lika berövad en del av min personlighet av att tänka att jag måste ge upp det – som jag känner inför de föreställningar folk har av vilken person jag är utifrån mitt kön och mitt utseende. Jag vet inte ens om det här låter begripligt någonstans. Alla känner sig inte som ett objekt för att de klär sig ”kvinnligt” och använder diverse skönhetsprodukter, medan vissa gör det. De senare ska absolut kunna slänga allt vad klänningar, kjolar och klackar heter åt helskotta och forever klä sig i vad de än tycker är bekvämt att bära. De ska varje dag i veckan kunna strunta totalt i mascara och läppstift och om de inte vill raka en endaste millimeter på sin kropp ska de slippa. På samma sätt som de som faktiskt vill fixa och dona med diverse ska få göra det. Frihet för alla liksom. Under förutsättningen att man är bekväm i sitt beslut och inte gör det för någon annans skull.

Och jag förstår att det är det där sista jag la till som är problemet. För hur vet man det? Men jag menar att om man inte dömer någon – INTE NÅGON – så ska det automatiskt resultera i att folk har lättare att bilda en egen uppfattning och utgå från sig själv. Som sagt, utopi möjligen, men ett icke-patriarkaliskt samhälle känns ofta som en utopi också. Och någonstans måste man ju sikta.

Grundtanken jag har är att feminismen inte ska gå ut på det eviga förändrandet och anpassandet av kvinnan. Däremot ska en som kvinna vara medveten om sitt värde och förstå att vi inte har det minsta lilla skyldighet mot någon annan när det gäller våra kroppar. Vi måste ingenting. Punkt slut.