Länkkärlek: Move it mama

Jag tror inte att jag har tipsat om Mirijam, Katta och Sofias träningsblogg Move it Mama, som förutom att vara sjukt snygg (headern!) också är en blogg om träning av helt vanliga människor som skriver helt oförskönat och ärligt. Om hur svårt det kan vara att få till träningen, hur jävla in i bombens jobbigt det kan vara, hur bra de mår, vad roligt det är osv. Men aldrig någonsin någon smalhets eller #aldrigvila eller #fitspiration. Bara det jag kallar sund träning med huvudsyfte att må bra och få kroppen att fungera bättre. Är du träningsintresserad och vill bli peppad eller bara känna igen dig – följ och läs!

Jag har börjat träna igen efter ca ett år i dvala. Min kropp har en del att ta igen, om en säger så. Ryggen är lite kaputt och hövvet lite väl trött och håglöst. Plus PMDD då, som ju ska förbättras av träning. Så jag började med The Scientific 7 Minute Workout som var ett helt perfekt sätt för mig att väcka kroppen och känna lite träningslust och motivation överhuvudtaget. Jag var verkligen helt i botten orkesmässigt innan. Låg i soffan större delen av min lediga tid och ville inte göra någonting eller träffa någon alls. Tänkte dock att sju minuter – det går ju liksom inte ens att påstå att en inte har tid eller ork med det? Så jag drog igång och älskade det. Det är liksom bara pang – vila – pang – vila – pang – klar! Fast ja, det är tolv övningar då, så några fler pang och några fler vila. Men ändå.

Som av en händelse (minns faktiskt inte hur vi kom in på det?) frågade min svägerska mig om jag inte ville bli hennes löparpartner. Jag vågar ju inte springa ensam pga tror jag ska bli mördad så fort jag går utanför dörren. För att springa då. Inte om jag är på väg någonstans. Helt rimligt. Hursomhelst. Inte helt lätt att slappna av och njuta av skog och mark när en hela tiden tror att ens sista stund är kommen. Men nu! Nu springer vi stup i kvarten och jag älskar verkligen att springa. Who knew? Eller ja, jag visste ju faktiskt det, eftersom jag kom igång riktigt med löpning förra våren men sedan slutade jag pga anledningar.

I alla fall. Det jag skulle komma fram till är att jag rör mig regelbundet och jag mår så himla mycket bättre i PMDD:n. Och jag försöker verkligen fokusera på mitt mående och inte på min kropps utseende. Jag lyckas inte alltid pga helt jävla hjärntvättad. Men ja, det är min ambition. Livet är för kort för att ligga på en soffa helt håglös liksom. Om en ska ligga i en soffa ska en njuta, inte bara ligga och stirra och dra en filt över huvudet liksom.

 

Dagens lästips!

Hej bloggen! Jag har så mycket åsikter nu och så lite energi att skriva om dem. Fattar inte ens att jag orkar ha dem överhuvudtaget med tanke på energinivån i min kropp.

Ett bra inlägg jag läste idag var detta på #Blogghen. Är det inte lustigt hur precis allt som kvinnor gör ska förminskas och förlöjligas? Hur orkar folk uppröras över att föräldrar berättar att de är föräldrar (förlåt, mammor – det handlar som sagt alltid om mammor) och skriver om hur det är att vara mamma? Men jag ska inte sitta och upprepa samma saker som Bella redan har skrivit så bra, så läs inlägget.

Måste bara få lufta två saker:

1. Varför får en inte vara stolt/glad över att en är mamma? Och varför anses det vara så fruktansvärt ointressant för andra om en berättar om sitt barn? Naturligtvis kan det inte intressera alla, men om du inte är intresserad så är chansen rätt stor att det inte är dig jag riktar mig till. Hur svårt är det att fatta? Har man bara rätt att yttra sig om majoriteten av jordens befolkning är intresserad av det man säger? Skulle bli väldigt tyst på vår jord.

2. Varför ska inte barnen få spela en stor roll i våra liv? Det är ju löjligt hur vissa verkar tycka att en ska mörka det faktum att en har barn och låtsas som att de inte finns. För det känns ju hälsosamt. Jag skriver inte jättemycket om mina barn längre, men det har blivit så i och med att de har blivit äldre. Definitivt inte för att jag behagar allmänheten och besparar dem/er ointressanta anekdoter om mina barn eller hur mitt liv som förälder ser ut.

Har mycket svårt att förstå irritation som riktar sig mot företeelser en inte behöver utsätta sig för om en inte vill. Läs inga föräldrabloggar då, om det är så sjukt patetiskt. Besök inte föräldra-/barnrelaterade sajter och följ inte folk som bara skriver om sina barn.

Jag pratar förlossning apropå fjortis i hemmet

Jag är numera mamma till en fjortis. Grattis till mig. Och till honom också, förstås. Han anlände ”ute i friska luften” exakt elva minuter i midnatt, ivrigt påhejade av sin moster. Ja, jag hade min syster med mig på förlossningen. Även sonens far och min mor. Ett halvt fotbollslag, kan man säga. Minus några personer. Och nej, det var inte speciellt jobbigt eller störande pga orkade inte bry mig om någon överhuvudtaget. Så har jag varit under alla förlossningar. In i bubblan.

Det coola med förlossningar är ju den där förmågan att koncentrera sig igenom det mest smärtsamma (rent fysiskt) man någonsin kommer vara med om (förhoppningsvis). Självklart med lite hjälpmedel om man så vill, men ändå. Jag brukar alltid embrejsa den där bubblekänslan när jag föder barn eller är sjuk (”brukar alltid”, ungefär som att jag föder barn stup i minuten). Det underlättar, tycker jag. Bara glida in i sig själv och rida ut det. Av någon anledning låter det lite… fel på svenska, men ni fattar. Bara ligga där och fokusera på att det har en ände. Just nu måste jag genomgå det här och ”snart” tar det slut. En värk i taget. En hand att ”krama”, någon som berättar när värken når sin kulmen och när den börjar avta.

Under sonens förlossning gjorde jag dock misstaget att tacka ja till sterila kvaddlar. Ungefär det största misstaget i mitt liv. Det finns hjälpmedel som tar bort smärtan magiskt utan att för den delen påverka bebisen nämnvärt. Sterila kvaddlar gör så grönjävligt ont att man egentligen bara byter ställe att ha grönjävligt ont på, vilket stressar en nåt så in i bomben, vilket i sin tur måste påverka bebisen. Så jag personligen ser inget positivt med sterila kvaddlar, trots att det är så jäkla ”naturligt” (ja, skitnaturligt med koksaltlösning injicerat under huden, händer ju stup i kvarten i ens liv). Detta råkade jag säga under en förberedande kurs för blivande föräldrar, när jag var gravid med sexåringen (som fyller sju nästa månad – herr-e-min-gud!). Om blickar kunde döda hade den närvarande doulan bragt mig om livet ögonblickligen. Jag ser det dock lite som en uppgift här i livet att varna för sterila kvaddlar, eftersom det är det mest värdelösa i smärtlindringsväg.

S’atte. Nu har jag varnat er.

Hejdå.

Ps. Förresten, apropå att jag skriver om detta måste jag ju tipsa om Majsans och Kattas nya gemensamma gravidblogg. Rolig/intressant/irriterande läsning oavsett om du själv är eller planerar att bli gravid eller redan har fött alla knoddar och vill  minnas tillbaka hur det var. Eller ja, kanske även om du inte planerar eller är eller har, utan bara gillar att läsa allt Majsan och Katta skriver.