En läser vad en vill läsa. Tydligen.

Det här att jag en gång har fått kommentaren (på bloggen) att ”feminism är könsrasism” och svarat ”ja, jag håller med”?! Gå hem med mig, jag är full? Har hela tiden läst ”anti-feminism är könsrasism” och upptäckte cirka ett år senare, av en ren slump, att det inte alls stod så. Så himla… festligt. Får inte alls skamsköljningar och vill inte alls vrida tillbaka tiden och få förklara mig.

Nåja. Förklarar det så här ganska så skitmycket för sent.

Annonser

Under the influence

Apropå att vara sjuk, kom att tänka på några saker jag har gjort när sötsuget (eller snarare godissuget) blivit alltför påträngande.

1) Gnagt av kexen runt benmärgen på hundgodis. Obs! Jag var kanske 7 år. Eller möjligtvis äldre. Har lite förträngt.

2) Ätit chokladhundgodisar. Ja, man undrar vad det är med mig och hundgodis. Snart börjar jag väl käka V.O.V-pölsa också. Fast obs att jag var cirka 7 här också.

3) Gått och smuttat på en flaska Quilla Simplex (hostmedicin med saltlakritssmak) i tid och otid. Helt utan att vara förkyld eller hostslemmig överhuvudtaget. Bara för att det är så schukt gott. Inbillar mig lite att det kan vara orsaken till att jag under en period alltid fick torrhosta så jag nästan spydde varje gång jag hostade (aha-upplevelse as we speak: jag har inte hostat så på flera år!). Men alltså, en är ju inte läkare direkt så kan ju inte avgöra sannolikhetsgraden i den teorin.

Ni då? Vad har ni gjort under påverkan av sötsug? Eller är det bara jag som har betett mig på det här viset? Säger ”har betett mig” eftersom jag numera är bortskämd med att alltid ha riktiga sötsaker hemma. Behöver inte ens göra luffargodis nu för tiden. Skam på torra land!

Dagens lärdom:

Ja alltså, om en bjuder på efterrätt på Matstafetten kan en försöka komma ihåg att en inte ska prata politik. En ska kan försöka komma ihåg att en inte ska prata politik när en är ”lite lätt” berusad. Herregud, skamsköljningarna jag upplever var femte sekund idag!

I övrigt hade jag roligt. Möcket roligt. Så ja, det var det om det.

Ps. Alkoholen räckte och blev över. SOM alkoholen räckte! Jeeeesus.

Märkliga saker som sker

Jamen nämen, måndag igen då. Vaknade halv fem till tonerna av en låt i mitt huvud, blev kallsvettig och kunde inte somna om. Som man älskar sitt  liv ibland.

Hursomhelst. Bygones.

Sjukt mycket snö det kom i helgen, hörrni. Jag är överlycklig, trots gråten i fredags natt. Idag visar termometern på -17,4 grader. Inte fy skam. Det, plus att jag var på julskyltning och adventsmiddag hos mina föräldrar igår gör att jag litelitelite börjar fatta att det snart är jul.

Hur kan det var så svårt att fatta att julen kommer? Man har hela långa, deprimerande november att förbereda sig. Ändå kommer december som en jäkla blixt från ovan och man ba: HUR HÄNDE DETTA?! – varenda jäkla år! Och när jag säger man menar jag som vanligt jag. Jag tror dock att jag inte är helt ensam om detta. Varför förtränger man in i det längsta att julen kommer? Om man hatade julen vore det så mycket mera logiskt och förståeligt, men det gör jag ju inte. Så himla märkligt.

Något annat som är jävligt märkligt är att ett par julgardiner har försvunnit i detta hem. Totalt. Försvunnit. Finns icke att finna någonstans. Överhuvudtaget. Trots att de hör ihop med en hissgardin som jag hittade först av allt och som rimligtvis borde ha legat tillsammans med längderna pga HÖR IHOP. Men nej. Puts väck. Jag har gått runt och skrikit à la Kishti Tomita (DET ÄR ORIMLIGT!), jag har letat precis överallt – både på troliga ställen och mindre troliga ställen – flera gånger om. Men icke! Det är så fruktansvärt frustrerande så jag får ont i magen bara jag tänker på det. Men vad kan en göra? Absolut ingenting. Förutom att ta fram back up-gardiner och försöka förlika sig med en jul utan mina fina längder. Tufft liv osv  osv.

Jag blir så trött så trött

Först läser man något jättebra och blir allmänt glad över att vissa människor på denna jord faktiskt är både kloka och smarta. Sen läser man det här. Och då blir man så jävla trött så man bara vill lägga sig ner och dö. Eller åtminstone vila i si så där 25 år och hoppas att idioter som de här inte finns längre (pga blivit smarta så klart). Och då menar jag naturligtvis inte Mikethebike utan kommentatorerna.

Precis som någon  kommenterar i inlägget om idioterna – det är inte upp till dig som använder ordet ”svarting” (eller liknande) att bestämma om det är ett kränkande ord eller inte, utan det är de som blir kallade ”svarting” som avgör. Hur jävla svårt är det att förstå? Folk är så jäkla dumma ibland att man blir rädd. Hur folk kan slåss med näbbar och klor för rätten att få säga hur och vad man vill oavsett hur det uppfattas och tas emot av andra. Det handlar fan inte om någon yttrandefrihet, det handlar om att vara medmänsklig och visa hänsyn. Vi som inte blir kallade ”svarting” eller liknande kommer aldrig någonsin förstå hur det känns att bli uteslutet definierade utifrån vilken hudfärg vi har. Att tillskrivas egenskaper (större delen negativa) utan att få en chans att visa vem JAG är, vad JAG kan och vilka åsikter JAG har. Vi har aldrig varit ens i närheten av att uppleva det. Det finns inget ord för att beskriva en vit människa som kommer det minsta nära den negativa laddning som ”svarting”, ”neger” osv har. För vita människor ses inte som en bunt, vi ses som individer. Den här Bo Hansson-incidenten visar ju detta hur tydligt som helst. De vita spelarna nämns vid namn, medan de övriga är ”svartingar”. Om man inte ser problemet i det, då är man fan helt jävla dum i huvudet.

Men jag menar naturligtvis inget illa med det. Det är ju bara en egenskap som vissa människor har. Vad ska jag säga då?! Stämpeldyna!?

Kiss, kiss, mera kiss!

Ibland när jag drömmer så drömmer jag att jag bestämmer mig för att kissa på mig. Och så kissar jag bara (<– OBS! I drömmen!). Jag brukar undra var den drömmen kommer ifrån. Idag slog det mig vad det är som ligger bakom!

En gång i min ungdoms glada dagar efter en utekväll (då jag kanske blev lite för berusad för mitt eget bästa) blev jag utelåst av min dåvarande kille. Han hade låst dörren, gått och lagt sig och sov som en död. Jag var utan nyckel. Eftersom jag inte var helt känslomässigt stabil (mest med tanke på mängden alkohol) började jag gråta. För jag var så sjukt kissnödig. Och för att det var lite synd om mig därute i den mörka natten. Efter mycket tandagnisslan och gråt bestämde jag mig för att ”skit i’t, nu kissar jag bara! ”. Och så gjorde jag det. Genom trosor, strumpbyxor, nedför benen, in i skorna, plask i en pöl.

Dagen efter frågade min dåvarande kille varför jag inte bara gick ut på gården och satte mig och kissade. Jag ba: Öh…?

Det hysteriskt roliga med denna kisshistoria är att jag inte ens tänkte på att jag faktiskt kunde dra ner trosor, strumpbyxor och hela tjottafräset och kissa i det fria. Hur kan man inte komma på det? Nä, nu måste jag kissa på mig igen. Vad jobbigt.

Ibland undrar jag hur jag ens har tagit mig hit i livet. Med den här hjärnan.