Miss Handywoman

Oj! Idag har visst blivit biten av pysselkusen. Jag vill göra om hela hemmet! Fixa och dona, måla och greja. Det tråkiga är att jag har fixat och donat skitmycket idag. Det är bara det att det syns inte så noga. Jag är bra på detaljer nämligen. Eller bra och bra, men jag gillar detaljer. Sambon däremot, han är mer en helhetsintryckskille. Så mina ansträngningar går förlorade totalt.

Nä, nu ljuger jag. Hallspegeln har fått en ny look och den kommer han garanterat att se. Kanske inte så mycket för att den totalt bytt färg (om jag bara hade hängt upp den utan att säga nåt vete sjutton om han skulle reagera), utan för att han måste granska mitt jobb. Han säger nämligen att jag aldrig hjäper till med handymansaker i hemmet, men faktum är att jag säger att jag ska göra tuuuuusen saker. Vet ni vad jag får för reaktion? Tystnad följt av ett frånvarande ”mmmm”. Vet ni vad det betyder? Att han inte VILL att jag ska göra just den där handymangrejen! Eller den där. Eller den där. Eller den där. Ni fattar va? Han vill ha kontroll och således får jag inte göra NÅGONTING. Såvida jag inte skiter i honom och gör det ändå. Som jag gjorde idag.

Vi vet ju iofs allihopa hur det gick sist jag bara gjorde nånting. Jag målade ett helt jäkla räcke med fel sorts färg. Inte så lyckat. Det kan jag medge. Fast hur det nu blev så fixade det sig ändå. Så nu vill jag ha hjälp att hålla tummarna att det inte blir knas med färgen jag målat med nu. Det är egentligen en rostskyddsfärg. Till metall (så klart, trä rostar sällan). Men man måste få experimentera! Sambon hade dessutom okejat färgen innan. Han sa att det nog skulle gå. Vi resonerade lite som så att en spegelram liksom inte slits. Så om färgen sitter lite illa så spelar det ingen roll. Eller snarare – JAG resonerade så och sambon sa ”… mmm…”.

Sexton timmar ska den torka, sen är det dags för strykning nummer två. Jag betvivlar starkt att pysselkusen biter mig imorgon, men målar gör vi i källarn. Vet ni vad det betyder? Egentid!

Annonser

Mission not accomplished

I torsdags var jag tokinspirerad av både Arbetskvällen på barnens förskola och Arga Snickaren. Jag kände att – NU! – nu skulle jag banne mig ta tag i ett av alla projekt vi har på huset. Jag skulle bli Fröken Handywoman och liksom bara fixa något. Så att sambon kunde komma hem från sitt energikrävande jobb, ta en öl med sig ut på altanen och få sig en riktig överraskning. Det var min plan.

Jag skulle grunda altanräcket. Japp, det skulle jag. Minsann. Hur svårt kan det vara? Jag är dessutom dotter till, enligt ryktet, en av stans bästa målare (då det begav sig) och syster till en annan av dem. De måste ju bara ligga där i mina blodådror och min ryggmärg och osa, målarskillsena. Så jag lämnade småbarn på dagis, svidade om, satte på hög popig musik, hämtade en hink med grundfärg i källaren och skred till verket. Och det gick så bra. Det gick så in i bombens bra. Jag visste att alla som någonsin skulle se detta altanräcke skulle häpna. Ett sånt mästerverk! Visserligen bara grundfärgen. Men grunden är ju det allra viktigaste. Det vet ju alla.

Resultatet var, som jag antar framgår, över förväntan. Skitsnyggt. För att vara grundfärg då.

Mäkta nöjd frågar jag sambon om han är impad. Om han tycker att det är fint. Om jag är duktigast i hela världen. Jo, nickar han, det ser ju bra ut det där. Fast jag anar en viss tvekan mitt där i det svallande berömmet. Det sägs liksom inte med den där kärleksfulla blicken, det där stora leendet och rösten låter inte alls speciellt glad överhuvudtaget. Lite så där med låtsad nonchalans frågar han var jag hittade grundfärgen. Och jag vet att jag använde grundfärg. Jag lusläste den där burken och tittade på exakt alla brukar i hela rummet. Visserligen hade det runnit lite färg ner över en del av texten på burken. Men jag är inte dum, jag kan sätta ihop ett halvt ord med ett annat och fatta galoppen. Så jag lugnar honom med att jag väldigt noggrant valt ut rätt burk från hans ”verkstad” i källaren. Och ungefär här börjar sambons blodådror bli väldigt bulliga och synliga…

Vår källare är för stor. Det finns för många rum. Man kan inte kläcka ur sig att det finns grundfärg i ”förrådet” och sedan tro att jag ska gå till rätt förråd. Vi har tre förråd där nere. Visserligen benämda ”under altanen-förrådet”, ”mitt/ditt rum” (beroende på vem som talar, mitt/ditt = sambons) och så slutligen ”förrådet”. Men ändå. Liksom. Förväntas jag verkligen lyssna på alla ord han säger?

Jag har alltså grundat altanräcket med inomhusgrundfärg. För snickerier. På tryckimpregnerat trä. Ja, mig säger det inte så mycket. Grundfärg som grundfärg. Men jag har förstått av sambon att det inte är bra. Inte alls bra. Min far har nämligen uttryckt hur otroligt viktigt det är att man grundar tryckimpregnerat trä med just den där grundfärgen vi har i ”förrådet”. Och ni minns kanske att han en gång i tiden var stans bästa målare? Så det som skulle bli en härlig överraskning till min hårt arbetande överstressade sambo blev platt fall och pannkaka mucho.

Undrar vad Anders Öfvergård skulle säga om det här? ”Det är så jävla korkat! Du är så jävla korkad! Man får inte göra så här!”

Dessutom hade jag penslar lite här och var och spillde lite färg på ett av våra utebord.