Lista om året som gått – 2014

Spammar tydligen bloggen med inlägg idag. Kom på att jag måste göra den här listan innan året är slut, så varför inte just nu? Som ni ser är det här ett helt olåst inlägg, generöst nog.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
(Börjar med att varna för att det här årets svar förmodligen är aningens mörka och deprimerande.)
Ja, jag vakade över min syster och upplevde döden på ett sätt jag aldrig har gjort tidigare.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ger fortfarande inga nyårslöften. Låt stå, liksom.

3. Fick någon du känner barn?
Ja, grannhuset fick tillökning.

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, tyvärr.

5. Vilka länder besökte du?
Inga andra än detta.

6. Är det något du saknade 2014 som du vill ha 2015?
Lugn och ro. Livsglädje och -lust. Lite ljus och positiva saker i största allmänhet.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
10 juni.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Att jag har min familj, trots allt.

9. Vilket var ditt största misstag?
Jag har säkert kunnat göra många saker bättre, men inget speciellt som jag kan komma på.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Smink. Smink är alltid bra inköp. Eller ja, ok – lite nya möbler som har fått hemmet att kännas lite roligare.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Samma svar som förra och förrförra och förrförrförra året: Smink. Without a doubt.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Min familj. Always.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, så pass att jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Men det var ”bara” utmattning, s’atte.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2014?
Jag tror ju knappast att jag kommer att kunna koppla året till den här artisten sen, men min absoluta favorit under det här året har varit Ed Sheeran.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2014 än vad du gjort tidigare år?
SÄMRE. Med stora bokstäver.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Att sörja och bearbeta. Men det är väl aldrig för sent för det.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Jag hade nog inte kunnat göra på så många andra sätt. Det jag kanske har ägnat lite för stor del av tiden till, det var mitt andningshål och mitt sätt att försöka hålla förståndet intakt.

18. Hur var din julafton?
Den har inte varit än men jag gissar att det blir en bitterljuv julafton. Glada att få vara tillsammans men ledsna över den som saknas.

19. Blev du kär?
Många gånger. I min man.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Orange is the new black, Hart of Dixie, Royal Pains, Drop Dead Diva, New Girl, alla Real Housewives-serier, Vanderpump Rules. Mina obsessions det här året.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Ja, faktiskt. Åtminstone känner jag en stor dos agg gentemot alla som har hjälpt SD till det de är idag. Jag tror inte ens det handlar om missnöje eller missförstånd eller oinsatthet, det handlar om ren och skär jävla rasism och tycker vi ska se det för vad det är istället för att komma med tusen ursäkter. Fan, vad jävla in i helvetes arg jag är! GAH!

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt kom som en käftsmäll efter min systers bortgång. Så många beröringspunkter och det går för övrigt inte att läsa en Backmansk bok utan det där ständigt skavandet ontet i bröstet medan man fnissar sig genom boken.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Ja, det får väl bli Ed Sheeran då.

24. Önskade du dig något som du fick?
Ja.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Många saker.

26. Vilken var årets bästa film?
TV-serier är min grej, inte filmer. Fast jag har nog sett någon riktigt bra film på Netflix, känns det som. Kan bara inte komma på vilken.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Fikade med familjen.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Det har varit ett väldigt familjeinriktat år, så jag svarar familjen.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Under höst och vinter är Tubsjal mitt mellannamn. Tajta brallor och generös vidd på tröja/blus. Mycket koftor och – faktiskt – platta skor (!). Minns inte ens vad jag hade för typ av kläder i somras. Den här sommaren är ett enda stort töcken tyvärr.

30. Vad fick dig att må bra?
Att vara hemma. Att glo på tv-serier och fly in i någon annans fantasi. Allt som distraherade.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen.

32. Vem saknade du?
Mig själv mest, tror jag.

33. Vilken var din bästa månad?
Kan inte minnas någon månad som speciellt bra.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Har jag inte svarat på det här redan? Hursomhelst. Jag tror inte det. Som sagt. Jag gjorde vad jag kunde under omständigheterna, kan jag väl säga.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Förhoppningsvis lite ljusare, lite lättare?

9. Så syns feminismen i min vardag

Funderar lite över hur jag ska tolka den här rubriken. Min egen feminism, antar jag är vad som menas.

Först och främst försöker jag att inte kommentera folks utseende. Försöker att inte fokusera på hur folk ser ut överhuvudtaget. Varken positivt eller negativt. Det är oerhört mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Jo, sminknörden i mig noterar hur folk är sminkade och jag kan sitta och analysera ögonformer och ögonbryn osv. Men det är ju mera sminkrelaterat än utseenderelaterat. Jag sitter inte och funderar över hur Bettans näsa ser ut eller om Kalle har gått upp i vikt eller inte. Så himla ointressant när allt kommer omkring.

Överhuvudtaget syns nog feminismen i min vardag genom en attitydförändring. En ny attityd som jag gör vad jag kan för att överföra på mina barn. En accepterande attityd. Jag pratar aldrig negativt om andra människor inför mina barn. ”Barn kan vara så elaka”, säger ju många. Ja, fast det kommer ju från de vuxna. Det är därifrån barn lär sig vara elaka och döma andra.

Uppmuntrar barnen att vara ”icke-könstypiska”, men naturligtvis utan att styra med järnhand. De får välja själva, men de ska alltid veta att de har alla alternativ i världen att välja mellan. Försöker tänka på att alltid visa uppmuntran inför det de visar intresse för men också erbjuda andra saker.

Förhållandemässigt och hushållsmässigt har vi det ganska jämlikt eller kanske snarare ”icke-könstypiskt”. Förutom att jag inte har körkort och således inte kör bil, vilket leder till att M handlar 9 gånger av 10 och också sköter allt som har med bilen att göra. Jag ser den inte som min ägodel överhuvudtaget. Vi har ganska ojämn närvaro i hemmet eftersom jag jobbar heltid året runt medan M jobbar delar av året, så det faller sig naturligt att M gör det mesta av hushållsarbetet vissa delar av året. Även om han inte har ensamt ansvar för hemmet, så klart. Däremot är vi extremt könstypiska när det gäller skötsel av gården (M) och inköp av barnens kläder (jag). Hur vi beter oss i hemmet har inte alls ändrats sedan feministpolletten trillade ner för mig. Större delen av föräldraledigheten ägde rum innan pollett-trillningen och ja, jag tog ut mest. Men M har nog egentligen varit hemma mest med barnen. Han har bara inte tagit ut föräldrapeng under tiden. Bebistiden var väldigt okomplicerad (ur jämställdhetssynvinkel) och vi tog båda samma ansvar för barnen. Det har liksom aldrig varit snack om saken. Klart vi delar på blöjbyten, sövningar, vaknätter osv osv liksom.

Äh, vad svårt det var att svara på den här frågan. Mitt liv ser ju i stort sett likadant ut som det alltid har gjort. Det är ju inuti den största förändringen har skett och jag antar att vissa märker av det (genom att jag förmodligen är lite mera arg och frusterad och kanske inte fnissar med i allas skämt för att vara artig längre), men det är nog en begränsad skara. I övrigt är livet sig likt liksom. Jag kan mycket väl ha tolkat den här rubriken fel och i sådana fall får ni väl ha överseende med mitt icke-relevanta svamlande.

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Åh, jag vet faktiskt inte. Den viktigaste frågan är att få folk att fatta, en gång för alla. Men det känns för det mesta så himla omöjligt. Om fler valde att faktiskt lyssna på vad feminister säger istället för att lyssna på vad antifeminister påstår att feminister säger skulle jag kunna känna mera hopp vad gäller kvinnors rättigheter och ett – på riktigt – jämställt samhälle. Jag tror att de allra flesta skulle kunna ta till sig feminismen och att många egentligen går runt och är feminister utan att inse eller vilja kalla sig det. Men det hjälper ju inte när den här gigantiska motviljan mot feminismen lever och frodas både här och där.

Jag känner mig, helt ärligt, så otroligt pessimistisk och frustrerad just nu att jag inte ens kan tänka förbi folks icke-fattande och faktiskt fokusera på enskilda frågor.

7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder

Jag kan inte påstå att jag har några feministiska förebilder på det viset, faktiskt. Kanske konstigt, men jag har inte läst några av de klassiska böckerna om feminism (främst för att jag inte orkar läsa böcker för tillfället – ett ganska långt tillfälle) utan håller mig till artiklar och inlägg på nätet. Jag följer feministiska bloggare som jag gillar och uppskattar, men jag vet inte om jag kan peka på någon enskild eller några enskilda och kalla dem mina förebilder. Alla feminister är mina förebilder, för jag känner lite att jag fortfarande håller på att lära mig om feminismen. Ska jag plocka ut någon ur högen skulle det vara Lady Dahmer, för det var hon som bidrog till att jag öppnade ögonen från första början.

Lisa skrev i sitt inlägg om vad hon tänkte om feminismen innan hon själv blev feminist, att hon kände sig så opåläst och obildad i jämförelse med feminister och att hon därför kände en klyfta mellan sig själv och feministerna. Och jag kan skriva under på det. Dels att jag kände så innan och dels att jag fortfarande känner lite så. Inte så att det hindrar mig från att kalla mig feminist eller att det egentligen finns en klyfta (längre), men helt ärligt kände jag mig skitdum när jag skulle börja skriva detta inlägg och insåg att jag inte har en massa namn att slänga mig med. Som att jag är för opåläst och obildad för att få kalla mig Riktigt Feminist™. Jag kan inte rabbla alla historiska händelser som har betydelse för den feministiska rörelsen, även om jag känner till en del på en icke-detaljerad nivå (kan inga årtal och egentligen inte så många namn heller), men jag känner lite att ja – att kunna sin historia är viktigt, men att kunna sin historia behöver ju inte nödvändigtvis betyda att jag måste kunna egentligen ovidkommande detaljer. För historien i sin helhet kan jag. Sedan finns det naturligtvis en annan poäng i att lära sig namn och inte låta dem falla i glömska. Och där har jag lite hemläxa, om en säger så. Men att jag känner mig mindrevärdig för att jag inte är lika påläst som vissa andra feminister ligger ju helt och hållet hos mig (möjligtvis efter en viss påverkan av samhället och min omgivning – att kvinnor måste ha jävligt bra på fötterna innan de kommer och påstår något – kanske därför så många feminister är så pass pålästa och har så pass detaljerade kunskaper?), så jag har bestämt mig för att skita i det. Nej, jag har inga historiska personer som förebilder, utan tycker att det funkar skitbra att ha nutida förebilder som är vemsomhelst som tänker vettiga tankar. För det är vad jag strävar efter.

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

Att det inte finns en av- och på-knapp. Jag kan bli så fruktansvärt trött och dränerad på energi av att se och höra hur allmänt accepterat och normalt sexism och kvinnoförakt är i så många människors ögon. Att höra samma bortförklaringar och påhittade feminist-argument om och om igen. Att så många inte är det minsta intresserade av att ta reda på mera om feminismen men samtidigt är jäkligt intresserade av att trasha feminismen. Att tappa tron på mänskligheten om och om igen. Det behöver man inte vara feminist för att göra, men det bidrar sannerligen en hel del till den tappade tron om en säger så. Att jag omöjligt kan se på folk i min omgivning på samma sätt längre. Det får mig att vilja stoppa huvudet i sanden och sjunga lalalalalalaBINGO. Att bara ibland få göra det och spela med och låtsas som ingenting. Men det går ju inte. Det vore som att spela med i rasistiska utläggningar och bara hålla med för en stund. Det går ju helt enkelt inte.

Och möjligtvis på ett mindre allvarligt plan – jag som är tv-seriefantast – så många tv-serier som kliar under huden och som jag inte kan uppskatta längre för att hela idén går ut på att skratta åt sexistiska skämt. Bimbo-skämt, feminina män-skämt, tänk om vi vore homosexuella-skämt osv osv. Män som har konversationer som låter som att de är ett romantiskt par. Haha. Män som tar upp diskussioner som enbart en pms:ig kvinna skulle göra. Haha. Kvinnor som trippar runt på klackar och säger korkade saker. Haha. Skämt som överhuvudtaget inte skulle funka om man bytte ut karaktären, för att det bygger på homofobi och kvinnoförakt. De två är ju ganska nära besläktade, för är det inte så att homosexuella män främst hånas för ett feminint beteende? Ett feminint beteende som är mindre värt och som därför inte passar en man. Homosexuella män som inte har det typiska feminina beteendet hyllas som mera värdiga homosexuella. På samma sätt som kvinnor som är ”tomboys” och har typiskt maskulina intressen och beteenden hyllas som mera värdiga. Inte så känslostyrda (läs: hysteriska) och ologiska (läs: osmarta).

Och där kom jag in på en helt annan tråd. Men ja, i grund och botten är det svåraste att när man väl har fått vissa insikter går det inte att radera dem. Det svåra med det är – om man jämför med rasism där det känns som att det är en viss typ av människa som är rasistisk (hej fördomar) – att vem som helst vara anti-feminist/icke-feminist. Även personer jag i övrigt ser på som riktigt vettiga människor. Mannens överlägsenhet över kvinnan (och maskulina kvinnors överlägesenhet över feminina kvinnor) sitter så djupt rotad och även om många inte skulle säga att de håller med om att mannen och det maskulina är överlägset, så är det så mycket som de säger och gör som bygger på det. Det är lätt att känna sig bitter och heligt jävla förbannad mest hela tiden. Och det är så himla okonstruktivt.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

”Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!”.

Mjo, fast ingen påstår att flickor inte ska få vara flickor och pojkar inte ska få vara pojkar. S’atte. Låt barn få vara barn, vill jag säga. Låt dem få upptäcka vem de är utan vuxnas ängsliga påverkan. Även välvilja kan få oväntade konsekvenser.

”Fast det märks ju så tydligt att alla små flickor tycker om rosa och att leka prinsessa och att pojkar mera gillar bilar och blått”.

Ja, självklart kan flickor tycka om rosa och att leka prinsessa och pojkar kan gilla bilar och blått, men det faktum att vissa barn gillar det betyder inte att ALLA barn med samma könstillhörighet  gillar samma saker. Sedan är det lite missvisande att peka på enskilda barn och säga ”titta här då!”, för nog för att många barn så klart skulle ha dessa intressen oavsett, helt opåverkat från omgivningen, så är jag övertygad om att många andra barn är just det – påverkade av omgivningen. En pojke kanske både gillar att leka med dockor och med bilar, men blir han bara uppmuntrad av omgivningen att leka med bilar kommer intresset för dockor att dö ut. Och vice versa.

”Orka bry sig om vad barnen leker med och vilka färger de har!”

Ja, precis – orka bry sig. I mina ögon är det ”låt flickor vara flickor osv”-ivrarna som bryr sig mest och så starkt håller fast vid att bara vissa saker är godkända lekar/färger för flickor och således inte okej för pojkar och tvärtom. Sluta lägg dig i och låt barnen få leka vad de vill och tycka om och bära vilka färger de vill. En stor del av den mobbing som förekommer grundar sig på föräldrar och övriga vuxna i barnens omgivning som vägrar släppa de könsbundna reglerna och snackar skit inför barnen. Vi kan inte förändra andra, så det bästa vi kan göra är att förändra oss själva och försöka påverka på så vis.

Ja, det finns en väldigt tydlig röd tråd här – de flesta samtalsämnen jag diskuterar IRL handlar om barn och genusfrågor. Vad gäller övriga saker som diskuteras ur en mer feministisk synvinkel får jag oftast medhåll. Eller tystnad, vilket i de fallen inte känns som medhåll direkt. Mest av allt märker jag nog att inte många är så himla sugna att diskutera den här typen av frågor. Att det oftare dör ut än spinns vidare. Så svårt att veta hur min direkta omgivning egentligen ställer sig till feminism. Eller ja, en kan väl dra slutsatser, men det kan ju vara felaktiga slutsatser. De flesta kanske känner sig oinsatta och opålästa, därav tystnaden?

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Det här nuddade jag lite vid i gårdagens inlägg. Eftersom jag insåg det fantastiska med feminismen så pass sent har jag hunnit tänka en hel del om den genom åren dessförinnan. Jag har verkligen haft svårt för diskussioner som har gått ut på att det feminina ses som mindre värt. Exempelvis diskussioner om färger (som jag har nämnt några gånger). Jag har dessutom haft svårt att känna mig bekväm i och godkänd som kvinna av feminismen eftersom det bland vissa feminister finns den här synen på (för) feminina kvinnor som mindre värda och som de som sabbar allt feminismen försöker kämpa för. Jag har känt att för att vara godkänd i feministers ögon har jag varit tvungen att ändra på saker som känns som jag. Och som att jag har fått en orättvis våpstämpel eftersom jag inte har köpt det.

Men det ordnade ju upp sig till slut, det där också.

Och just det – ”tvångsdelad” föräldraledighet har retat upp mig också. För att jag bara har utgått från mig själv och min familj och det vi tyckte passade bäst för oss. Och det är väl ofta det som är anledningen till att man har problem med feminismen, för att man tycker att man kan sköta saker själv och att så många av feminismens frågor inte är ett problem för just mig. Att man inte lyfter blicken och ser till flera än bara just mig själv och min familj. Och att man tittar på enskilda frågor helt skilt från det stora sammanhanget som frågorna är lyfta i. Om en ser jämnt fördelad föräldraledighet som ett tvång staten ställer på föräldrar som en form av kontroll – ja, då blir en gärna lite lätt upprorisk och förbannad. Det är väl också en av de vanligaste missförstånden och något jag själv har gått totalt på – att feminismen innebär en massa måsten och tvång. Nu måste vi ändra på exakt allting och vända hela världen upp och ner! Istället för att tänka att det i grund och botten bara handlar om attitydförändring. Ett annat, modernare sätt att tänka som förmodligen påverkar mig mest på insidan.