Newsflash!

Enstaka individers åsikter om vad som attraherar dem eller inte styr inte hur alla människor (läs: tjejer) på denna jord ska se ut. Kan någon, en gång för alla, förklara varför hår under armarna är sjukt äckligt och ofräscht på tjejer men inte på killar? Och kan någon, en gång för alla, förklara varför tjejer ska behöva rätta in sig i en utseendemall för att inte äckla och uppröra allmänheten? Finns det någon man på denna jord som upprör så oerhört med sitt utseende som tjejer kan göra? Om du lider av att se en hårig armhåla pga att det inte attraherar dig – lider du av att se varenda människa du möter en helt vanlig dag som inte attraherar dig? Så himla jobbigt för dig, stackare. Låter lite som att du borde söka för det. Det skulle kunna vara en åkomma som kallas megalomani som yttrar sig i att du tror att din utomordentligt oviktiga åsikt styr världen.

På riktigt. Skärp er.

Det är ju lite på tapeten igen, det här med att hänga ut folk på nätet. Både vad gäller diverse varningar på Facebook och den mycket omtalade tjänsten Lexbase. Jag tänker inte gå in så mycket på den senare, förutom att säga att jag tycker att det är åt helvete. Och ja, det finns redan liknande tjänster och ja, det finns sätt att ta reda på saker ändå. Men det är skillnad på att faktiskt behöva anstränga sig lite för att få fram viss info och att få den serverad på ett fat. Personer som tycker att den fyller ett syfte behöver tänka några varv till.

Och ett mycket bra exempel på varför kan vi se stup i minuten på (bland annat) Facebook. Folk är inte intresserade av att ta reda på sanningen. Folk är däremot jävligt intresserade av att hata. Och hota. Önska livet ur folk de aldrig har träffat, inte vet ett skit om och faktiskt inte ens vet är skyldiga till vad de anklagas för.

Det här händer hela tiden. Jag tänker inte lägga mig i ett enda av de fall som är på tapeten, jag tänker inte ens försöka bilda mig en uppfattning om vad som har hänt. Däremot måste vi fasen prata om det vidriga hat som människor går runt och bär på. Som verkar ligga under ytan och bubbla och bara väntar på en anledning att få släppa ut och ge utlopp för. Om det så ”bara” är kommentarer på nätet, det är så jävla inte okej. Det finns inte någon slags internetetikett som säger att allt är tillåtet på nätet. Och att allt som sägs på nätet bara är ”på skämt” eller ”frustrationspys”. Det du säger på nätet, det säger du. Det blir inte uppslukat av sajberspejs och det paketeras inte på något slags dämpande vis.

Sedan måste vi prata om den – tydligen – allmänna meningen som verkar råda att om en person påstås vara riktigt dum i huvudet på något vis, då bör den personen dö. Det ligger ingen bevisbörda någonstans, utan ett simpelt påstående är allt som krävs. Faktum är att det faktiskt inte spelar den minsta jäkla roll om påståendet är helt sant – personen kanske är helt jävla vidrigt dum i huvudet – men lösningen på det, tycker en förvånande stor del av Sveriges internetanvändare, är att personen ska dö? Allvarligt? Och det sätter den stora delen av Sveriges internetanvändare cirka var på Accepterat Beteende-stegen? Ett snäpp eller två under den hatade personen möjligtvis? Och sedan hänger vi ut dem på nätet och säger att de borde dö, eller?

Sansa sig, stor del av Sveriges internetanvändare. Ta några djupa andetag och fundera över vad du egentligen är på väg att säga. För, som sagt, det du säger på nätet, det säger du. Vilket betyder att ett hot är lika mycket ett hot även om du skriver det på nätet.

Om vi tar en stund och funderar över det rätt vanligt förekommande uthängandet av personer på nätet, där man inte bara skriver ut folks fullständiga namn, utan även personnummer, adress, familjemedlemmar, sprider bilder osv. Vad är poängen med det? Varför vill man veta var en potentiell dumskalle bor? Vad ska man göra med den informationen? Att hens mamma/pappa/syster/bror heter Kurt-Inger – och? Vad vill man åstadkomma? Är man ute efter att någon, med lite mindre impulskontroll och lite mera utåtagerande hat än en själv, ska ta och åka dit och döda den där idioten? Och hens mamma/pappa/syster/bror Kurt-Inger? Om det faktiskt händer, efter att du har fläkt ut en person på det där viset – hur skulle du må då?

Och kanske viktigare än någonting annat för dig – om du tycker att det här beteendet är okej och befogat, hur ställer du dig till att det en dag kanske är du själv och din familj som hängs ut? Skyldiga till whatever, eller inte. Ingen kommer bry sig om att ta reda på det. Allt de kommer bry sig om är att få reda på så mycket som möjligt om dig och sprida det vind för våg till alla som vill läsa. Sanningar, osanningar, vadsomhelst och alla kommer svälja det med hull och hår och tycka att du borde dö. Och nej, med största sannolikhet kommer ingenting hända, för det är oftast ingen som verkligen menar att de tycker att någon bör dö. Oftast. Fast grejen är ju den att ibland är det vissa som faktiskt tycker det. Och som hotad, hur vet du vem som menar det och vem som frustrationspyser? Hur kan du veta när du själv sitter där och frustrationspyser på din kammare och hetsar i någon tråd på internet, att du inte triggar igång någon som inte bara frustrationspyser? Är du inte lika skyldig då till det som kanske sedan händer? Om vi nu inte tycker att det räcker med att folk får sina liv förstörda av mordhot och att alla som hetsat på nätet är lika skyldiga till den personens förstörda liv.

En god regel: dela aldrig – ALDRIG – statusrader på Facebook som hänger ut folk. Det spelar ingen roll vad den personen påstås ha gjort för vidriga saker. Eller hur väl du känner personen som hänger ut hen. För sist jag kollade var vi inte alla privatdeckare med Facebook som vår arbetsplats.

Dagens lästips!

Hej bloggen! Jag har så mycket åsikter nu och så lite energi att skriva om dem. Fattar inte ens att jag orkar ha dem överhuvudtaget med tanke på energinivån i min kropp.

Ett bra inlägg jag läste idag var detta på #Blogghen. Är det inte lustigt hur precis allt som kvinnor gör ska förminskas och förlöjligas? Hur orkar folk uppröras över att föräldrar berättar att de är föräldrar (förlåt, mammor – det handlar som sagt alltid om mammor) och skriver om hur det är att vara mamma? Men jag ska inte sitta och upprepa samma saker som Bella redan har skrivit så bra, så läs inlägget.

Måste bara få lufta två saker:

1. Varför får en inte vara stolt/glad över att en är mamma? Och varför anses det vara så fruktansvärt ointressant för andra om en berättar om sitt barn? Naturligtvis kan det inte intressera alla, men om du inte är intresserad så är chansen rätt stor att det inte är dig jag riktar mig till. Hur svårt är det att fatta? Har man bara rätt att yttra sig om majoriteten av jordens befolkning är intresserad av det man säger? Skulle bli väldigt tyst på vår jord.

2. Varför ska inte barnen få spela en stor roll i våra liv? Det är ju löjligt hur vissa verkar tycka att en ska mörka det faktum att en har barn och låtsas som att de inte finns. För det känns ju hälsosamt. Jag skriver inte jättemycket om mina barn längre, men det har blivit så i och med att de har blivit äldre. Definitivt inte för att jag behagar allmänheten och besparar dem/er ointressanta anekdoter om mina barn eller hur mitt liv som förälder ser ut.

Har mycket svårt att förstå irritation som riktar sig mot företeelser en inte behöver utsätta sig för om en inte vill. Läs inga föräldrabloggar då, om det är så sjukt patetiskt. Besök inte föräldra-/barnrelaterade sajter och följ inte folk som bara skriver om sina barn.

Enough already

Så här: jag stör mig grymt mycket på den ständiga nedlåtande kritiken mot andra människors smak. Alltså, smak vad gäller inredning, kläder osv. En av anledningarna till att jag fick nog av Twitter är den extremt nedvärderande tonen som råder där och det här fenomenet speciellt. Ett exempel är att man fotar i en inredningsbutik eller dylikt och spelar oförstående till varför folk väljer att inreda med ditten eller datten bara för att få göra sig lustig på andras bekostnad. Jag blir så galet provocerad av det! Dessutom är det så förutsägbart och så gjort för länge sen. För att inte tala om hur otrevligt det är. Ja. Det är fasen otrevligt och alla som ”skämtar” detta extremt ”roliga” skämt krymper avsevärt i mina ögon.

Jag vet inte om det till stor del beror på att jag själv bor i en liten stad, men det känns indirekt som väldigt ofräscha kommentarer om ”bönder”, om sådana som inte har vett att ha sofistikerad eller trendig smak. Det känns ängsligt och barnsligt. Och ser jag någon mer med ”uppfinningsrikedom” som ifrågasätter väggordens rätt att existera skriker jag rakt ut.

När vi ändå är på ämnet väggord kan man väl ganska lätt förstå varför de finns. Väggbonader med ordspråk eller enstaka ord har fått ett nytt utseende helt enkelt. Inte klurigare än så. Smaken är som baken och vem har bett dig betygsätta varenda pinal folk väljer att ha i sina hem.

Och jo, jag har något enstaka väggord i mitt hem, men det är inte därför jag blir provocerad. Jag tycker bara att alla uttalanden som höjer en själv lite över andra människor är rätt ofräscht.

Frustrationsspya

Men helvete, vad irriterad jag är på allt hela tiden! Dessutom slog världens förkylning till på eftermiddagen så huvudet håller på att explodera. Vilket inte blir bättre av min ständiga irritation pga eldar upp mig för mycket över saker.

Folk! Jag blir galen! Ta lite jävla ansvar för i helvete! GAH! Tänk lite längre än näsan räcker och försök att krypa upp ur din egen navel. Ungefär så vill jag säga till så jävla många så det är tragiskt. Tragiskt, I tell you!

Aj. Nu gör huvudet ännu mera ont. S’atte hej för nu.

Uppgivenhet deluxe

Det har varit relativt tyst här länge och mestadels beror det på att jag inte känner något sug efter att blogga här nu. Det lockar inte och jag känner mer och mer sällan att jag vill dela med mig av, eller ta upp, saker här. Trist, men sant. En utdöende blogg, kan en säga. Vilket är synd. För mig.

För ibland känns det som att hela bröstet fylls av diverse saker som skulle jag skulle behöva sätta på pränt eller på annat sätt få pysa ur mig av, men det tar emot. Befinner mig i största allmänhet i ett ganska likgiltigt tillstånd. Eller likgiltigt är fel ord. Igår grät jag och gick runt och drog djupa suckar för att få någon luft överhuvudtaget. Idag är jag upprörd och förbannad över världen och folks envisa krampaktiga tag om dassiga, trista könsroller. Över att det på allvar finns folk som inte fattar att män föds med privilegier och kvinnor med skyldigheter. Och som inte ser skillnad på sin egen lilla bubbla till värld och världen i det stora hela. Hursomhelst. Likgiltig är fel ord. Jag gråter extremt sällan. Jag är inte likgiltig nu. Missnöjd är förmodligen ett bättre ord. Utan att veta vad jag är missnöjd över egentligen. Bara den där rastlösa men samtidigt övertrötta känslan i bröstet.

Jag är så TRÖTT.

Och besviken. Nej, alla kan inte brinna för samma saker. Men när jag har 300-någonting vänner på Facebook och delar saker jag brinner för (feministiska frågor, genusfrågor, antirasismfrågor) och det alltid är samma 3-4 personer som gillar. Hur nedslående är inte det? Alltså, inte nedslående att de personerna gillar, men att det aldrig är fler och att det aldrig är nya personer som visar sig dela mina åsikter. Åsikter som i min värld är så sjukt viktiga. Jag förstår att många inte tycker FB är ett forum för att sprida den här typen av information/artiklar/whatever (jag tycker det är ypperligt – vad ska man annars ha FB till?), men knappast större delen av min vänskrets. Jag förstår också att en bit av kakan faller bort pga folk orkar inte klicka på länkar och läsa såvida det inte står en rafflande rubrik som de bara inte kan motstå (”This girl got suspended for showing this in school – can you believe it? Like to see picture!” Fölk ba: *klickar like som om det inte finnes någon morgondag*). Jag förstår det. Men ändå. Det är nedslående att inte fler i min bekantskapskrets finner de rubriker jag delar intressanta och läsvärda (insåg just att det vore väldigt intressant med statistik på hur många som faktiskt läser (dvs. klickar på) länkar som en delar). För det betyder förmodligen att de inte delar mina åsikter och tycker att det är ointressant. Vilket är galet frustrerande.

Men ja, jag vet inte alls vad jag vill säga med det här inlägget. En liten lägesrapport och förklaring till frånvaron kanske.