Jag i ett nötskal

Hela dagen ba: åh ikväll är det Sveriges Mästerkock!
Nu ba: aa, fast ska bara kolla lite bloggar, lite FB, lite Insta och lite HayDay.

Undrar hur många efterlängtade avsnitt av tv-serier som jag bara har lyssnat på.

Ska genast skärpa mig och faktiskt titta. Och dricka lite vin. Svingott vin, ifall ni undrade.

PS. Har sett Frost idag. Gillade!

Strävan efter att vara Mönsterföräldern

Jag skrev inget inlägg imorse eftersom jag hade exakt noll inspiration att skriva. Under dagen har jag funderat till och från vad i hela friden jag ska skriva om idag (för jag kör ju #Blogg100 som bekant). Och så kommer Lisa och serverar en frågeställning som jag faktiskt känner att jag vill skriva om i ett inlägg istället för att lämna kommentar, så nu gör jag det.

Den ständiga kritiken mot föräldrar som bara sitter med näsorna i sina smartphones och inte SER sina barn. Jag har, precis som Lisa, väldigt lätt för att ta på mig det dåliga samvetet och känna mig som den uslaste av alla usla föräldrar pga detta. Jag är i allra högsta grad skyldig till att älska min ajfån och all underhållning/matnyttigt den kan ge mig. Den ligger i min hand rätt ofta när jag är hemma. Men jag håller med Lisa om att det inte är så självklart att all min lediga tid ska gå åt till att SE mina barn. Missförstå mig inte, det är skillnad på att se och se. Det jag menar är att det inte är självklart att jag hela tiden ska ha blicken på mina barn och rikta min odelade uppmärksamhet åt dem från det att jag kliver innanför dörren efter jobbet tills de går och lägger sig. Jag vågar till och med påstå att jag inte tror att jag skulle göra mina barn en tjänst om hela min fritid var tillägnad mina barn.

Jag blir också beklämd när jag läser krönikan som Lisa länkar till i sitt inlägg. I ett sådant sammanhang är man som föräldrar där för att SE och bekräfta. Klart barnen vill visa upp vad de kan och vill kunna prata om vad de kan, efteråt. Inte att mamma eller pappa satt med näsan i telefonen och inte såg ett jota av vad som hände. Och visst går mobilanvändandet till överdrift i många fall. Allra helst i den typen av sammanhang där man kanske inte orkar med den sociala situationen och istället gömmer sig bakom en pekskärm. Men som vanligt med den här typen av diskussioner drar många i så höga växlar att själva diskussionen också går till överdrift.

Den här hetsen efter att vara en mönsterförälder. En mönsterförälder som cirka ingen har möjlighet att vara. Det är inte rimligt att jag ska ägna mina barn odelad uppmärksamhet i flera timmar. Sånt händer inte. Med det inte sagt att jag inte ägnar mina barn odelad uppmärksamhet alls. Den varar bara inte i timmar. Jag tror inte ens att mina barn skulle vilja ha min odelade uppmärksamhet i en hel timme. De vet att jag finns där. Jag lyssnar när de pratar. Jag visar intresse för det de gör. Jag pratar om dagen som har varit. Om dagarna som kommer. De pysslar med de saker de orkar med efter en rätt hektisk dag i skola/förskola och jag pysslar med det jag orkar med/måste efter en lång dag på jobbet. Och ja, det är rätt ofta jag sitter med min mobil och blippar.

Jag vägrar hoppa på det självuppoffrande tåget där jag som förälder måste försaka mina intressen/”avkopplingsmetoder” enbart för att jag är förälder. Att föräldraskapet måste innebära att allt som är för min egen underhållnings/njutnings skull kommer i allra allra sista hand. Jag tror inte mina barn skulle vilja ha den sura spottfräsaren till mamma. Jag vägrar dessutom lära mina barn att de är små diktatorer i vårt hem som helt och hållet styr vårt gemensamma liv. Mina barn är det viktigaste i mitt liv, men det innebär också att jag har ett ansvar att vara rationell i min uppfostran och inte bara göra vad som är enklast hela tiden. Jag tänker främst på uttråkade barn som föräldrar många gånger vänder ut och in på sig själva för att roa. Mitt jobb är inte att underhålla mina barn, det är att förbereda dem för livet.

Jag är inget fan av att dra slutsatser utifrån hur det var när jag var liten vs hur det är nu pga allt är så annorlunda och utvecklingen går vanligtvis framåt. Men just när det gäller inställningen till uppmärksamheten vi ger våra barn tycker jag att det är rätt talande att vi trycker ner varandra och skäms själva över bristen på uppmärksamhet, när vi i själva verket i mångt och mycket låter barnen styra våra liv. När jag var liten var det barnen som fick hänga på i föräldrarnas liv. Ser man det från perspektivet att vi föräldrar har en uppgift att förbereda barnen för livet borde det senare alternativet vara det bästa sättet. Inte att lura barnen att tro att de kan styra och ställa vad gäller allt här i livet.

Och hur jag hamnade där utifrån diskussionen om föräldrars smartphoneanvändande – det kan man fråga sig. Summa summarum är väl ändå att den här föreställningen att vi ska ägna våra barn all uppmärksamhet den lilla tid vi har tillsammans, den är inte baserad på verkligheten. Den är, i mina ögon, heller inte sprungen ur en önskan om barnets bästa utan snarare en desperat önskan efter att få vara den där mönsterföräldern som får något slags diplom från ”någon högre makt” den dagen vi går hädan.

Nördinlägg

Jag har börjat spela Candy Crush. Pga något måste en ju roa sig med här hemma. Men jag blir galen. Rosenrasande GALEN! Bana 23 kan gå och dö. Jag hatar den. Jag hatar gelé och jag hatar gelé som tar cirka femton sprängningar innan den försvinner. H.A.T.A.R! Tacka vet jag banorna med ingredienser som ska ledas ut ur banan. Älskar ingredienser som ska ledas ut ur banan. Men bana 23, alltså. Den kommer bli min undergång.

Dagens Skylandersuppdatering

1. Jag blev – på riktigt – arg på mitt barn för att han gjorde av med alla diamanter när han lånade min mobil. Diamanter i Skylandersspelet då. JAG HADE 17 STYCKEN! Nu har jag exakt NOLL!!!11!

2. Jag har – på riktigt – bestämt att han inte får låna min mobil igen förrän jag har tröttnat på Skylanders.

3. Jag blev – på riktigt – så ledsen över ett ensamt får som sprang i panik för att undkomma döden. Men döden kom. I form av mitt finger. Bam! Liksom. Så mycket för det medlidandet.

4. Jag sitter – på riktigt – uppe sent ikväll för att jag var tvungen att odla örter för att få tillräckligt med energi för att aktivera den stora lila grejen (orka komma ihåg vad den heter!). Jag har officiellt blivit min mor. Ja, jag har en mor vars största intresse här i livet är Facebookspel och tv-spel, hurså?

5. Jag kände – på riktigt – sådan tillfredsställelse när den stora lila grejen aktiverades att jag tror att det gick för mig. På något sätt. Inombords. Eftersom det cirka aldrig går för en utombords. Såvida man inte är kille då.

Ok, vi kan nu konstatera att jag är lite för trött för det här. Stora lila grejen är aktiverad, det gick, mitt jobb här är färdigt.

God natt.

Ps. Jag vet att även killar kommer inombords. Är mycket påläst och så.

Inleder året starkt

Det verkar inte bättre än att någon (?) tog en nål och ba: ”pssshhhh”, pyste ur orken ur mig. Det här året har börjat med uppgivenhet och total energibrist. Känns ju lovande och så. Jag vill bara ligga i soffan och glo på tv och spela Skylanders på mobilen. Varför laddade jag ner Skylanders?! Jag är så jävla fast!

Igår försökte jag internetshoppa lite. Orkade inte. Förstår ni? JAG ORKADE INTE INTERNETSHOPPA! Illamasqua ba: ”Hörrö! Du lämnade en full shoppingkorg hos oss! Skaru inte haren? Du får 10 procent rabatt?”. Och jag ba: ”Nä. Orkar inte.”. Däremot orkade jag spela Skylanders exakt hela dagen. Vad man gör? Man klickar på saker. Fast med fingret. Det är typ det enda man gör. Klick, klick. Klick. Det gjorde jag hela dagen igår. Produktivt. Dock jävligt billigt. Helt gratis faktiskt.

Innan jag somnade igår lovade jag mig själv att jag skulle städa hela huset idag. Satte… Jag ska väl bara ta och dricka upp kaffet här och titta in lite till mina Skylanders och så, så…