Människan är en fascinerande varelse

Är det inte väldigt fascinerande att människan har ett sådant skriande behov av att ha en anledning att hata och gnälla på folk och att skämta på andras bekostnad? För det är den rätten alla försvarar med näbbar och klor när de försvarar rasism, anti-feminism och homofobi. Så klart helt utan en tanke på hur det hade känts om de själva varit på ”andra sidan”, dvs. varit från ett annat land (eller för all del bara sett ut som att de kom från annat land och ja, vi pratar inte vilka länder som helst här – vissa är som bekant godkända), varit kvinna eller homosexuell. Eller varför inte allt ovanstående?

Anti-rasism och anti-homofobi kan jag ändå känna att folk i allmänhet kan stå för. Att de förstår vad det handlar om och känner att de utan konstigheter kan stå bakom det. För ja, det är ju inte förknippat med så mycket missförstånd som feminismen och genustänket. Antingen tycker man att alla människor oavsett hudfärg och sexuell läggning är lika mycket värda, eller så tycker man det inte. Ganska enkel grundtanke ändå, som jag tror de flesta är överens om. Även om det naturligtvis är långt ifrån alla som är anti-rasister och anti-homofober för det. Det är dock ingen som säger att de inte riktigt kan identifiera sig med begreppet ”anti-rasism” pga ditten och datten. Det råder inga missförstånd över vad en anti-rasist är. Eller åtminstone inte lika utbredda missförstånd som för feminismen och genustänket. Nu bortser jag helt från diskussioner om namn på bakverk och Kalle Ankas Julafton och tänker på anti-rasismen som grundtanke. På detaljnivå är folk minst lika villiga att missförstå anti-rasism som de är att missförstå feminismen. 

Femismen och genustänket är, som sagt, så otroligt missförstådda. På flit, känns det som. Ungefär som att så många greppar efter det minsta negativa halmstrå det kan få tag i (och det finns ju en del, så de behöver ju inte famla i mörkret speciellt länge. Eller alls.) och benhårt vidhåller att det är så. Trots att cirka alla som kan och står för det protesterar och säger att det inte är så. Vi tycker inte så. ”Jo, det gör ni”. För vi hatar tydligen män (trots att flertalet feminister faktiskt försöker påtala att feminismen även gynnar män), vi vill att alla kön ska raderas och bli till en enda stor könlös hen-massa, eller vid närmare eftertanke vill vi utrota männen och enbart ha kvinnor kvar på denna jord. För nej, inte en enda av oss har en man vi delar livet med eller söner vi fött fram. Förmodligen för att vi är så fula så ingen vill ligga med oss.

Så många är tydligen väldigt intresserad av att läsa pch sprida artiklar och krönikörer som sågar feminism och genustänk vid fotknölarna, men när det kommer till artiklar och krönikörer som faktiskt försöker förklara feminismen och genustänket – nä, då orkar man inte läsa ”uppsatsen”. Och så undrar folk varför feminister måste vara så högljudda och arga hela tiden? MEN KANSKE FÖR ATT DET ÄR LITE FRUSTRERANDE ATT FOLK SPRIDER LÖGNER UTAN PROBLEM MEN INTE ORKAR LYSSNA PÅ HUR DET EGENTLIGEN ÄR?!

(Dessutom är jag väldigt sällan arg när jag pratar om feminism och genus – jag är engagerad. Lite skillnad faktiskt.)

Annonser

Barn i bh

Jag är skitsen på bollen mest för att jag har semester och den här bloggen lite ligger i dvala och allt sånt, men den här artikeln av Frida Boisen spreds som en löpeld på Fejjan häromveckan. Ingen kan ha missat den. Den handlar om åttaåriga flickor som har bh på sig i skolan och sminkar sig. Någonstans kände jag mig inte helt bekväm med den artikeln, men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var som inte kändes rätt. Tills jag läste det här och det här blogginlägget.

Problemet är, i mina (och bloggarnas i länkarna ovan) ögon, att man upprörs å det grövsta av små flickor i bh men inte ens reflekterar över små pojkar i t.ex. boxershorts. Vad är egentligen skillnaden? Att små barn vill klä sig i samma kläder som vuxna personer av samma (eller motsatt för den delen) kön är ju egentligen inte alls konstigt. Men precis som båda bloggarna i länkarna ovan påpekar så gör vi bh:n och brösten till något sexuellt. Något som blir äckligt och opassande på barn. Trots att brösten främsta uppgift, om man ska se på människokroppen rent biologiskt, egentligen är att ge föda till barn. Jag tror knappast att åttaåringar klär sig i bh för att de vill vara sexiga. Däremot tror jag att de vill härma vuxna utan att ha förmågan att koppla plagget till sexuella sammanhang.

Jag försöker hitta en motsvarighet i den manliga garderoben utan att riktigt hitta något som känns tillräckligt passande och det är ju egentligen där hela poängen ligger. En liten pojke kan klä sig i precis varenda typ av plagg hans pappa klär sig i och ingen skulle kräva att affärer slutar tillverka boxershorts i storlek 116, eftersom inget av mannens klädesplagg har som enda syfte att göra mannen sexig. Egentligen har inte bh:n det grundsyftet heller, men i och med att bröst och bh:ar ändå är så starkt förknippade med sexualitet ska vi förfäras över att barn vill ha dem.

Jag har problem med att barn ska lära sig att de är sitt utseende. Att de ska vara söta och fina och i varje tillfälle i sitt liv sträva efter att se så bra ut som möjligt. Däremot har jag inte problem med att barn leker vuxna på det oskyldiga sätt som barn leker vuxna. Helt utan de värderingar och underförstådda signaler vi vuxna läser in. Mina minstingar är sju och fem år. I deras värld är mina bröst helt och hållet fd mjölkbehållare som de fascineras enormt över (pga det faktum att de har innehållit mjölk och att de själva har ÄTIT på dem). Att fd mjölkbehållarna på något sätt skulle vara förbjudna, sexuella tingestar finns inte i deras värld. Än. Tack och lov. Att något på min kropp är någon form av förbjuden, sexuell tingest finns inte i deras värld. Att min dotter tjatar om en bikini har ingenting att göra med att hon vill dölja sina ”bröst”, utan cirka allt att göra med att ”alla andra” har bikini. Ungefär exakt samma resonemang som när hon vill ha en speciell tröja med My Little Pony på.

Om vi lär våra barn att det är fint att ha bh, att en bh ska sitta på kroppen för att flickor ska se finare ut och att pojkar tycker om det. DÅ har jag ett rejält jäkla problem med att flickor som är 8 år har en bh på sig. Men så länge det handlar om att vilja ha något som alla andra har pga så här ser vuxna ut, då tycker jag faktiskt att det skadar mer att förbjuda än att tillåta. Så länge det i barnets ögon inte ligger någon sorts uppfattning om att flickor måste ha bh för skyla sig eller förbättra sitt utseende, tycker inte jag att vi vuxna ska servera barnen de uppfattningarna. Flickor serveras tillräckligt med krav om hur de bör se ut. Låt dem få leka vuxna utan att tala om för dem att kvinnans kropp är skamlig och något som bör skylas och skämmas över. Och låt dem vänta med att få höra hur deras kroppar som vuxna har en enda uppgift här på jorden.

”Men har du klämt fingrarna, pöjk?!”

Jag har två söner och en dotter. De två yngsta (yngre son och dotter) kom relativt tätt (1 år och 9 månader) så de känns i mångt och mycket rätt jämnåriga. Om man tänker leksaker och intressen. Nu är de 5 respektive snart 7. De här två barnen känns som ganska bra exempel på att det inte är könet som styr intressen. Sonen (d.y.) har alltid dragits mer till det traditionellt mera ”flickiga” vad gäller färger, leksaker och saker han har visat intresse för i övrigt (t.ex. har han oftare kommit och tittat när jag sminkar mig, medan lillasyster inte bryr sig alls). Medan dottern mera har dragits till det tradionellt mera ”pojkiga”. Det här med att vissa saker är ”flicksaker” och andra ”pojksaker” lärde sig storebror tidigt, varför han har gått över till att leka och intressera sig för ”pojksaker”. Sad, but true.

För är man pojke möter man rätt starka reaktioner på saker som att leka med dockor, tycka om rosa och att vilja måla naglarna. Trots mina ihärdiga försök att få honom att förstå att alla leksaker är för alla barn, alla färger är till för alla och att vem som helst kan måla sina naglar, har sonen rättat in sig i ledet och kör enbart på bilar och blått. Jag kan även säga att jag märker att det inte är helt frivilligt han har släppt de ”flickiga” sakerna. Men det är effekten av att han har fått känna sig fel och bortgjord pga idioter som låter honom få veta att det han tycker om och det han gör inte är accepterat för en pojke att göra. Värt att nämnas är att han fick veta detta när han var 3, 4 år gammal. Pga att folk tror att han blir homosexuell annars?

Dottern då? Ja, det är faktiskt mera fritt för henne. Hon har fått utforska mera. Folk har inte så många åsikter om hennes intressen eller hennes ärvda storebrorskläder. Först nu, vid 5 år ålder, märker jag mera att omgivningen försöker få henne att rätta in sig i någon slags rosa prinsessdockvärldsled. Inte medvetet, naturligtvis. Men hon antas vilja vara prinsesssa och rosa och en liten mamma. Storebror d.y. kommer hem från skolan och berättar för henne vad som är ”tjejgrejer” och vad som är ”killgrejer” medan jag står bredvid och dementerar möjligtvis lite för häftigt (för jisses, som denna ”könsrollsmedvetenhet” har exploderat sedan han började i skolan!).

Som förälder önskar man ju inget hellre än att barnen ska få växa upp och ”bli lyckliga”. Vad nu det betyder. Jag tror inte på barns uppsopade vägar och att de inte ska möta motgångar. Men jag vill bespara dem att gå genom livet och försöka vara någon de inte är för att behaga andra. Och det här ”du är en pojke, dig sätter vi i det här facket med den här uppsättningen egenskaper, intressen och förmågor”, det skulle mina barn slippa i en perfekt värld. För de är inte sitt kön. De är människor med en unik uppsättning egenskaper, intressen och förmågor och vore det inte helt fantastiskt om de själva fick upptäcka hur den uppsättningen ser ut? Utan att bli påprackad en uppsättning som de senare i livet kommer upptäcka inte stämmer? Som kommer få dem att känna sig misslyckade och som att det är något fel på dem?

Jag har märkt tydligt skillnaden i hur mina barn blir bemötta. Vad som accepteras och vad som inte accepteras. Hur omgivningen styr in barnen i de traditionella könsrollerna och jag vet hur förkrossande det är att som förälder se hur barnets glädje byts ut mot förvirring och en känsla av att vara bortgjord. Eller hur besviken en femåring kan bli när allt hon vill ha är samma sak som storebror, men istället får en pysselbok med prinsessor som hon lägger åt sidan och inte tittar åt igen. Det gör mig galet förbannad.

Det handlar inte om att storebror d.y. prompt ska tycka om ”flicksaker” och att lillasyster prompt ska tycka om ”pojksaker”. Det handlar ingenstans om att vi ska styra in barnen på de motsatta könsrollerna. Det handlar om att lägga könsroller åt sidan och försöka att SE vilken personlighet barnet har utan att applicera en massa påhittade personligheter enbart baserat på vad de har för könsorgan. Mina yngsta barn råkar vara perfekta exempel på detta. Det handlar om att känna in och lyssna på barnen och låta dem få vara intresserad av vad de vill. Det är klart en flicka faktiskt kan vara intresserad av typiska ”flicksaker” och en pojke typiska ”pojksaker”. Naturligtvis. Och dessa barn ska naturligtvis uppmuntras i sina intressen och inte heller bli utsatta för någon slags kampanj för att göra dem mera rätt i omgivningens ögon. Men en pojke som stolt visar upp sina fina naglar i regnbågens alla färger ska inte få veta hur fel det är att han har målade naglar och en flicka som också vill ha en bok om bilar ska inte prackas på en bok om något mera ”flickigt” som hon inte är intresserad av.

Och! Barn märker snabbt vad som uppmuntras och vad omgivningen inte ser med blida ögon på. Sonen d.y. fick mig veterligen en eller två kommentarer om sina målade naglar och tvärvägrar sedan dess måla sina naglar. Vilket man skulle kunna se som att han egentligen inte var intresserad eller att det var ”en fas” eller vad man nu vill tro, men den reaktion jag får när jag frågar om han också vill ha målade naglar skvallrar om att det är något han har slutat med för att han har mött de reaktioner han har mött. Så det kan man ju också fundera på. Är ditt barns intresse ett genuint intresse, eller är det något hen har känt sig mest uppmuntrad att vara intresserad av? Och vice versa.

Ps. Till eventuella släktingar som läser – obs att detta inlägg på intet sätt är relaterat till de presenter dottern fick nu när hon fyllde år.

Antifeminister, se hit!

Kvinnor som är antifeminister. Som suckar och himlar med ögonen och ba: ”åh, jag blir så trött på allt genusfjant! Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor!”.

Alltså, var ska en börja?

Män har ett högre värde i samhället idag. Det vet ju alla om. De sitter på de högsta posterna, de har de saftigaste lönekuverten osv osv. Inte alla naturligtvis, men majoriteten av de som sitter på höga poster, majoriteten av de som tjänar storkovan osv osv är män. Väldigt många, både kvinnor och män, har inget problem med det. För så har det alltid varit. Vanedjuret som är människan.

Så tittar vi på kvinnan och det värdet hon har i samhället idag. Majoriteten av de som blir misshandlade av sina partners är kvinnor. Majoriteten av de som blir våldtagna är kvinnor. Har det hänt någonting överhuvudtaget med hur samhället ser på kvinnor som blir misshandlade och våldtagna? Har synsättet på dessa kvinnor på något sätt överhuvudtaget utvecklats och gått framåt, blivit modernare? Har vi ens närmat oss att skifta vårt dömande fokus från den utsatta kvinnan till den utövande mannen?

Svar: nej. Varför? För att det inte är ett prioriterat problem eftersom det är främst kvinnor som blir utsatta. Det är en sanning som ingen kan bortse från.

Nu kan vi titta på våra egna barn (eller barn i vår närvaro, om vi inte har egna).
Har du en son? Passar han in i ramen för vad som är manligt och accepterat? Grattis till honom. Passar han inte in i ramen, är han månne lite tyst, känslig och inte visar intresse för de ”manliga” godkända sakerna? Sorry, honom kommer samhället att försöka göra om till någon helt annan. Så att han blir en ordentlig man. Den personen han är kommer inte att bli accepterad.
Har du en dotter? Är hon en sk. ”pojkflicka”? Då kan du sträcka på dig och vara stolt. För så långt är allt finemang. Är hon däremot tyst, känslig och visar intresse för de ”kvinnliga” godkända sakerna? Sorry, hon kommer försvinna i mängden och aldrig få en chans. MEN – oavsett om du har en ”pojkflicka” eller en ”typisk” flicka, kommer de aldrig ha samma värde som en man. En ”pojkflicka” kan komma nära, men aldrig ända fram. Och blir hon våldtagen eller misshandlad är hon ändå inte vatten värd. Hon kommer få kämpa med näbbar och klor för att bli trodd på, att inte bli dömd. På samma sätt som alla andra flickor. Då räcker det inte med skinn på näsan och ett jävlaranamma. En kvinnas kropp är aldrig helt hennes egen. ”Skapt för att behaga”. Så även din dotters kropp.

Förutsatt att vi behåller de synsätt vi har idag. Att vi låter ”pojkar vara pojkar och flickor vara flickor” och inte orkar med sånt där ”genusfjant”.

FAKK JO

Jodå, en märker ju att en har ett barn som har börjat i skolan. Häromdagen vid köksbordet visade 6-åringen stolt upp ett av sina längre fingrar och sa lite smått triumferande:
”Mamma! Vet du vad det här betyder då?”.
Den där mamman, som då är jag, svarade: ”Vet DU vad det där betyder?”
Sexåringen nästan sprack av stolthet när han berättade att det betyder FAKK JO.
”Ok, men vad betyder det då?”
”Vet inte”, svarade han glatt, ”men alla gör det”.
”När gör de så då?”
”Hela tiden!”

Jag minns faktiskt när jag själv lärde mig FAKK JO och hur stolt jag var att kunna göra det. Jag hade ju heller inte aning om vad det betydde och även om någon förklarade vad orden fuck you betyder, så fattade jag ju ändå inte innebörden av hela grejen liksom. Det enda jag visste och fattade var att mina äldre syskon lärde mig och att de tyckte att det var hysteriskt roligt och häftigt när jag gjorde det. Ett perfekt exempel på hur barn gör det andra gör och visar intresse och glädje över saker de blir uppmuntrade att göra. För det är ju det som är själva grejen, att de får en uppmärksamhet och bekräftelse som de tycker om och vill fortsätta få.

Jag tänker ju att det här hur lätt som helst kan appliceras på genustänket. Man kanske inte så medvetet som exemplet ovan uppmuntrar barnen att utvecklas åt könstypiska håll, men nog tror jag många av oss bekräftar det könstypiska mer än det icke-könstypiska. Och även om vi föräldrar jobbar på att  inte göra det, så kommer samhället (och då menar jag kompisar, andra vuxna, förskola, skola) att göra det.

Jag bor på en liten ort där ”nytänkande” såsom genustänk och feminism och liknande inte tas emot med öppna armar direkt. Det är taggar utåt och fnys och fräs. Sånt där fjant! Jag vet helt ärligt inte om det är pga ortens storlek, men små städer tenderar väl att vara mindre ”upplysta” eller hur man ska uttrycka det. Kontaktytorna mot omvärlden är mindre, helt enkelt. Det resulterar tydligen också i att förskolor och skolor här (de jag har erfarenhet av) inte verkar ha det minsta lilla tanke på genus. Man delar upp klasserna och grupperna i flick- och pojkgrupper, man pratar om ”flickor som ju är si” och ”pojkar som ju är så” utan att ens försöka släta över könsfördomar. Det är vedertagen fakta. Flickor ÄR lugna och ordningssamma och pojkar ÄR bråkigare och har svårare med koncentration. Per automatik.

Det tycker jag är oroande. Att folk i övrigt har svårt att ta till sig genustänket och att försöka tänka annorlunda kring kön och hur man formas vs hur man är – det kan jag ändå på något sätt köpa. Det stör och irriterar mig, men jag kan ändå köpa att gemene man inte sitter och funderar på detta i tid och otid. Däremot är det oroande när personal som är utbildad att ta hand om våra barn inte verkar ha någon som helst kunskap om genuspedagogik. Att inte förskolor och skolor aktivt jobbar med det.

I min värld framstår man i stort sett som lika obildad när man generaliserar kring kön som när man generaliserar kring människors geografiska ursprung och människors hudfärg. Obs att jag inte menar att man är rasist för att man har fördomar om kön, men grundtanken är ju densamma. Man kan inte se utanpå hur någon människa är som person, oavsett om det handlar om hudfärg, kön eller sexualitet. Mycket, för att inte säga allt, handlar om andra människors förväntningar och hur man uppmuntras att vara.

Nu drog det här inlägget iväg, som vanligt. Jag tänkte berätta en liten anekdot, fick lite feeling och så hamnade jag här. Oh well.

Snabbt färgprat

En gång i tiden tyckte jag att detta tjafsande om färger för tjejer vs. killar (dvs. när man ger tjejer rosa halsband och killar blå bilar i diverse hamburgerlådor exempelvis) var enbart fjantigt och onödigt. So what liksom. Numera tycker jag inte att det tjafsandet är så fjantigt och jag tänkte förklara varför.

Jag är, som ni säkert har förstått vid det här laget, trött på att kvinnor förväntas vara på ett visst sätt och gilla vissa specifika saker osv osv och detsamma för män. Jag råkar vara intresserad av många typiskt ”kvinnliga” saker, men jag vill ha möjligheten att välja själv. Jag vill inte att andra ska bestämma åt mig vad jag är intresserad av, vilka färger jag tycker om och vilka produkter (leksaker) jag vill ha. Om jag är fyra år och handlar en Fun Box på Sibylla vill jag kanske också ha ett flygplan precis som min sexårige storebror får, istället för hundra  rosa gummisnoddar för håret. Jag (eller okejdå, min dotter) kanske dessutom hatar att sätta upp håret i diverse tofsar. Eller så vill min son också ha ett rosa set med halsband och armband precis som hans syster får, istället för det där flygplanet. (Helt ifrån ämnet – men en regel man bör lära sig på diverse hamburgerställen som ger leksaker till barn – ge samma leksak till ett par syskon. Punkt slut.)

Summa summarum av denna utläggning som får bli kort pga nattning av barn:
Jag tycker inte att man ska anta vad folk vill ha baserat på deras kön. Det är helt omöjligt att veta vad folk är intresserade av och vad de tycker om, så anta inget överhuvudtaget. Antingen ger man lika till alla eller så frågar man. Möcket enkelt.

Kön och så

Jag har ju skrivit om det här då och då, och tydligen har jag ett behov av att svära av mig lite (utan svordomar) om detta med jämna mellanrum. Förstår folk som provoceras av feminism att de i grund och botten vägrar ge könen samma värde? Nu menar jag främst de kvinnor som provoceras av feminism. För de finns ju. Och jag fattar inte hur en kvinna kan provoceras av att någon säger att du, kvinna, är precis lika kapabel och lika mycket värd som han, mannen. Och gud nåde den som försöker påstå att kvinnor och män inte är olika enbart pga att de är kvinnor och män, utan för att de är individer. Hur kan man provoceras av det? Är man i desperat behov av att tillhöra någon slags grupp och klamrar sig panikartat fast vid gruppen Kvinnor? Jag är lika lite precis som alla andra kvinnor som jag är precis som alla andra svenskar, alla andra blonda, alla andra som är whatever.  Är det inte mer upplyftande att tänka på sig själv som en individ? Inte bli nertyngd av en massa åsikter och förutbestämda beteenden som kommer med att definieras som kvinna, svensk, blond, whatever.

Jag skriver ofta om föräldrars ansvar också, och känner mig aningens tjatig och präktig. Men jag tycker att föräldrar tar alldeles för lite ansvar för de åsikter och värderingar de för vidare till sina barn. Mobbing, fördomar och ojämlikhet kommer aldrig att försvinna så länge det sitter föräldrar och spyr galla inför sina barn. Som förälder borde man ju även ha intresse av att ens barn får alla förutsättningar de kan få. Främst förutsättningar att få vara sig själva. Att både pojkar och flickor kan få vara känsliga och fortfarande räknas. Att det inte bara är go-getters och elefantskinn på näsan som hyllas och eftersträvas.

Det är inte sällan man hör föräldrar spricka av stolthet över att deras döttrar minsann inte tar någon skit, att de tar för sig och är precis som en pojke. Medan de mer försiktiga flickorna möts av ögonrullningar, suckar och pushningar att bli mer tuffa. Naturligtvis med kärlek och omtanke i bakgrunden, men det blir så fel. Det enda rätta sättet att vara är att vara hård och pushig. Som att man som förälder redan när barnet är tre år bekymrar sig över yrkesval och hur barnet ska klara sig på arbetsmarknaden. Medan alla försiktiga, tysta, blyga barn (flickor som pojkar) därute får lära sig att deras sätt att vara är fel. Det jag tycker missas alldeles för ofta är att visst, flickor ska få vara tuffa, klä sig i baggy jeans och leka fritt (naturligtvis), men samtidigt ska barn (oavsett kön) få vara som de är. Individer. Inget sätt att vara är mer rätt än något annat. Bortsett från att snäll är bättre än elak, så klart. Alla ska vara snälla och visa andra människor respekt. I övrigt – var som du är. Blyg, skrikig, framåt, tillbakadragen, social, asocial. Vi föräldrar måste sluta försöka styra in våra barn i ett visst sätt att vara. Vi gör det för att vi är oroliga för dem, för att vi vill att de ska få de bästa förutsättningarna i livet. Men det kanske räcker med att försöka ge dem schyssta värderingar? Föregå med gott exempel och så?

Slutligen: Folk som är ”trötta på genus och feminism” har uppenbarligen inte riktigt förstått vad det handlar om. Feminism är inget som enbart gynnar kvinnor och genustänk går inte ut på att göra pojkar till flickor och flickor till p0jkar (det första alternativet är dock det mest skrämmande för dessa trötta människor, verkar det som). Det handlar om att ge alla samma förutsättningar. Ingen ska få sämre förutsättningar än den andra. Kvinna som man, flicka som pojke. Möcket enkelt. För att det ska vara möjligt överhuvudtaget behöver vi ändra på hur vi ser på könen. Det enklaste vore att helt radera idéer om hur kvinnor vs män är och istället se oss som ett gäng individer (dagens ord tydligen). Helt skippa handböcker i hur en kvinna fungerar och hur män är funtade. Kvinnor behöver inte odla armhålsskägg eller sluta bry sig om sitt utseende och män behöver inte kastreras (populär term för att ta ifrån män deras manlighet, reds anm). Bara sluta ha fördomar om hur personer är enbart baserat på deras kön. Lätt som en plätt. Eller uppenbarligen inte. Att detta motarbetas så enormt kraftigt är inget annat än sanslöst och ganska förbluffande. Varför är det så viktigt att hålla fast vid förlegade fördomar? Det är ju inte så att världen as we know it helt kommer att förintas och du vaknar upp till the twilight zone liksom. Vad är folk så rädda för? En fattar inte riktigt.

 

Edit:
Nu blir det världens längsta inlägg, men varken feminism eller genus handlar heller om att utplåna könen och bli en samling hens. Rent fysiskt är vi kvinnor och män. Så klart. Snippor och snoppar. Bröst och bringor. Kvinnor behöver inte börja bete sig som män och inte män som kvinnor. Inte flickor som pojkar eller pojkar som flickor heller. Man får säga ”hon” om en tjej och ”han” om en kille. Hen använder man när man inte vet vilken kön man pratar om. För enkelhetens skull. Inte för att vi inte ska benämna folk efter kön och låtsas som att området mellan benen är ett platt okänt landskap.

Och kvinna som man får vara intresserad av vad de vill. Det är ju det som är grejen. Att man inte ska styras in i olika fack pga sitt fysiska kön. Jag tänker inte med min snippa lika lite som Kalle tänker med sin snopp. För nej, män tänker inte med sitt könsorgan. Hur chockerande det än låter. Att en man är intresserad av typiskt ”kvinnliga” saker ska inte vara något som är skrattretande och att en kvinna är intresserad av typiskt ”manliga” saker ska inte applåderas. En kvinna som är intresserad av typiskt ”kvinnliga” saker motarbetar inte utvecklingen osv osv.  As simple as that.