Gårdagen

Ännu ett besök på sjukhuset. Det gick bättre den här gången. Mest pga att jag satt och förberedde mig hela vägen dit. Förra gången hade jag inte en tanke på det, utan det var först när vi svängde upp på uppfarten mot sjukhuset som det bara slog ner som en bomb. Jag såg henne överallt och fick panik. Igår var jag mera förberedd och kunde sansa mig och andas. 

Vaknade inatt istället och slogs av tanken att hon är borta. Det går inte att tänka på. Jag skjuter bara ifrån mig. En dag kanske det sjunker in, så jag förstår det rent känslomässigt. Det är svårt att koppla ihop den sjuka med den friska, att förstå rent känslomässigt att det var samma person. Det låter kanske helt knäppt, men jag tror att det gör det svårare att greppa. Även om man tänker att perioden innan ska ha förberett en på vad som komma skulle. Jag tror inget kan förbereda. För innan en person är borta är det helt omöjligt att veta. Även NÄR en person är borta är det helt omöjligt. 

I alla fall. Besöket på sjukhuset gick bra även med tanke på anledningen till att jag var där. Vi har kommit en bit och det händer något. Vi fick en konkret plan för hur vi ska gå vidare och det känns jätteskönt. 

Jag vet inte

Jag läser andra bloggar och saknar den här bloggen så himla mycket ibland. Mitt sätt att hantera saker har alltid varit att skriva, men helt plötsligt känns saker för privata och för svåra att skriva om. Det här året har varit skit, rent ut sagt. Samtidigt som det har haft sina fina stunder, så klart, men överlag – skit. Mitt sätt att hantera saker numera är tydligen att bara knipa käft och låtsas som ingenting. Jag skulle ju kunna skriva bara för mig själv, men jag gör inte det heller. Jag bara låtsas som ingenting. 

Och det är det här som gör att jag inte bloggar speciellt mycket längre. För har jag inte ett specifikt ämne, så sätter jag mig ner och skriver om att jag inte kan skriva längre. Så… inspirerande. 

Igår hade jag en stund av total glömska. Jag satt och funderade ihärdigt på var jag var i juni, varför jag inte hade gjort något på jobbet under juni månad. Blev nästan rädd och undrade om jag bara hade suttit och rullat tummarna i en hel månad. Är det möjligt, liksom. Jag glömde bort att min syster har dött. Jag glömde bort. Det känns så långt bort, så jag fattar inte hur kort tid det egentligen har gått. Jag fattar inte. Det kom så snabbt på, faktiskt oväntat även om det kanske borde ha varit mera väntat, varade i vad som kändes som ett helt år i ett parallellt universum och sedan var det bara över. 

Så mycket död och elände detta år. Känner att jag borde fyllas av en ”livet är så kort, nu ska jag passa på!”-peppkänsla, fast det är väl egentligen rätt orimligt att tro det. Att det kan komma pepp ur det här. Panik is more like it. Över livets skörhet. 

Tid för sorg

Det här är min första femdagarsvecka på jobbet sedan vecka 21 (v. 27 nu, för er som inte vet). Under juni månad har jag bara varit in på jobbet max två dagar i veckan. Det känns, kan jag säga. Jag är helt slut. Förutom att det är ovant att orka koncentrera sig dag efter dag efter dag, är det stressigt och pressat inför semestern. Igår kändes det som att det kokade i huvudet. Konstant irritation och allmänt energilös. Tankarna gick liksom inte att tänka från början till slut. Antingen kunde jag inte påbörja tanken eller så fastnade jag mitt i och kunde inte avsluta. Så himla märklig känsla, det där att känna att nu måste jag tänka ut hur jag ska göra, utan att kunna påbörja tanken. Ja, det låter ju bara helknäppt.

Livet går ju vidare. Jag går till jobbet, sitter vid fikabordet och skämtar på som vanligt, jag träffar kompisar, tränar, lagar mat, umgås med familjen och så vidare. Allt ser ju ut som vanligt utanpå. Det är bara den där tunga känslan i bröstkorgen som är annorlunda motför innan. Som att hjärtat har ett sänke fastknutet i sig. Och den där plötsliga vågen av sorg som ibland sköljer över mig och tårar som liksom verkar ligga beredda att tränga fram närsomhelst.

Jag förstår att det tar tid. Det svåra är väl egentligen att livet inte ger en den tiden. När jag är hemma är det svårt att sörja pga barnen. Naturligtvis är det inte enbart negativt att barn får uppleva sorg, för de får se att man kan komma över eller lära sig leva med sorg. Jag har pratat med dem om allt det här, men jag biter ändå ihop för familjelivet rullar ju på. De få gånger jag är ensam är jag på jobbet. Nu går det bra ändå, men förra månaden var hemsk. Så fort jag kom till jobbet och stängde dörren till mitt rum sköljde allt över mig och jag bara grät. Därav anledningen till att jag inte var där så mycket. Jag hade några dagar då jag var ensam hemma, men då distraherade jag mig med tv-serier istället. Så jag vete sjutton när jag egentligen skulle ha sörjt aktivt, s.a.s. För jag gjorde det ju uppenbarligen inte under den tid jag faktiskt fick. Eller, det är lögn, klart jag sörjde. Men jag bet fortfarande ihop och gjorde vad jag kunde för att bedöva mig (dvs. med verklighetsflykt i form av tv-serier).

En till helvecka och en kortvecka kvar, sedan är det semester. Kämpa!

Wish you were here

Begravningen är över och förbi. Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Jag vet vad som har hänt. Men det vill inte sjunka in.

Min systerdotter (dvs. min andra systers dotter) sjöng en pianoversion av Pink Floyds Wish You Were Here på begravningen. Den snurrar konstant i huvudet på mig sedan dess. Så otroligt vackert och så mitt i prick. På alla sätt och vis. Den får mig att gå sönder, men samtidigt är det så skönt att få ge sorgen lite luft. Att släppa på allt och bara låta tårarna komma. Eftersom det inte finns inspelat delar jag med mig av det jag tror är inspirationen till hennes version.

(O)verklighet

Det känns i ganska hög grad overkligt just nu. Som att jag bara går runt i en bubbla medan livet går vidare runt omkring  mig. Minnen från vaket flashar förbi och jag vet inte ens om det är något som verkligen har hänt. Jag vet ju att det har hänt, men jag får stanna upp och påminna mig om att det faktiskt hände. Att det inte är en dröm eller en film jag har sett. Det hände på riktigt.

Idag ska jag på begravning. Den första av två. Så himla overkligt.

Älskade syster

Det var väntat. Vi har vetat om sedan september att det var så här det skulle bli. Förr eller senare. Vi har gripit efter små halmstrån längs vägen, men innerst inne vetat. Jag har försökt planera, på något märkligt sätt. Försökt förbereda mig. Hela tiden medveten om det oundvikliga. Alltid haft den disclaimern i bakhuvudet att ”vi planerar det här nu, men vi får väl se vad som händer, inget är beslutat och klart förrän vi kommit förbi och ser om det blev av”.

Det går ju att förbereda till viss del. Jag vet inte om det egentligen innebär att något blir lättare, för sorgen kommer ju oavsett. Den sorg jag kände innan är inte samma sak som den sorg jag känner nu. Ett stort tomrum inuti. Som ett hål i magen.

När fokus försvinner från sjukdomen kommer fokus på andra saker. Vad jag kunde ha gjort annorlunda. Hur jag har hanterat vår relation genom åren. Inte helt rätt alla gånger. Man gör det man tror är rätt, det man klarar av. Jag är så ledsen för de gånger jag borde ha funnits där, men inte klarade av. För även om jag var din lillasyster, det där allra minsta syskonet, så växte ju jag upp till slut också. Blev vuxen och borde kanske ha tagit andra beslut. Jag behövde inte bli besparad någonting.

You don’t need to hold my hand
I’ve grown up
No need to be strong
I’ve grown up
No need to dry tears
I’ve grown up
No need to worry
I’ve grown up

[…]

You don’t need to say sorry
I’ve grown up
Don’t need to forget
I’ve grown up
I don’t need to forgive
I’ve grown up

(Emilie Nicolas Grown up)

Älskade, älskade du. Det var inte jag som behövde bli besparad. Det var du. Så mycket du inte skulle behövt uppleva. Jag är så ledsen att jag inte fanns där.