Lite vemodigt

Helgen har varit helt fantastisk! Konserterna var, som sagt, så fruktansvärt bra. Efter fredagens konsert kändes det helt overkligt. Det borde inte förvåna att Bruce förvånar, men det gjorde det. Jag råkade missa när Bruce sa att han skulle spela hela Born to run-skivan i fredags (pga kille som stod med ölbricka mitt framför mig och vrålade efter JOCKE! eftersom han tyckte att det var en ypperlig idé att gå ifrån sin ståplats för att köpa en massa öl [sånt jag har mycket svårt att förstå] och sedan inte hittade tillbaka [tänka sig]). Han kom när jag precis hade blivit av med en rejält förfriskad dam som ”stod” framför mig, så just under den tidpunkten (när killen kom) var jag lite lätt irriterad eftersom jag lyckades höra början på tacktalet till Sverige och förstod att nu var det ett fint ögonblick. Som jag gick miste om.

Men men. Vad är väl en bal på slottet? Jag fick njuta av låtarna från skivan även om jag faktiskt inte fick reda på förrän efter konserten att han spelade hela BTR-skivan. Det är ju inte ens något en väntar sig, så jag reflekterade inte över det under konserten. Det var mera bara ”men oj, den här bra låten! Och den där bra låten! Åsså den här!”. Så i lördags när han förklarade att han skulle spela hela Darkness-skivan passade jag på att skrika lite extra även för kvällen innan. Retroaktiv kärlek från mig till Bruce, kan en säga.

Igår kväll när jag kom hem, helt slut i hela kroppen, blev jag alldeles gråtfärdig, lyrisk och nedstämd på samma gång. Tänk vilken upplevelse! Men tänk om det var sista gången? Om det var sista gången jag fick chansen att se Bruce och bandet live så var det ju verkligen två konserter värda att vara de sista, om en säger så. Men en vill ju inte tänka på att det kan ha varit de sista. Det finns så många låtar kvar som jag inte har fått höra live. Och jag skulle verkligen vilja gå på ännu en Ullevi-konsert. Det är ju något speciellt med utomhuskonserter ändå.

Nåja. Nu ska jag gotta mig lite över de här konserterna ett tag, så får vi se vad framtiden har i sitt sköte.

Vi har showat!

Vi är just sett Mojje och Tobbe Trollkarl. Småttingarna var eld och lågor. Hur underbart som helst att se dem skratta och leva sig in! Bästa ungarna! Treåringen höll på att tuppa av av lycka när Mojje klev på scenen. Kinderna blev knallröda, hon bara fnittrade och sa att hon höll på att kissa på sig. ”Jag är inte ens kissnödig, mamma!” Sötis!

Och för att recensera showen som vuxen måste jag säga att det var mycket underhållande även för mig. Nu satt jag på golvet mitt i barnhavet, så det är möjligt att det förstärkte det roliga. Jag har dock sjungit och skrattat så att jag nästan tappade rösten igen.

M kan dessutom intyga att han roades trots att han satt på en stol en bit från barnhavet.

Så har du barn eller möjlighet att låna ett barn eller två, passa på att gå och se Mojje och Tobbe Trollkarl! De började när de skulle, ingen dötid, skämt anpassade för både barn och föräldrar, mycket bajsprat (uppskattades mest av mig) och lagom lång show. Klart sevärt!

”Jag kan ta ditt ansökningsnummer eller Twitternick, tack”

Sak jag tänker ungefär fyrtiotusen gånger per arbetsdag (pratar i telefon for a living som ni kanske vet vid det här laget): ”undrar om jag vet vem det här är på nätet?”. Ni vet, på Twitter och så.

Jag har hittills aldrig varit med om att jag har känt igen någon. Å andra sidan är det svårt att känna igen någon som använder sig av ett hyfsat anonymt nick, så jag vet inte hur jag tror att jag ska kunna upptäcka det.

På något sätt mer sensationellt (för mig) att upptäcka att man pratar med en ”nätperson” än med en kändis. Pratar ganska ofta med kändisar (obs! blygsamt skryt). Eller ofta och ofta, men det händer då och då. Men man skulle kunna säga att nätfolket är mina kändisar.

Dag 19: En låt från din favoritplatta

Jag har faktiskt en sån. En favoritplatta. Även om jag kanske väljer att kalla den något annat än ”platta”. Min favoritskiva är Bruce Springsteens ”Nebraska”. Underbar, underbar skiva. Väldigt blandad, men ändock – som Springsteens alla skivor – med en röd tråd. Jag gillar det med hans skivor.

En av låtarna hoppade rakt in i mitt hjärta första gången jag hörde den och den ligger kvar där och skvalpar och bara är så himla härlig i mina öron. Kanske inte härlig som i vitsippor en solig vårdag, men ändock härlig: I give you – ”State Trooper”.

Som bonus ger jag er även en ypperlig cover på ovan nämnda låt av Deana Carter. Så himla bra så jag överväger att tycka att den är bättre än originalet. Fast det kan jag ju inte säga högt.

Dag 11: En låt av ditt favoritband

De enda band jag kan komma på som jag verkligen, verkligen gillar är Oh, Laura eller Cookies n Beans. Gemensam nämnare: Frida Öhrn. Egentligen är det henne jag verkligen, verkligen gillar. Men skitsamma. Eftersom jag redan har valt en CnB-låt tidigare så får det bli Oh Laura nu.

The Mess You Left Behind” väljer jag. Den är riktigt, riktigt bra. Minne till den: Vårsol, altan, stol, falsksång och kaffe. Passar ju dagen som är idag.

For the record eller Jag läste ju den där boken

Jag vill bara klargöra en sak: dagens och gårdagens usla humör har ingenting  att göra med läsningen av Onekligens bok som jag berättade om i lördags. Den som jag började läsa igår och även avslutade igår.

Det är ju en ungdomsbok, men även en 36-åring kan relatera, bevisligen. Jag grät vid ett flertal tillfällen. Det var lite överraskande. Men tonåren gjorde ju ont ibland (typ jämt?) och det gjorde även ont att minnas hur ont det gjorde (ibland). Dessutom tror jag att jag för alltid kommer vara lite tonåring längst inne. Teen 4-ever liksom.

Dessutom tror jag att det är ganska viktigt att som ”snart tonårsmamma” (som i snart mamma till tonåring, dvs.) att läsa ungdomsböcker. Hålla sig lite uppdaterad eller snarare uppfriska minnet. Så jag ser det som att jag förenar nytta med nöje. I väntan på att Lisas nästa bok kommer ut tänker jag läsa ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” av Sara Ohlsson. Om du har fler tips på roliga/intressanta/givande/osv ungdomsböcker – tipsa mig!