Tröttma!

Är inne i en sån där period av extrem trötthet vad gäller allas tyckande till höger och vänster. Alla har åsikter om allt och om de inte har (eller ens behöver ha en) så skaffar dem sig en från närmaste idol på Twitter. På ett ungefär.

Är trött på mitt eget tyckande också, för den delen. Orkar inte tycka en massa saker men sitter ändå och tycker en hel del. Som det här till exempel. Retar upp mig på att folk retar upp sig. S’imla produktivt!

Jag är trött på individer som sitter och gör sandlåda och lekstuga av saker som är viktiga på riktigt. Och jag är ännu mer trött på andra individer som griper varje halmstrå för att få sitta och håna ner mycket större grupper än det det finns fog för.

Orkar ej.

Kan vi spola fram nu?

Men kan det bli val already så en slipper läsa sandlådediskussioner och -inlägg på FB? Jo, är medveten om att jag inte måste läsa, men jag gör det ändå pga någon form av självskadebeteende extra light.  Alla slåss om att höras och synas mest och det parti en känner sig mest hotad av gör man narr av vilket enbart får en själv att se löjlig ut. Och jag antar att det bara kommer bli värre och värre ju närmare valet vi kommer. Pratar valet i september nu för jag gissar att muskeltävlingen som pågår nu inför EU-valet ändå är i mindre skala än den desperation som kommer drabba partierna närmare september.

Det hör ju tydligen till reglerna att alla ska argumentera för sin politik genom att förlöjliga och göra ner andra partiers politik, för det vore ju helt befängt tydligen att bara försöka prata varmt om sin egen politik. Så naivt av mig att tro att det skulle räcka.

Men folk!

Mängden hat en har sett på internettet den här helgen är ju helt sanslös! Dels Conchita Wurst och dels chokladbollens dag som vissa envisas med att kalla något annat. Voj voj VOJ, jag blir helt galen på respektlösheten och den envisa kampen för att få uttrycka kränkande saker utan att stå emotsagd.

För egen del ser jag Österrikes vinst i ESC som en vinst för det normbrytande. Oavsett om personen bakom är transperson eller inte. Jag förstår skillnaden mellan att kallas för det en är och att kallas för något en inte är, men jag tänker ändå att vinsten är en slags acceptans oavsett med tanke på förvirringen kring Tom Neuwirth/Conchita Wurst och vad hen identifierar sig som. Och ja, det är inte som att vinsten helt plötsligt ändrade allas inställning – det ser en ju tydligt i valfritt kommentarsfält som behandlar årets ESC – men ett steg i rätt riktning måste en väl ändå kalla det.

Och vad gäller det andra – det är knappt jag orkar prata om det längre. Läs Mirijams krönika och läs kommentarerna hon får på Facebook. Fast läs på egen risk pga risk för sprängda artärer finns. Att folk på riktigt blir fem år gamla och ba: johorå, jag får visst säga så, det. är. inte. du. som. bestämmer. nana-nana-nana!. Ja, säg så allt du vill men kom inte och gråt sen när folk tycker att du är dum i huvudet. Det är väl själva grejen med att envisas med att använda ord som anses rasistiska. I ett inte lika upplyst samhälle för cirka hundra år sedan (ja, överdrift) använde folk ordet, men det var ju inte som att det infördes i ett helt icke-rasistiskt syfte. Förledet beskriver ingen färg, inget innehåll och har absolut ingenting med bakverket att göra. Det är dessutom ett förolämpande och kränkande skällsord som borde ligga som en stor jävla äcklig bajskorv i munnen på folk.

Nämen, börjar väl om från början då!

Är skitförbannad pga var så peppad att springa idag och tänkte mig en 6-7-8 km eller en mil kanske till och med. Hade s’imla mycket spring i benen liksom. Två veckor har gått då jag knappt har kunnat springa så jag var så sjukt sugen.

Och så går det så in i helvetes jävla trögt! Sämre än första gången jag sprang efter ett års uppehåll. What’s up with that liksom? Det kändes som att det var första gången jag sprang någonsin. Flåset fanns överhuvudtaget inte och benhinnorna började göra ont (?!). Så himla sur nu!

sur

Dagens lästips!

Hej bloggen! Jag har så mycket åsikter nu och så lite energi att skriva om dem. Fattar inte ens att jag orkar ha dem överhuvudtaget med tanke på energinivån i min kropp.

Ett bra inlägg jag läste idag var detta på #Blogghen. Är det inte lustigt hur precis allt som kvinnor gör ska förminskas och förlöjligas? Hur orkar folk uppröras över att föräldrar berättar att de är föräldrar (förlåt, mammor – det handlar som sagt alltid om mammor) och skriver om hur det är att vara mamma? Men jag ska inte sitta och upprepa samma saker som Bella redan har skrivit så bra, så läs inlägget.

Måste bara få lufta två saker:

1. Varför får en inte vara stolt/glad över att en är mamma? Och varför anses det vara så fruktansvärt ointressant för andra om en berättar om sitt barn? Naturligtvis kan det inte intressera alla, men om du inte är intresserad så är chansen rätt stor att det inte är dig jag riktar mig till. Hur svårt är det att fatta? Har man bara rätt att yttra sig om majoriteten av jordens befolkning är intresserad av det man säger? Skulle bli väldigt tyst på vår jord.

2. Varför ska inte barnen få spela en stor roll i våra liv? Det är ju löjligt hur vissa verkar tycka att en ska mörka det faktum att en har barn och låtsas som att de inte finns. För det känns ju hälsosamt. Jag skriver inte jättemycket om mina barn längre, men det har blivit så i och med att de har blivit äldre. Definitivt inte för att jag behagar allmänheten och besparar dem/er ointressanta anekdoter om mina barn eller hur mitt liv som förälder ser ut.

Har mycket svårt att förstå irritation som riktar sig mot företeelser en inte behöver utsätta sig för om en inte vill. Läs inga föräldrabloggar då, om det är så sjukt patetiskt. Besök inte föräldra-/barnrelaterade sajter och följ inte folk som bara skriver om sina barn.