Ett ”våps” bekännelser

Syftet med texten igår var att visa hur trasig man är i ett sådant förhållande och hur man inte tänker normalt längre. De tankar man har i sådana situationer genomsyras av vad man har blivit matad med, dag ut och dag in. Jag fick aldrig höra något förlåt, att den här personen tog på sig något av det som hände. Allt var mitt fel. Till en början protesterade jag. Högljutt och starkt. Men han ställde alltid frågor som lite i taget rev ner alla argument jag hade. Frågor om detaljer. Slutsatser som att om jag inte mindes den eller den detaljen, då kanske jag inte var så tillförlitlig som vittne till resten av situationen heller? Eller hur eller hur eller hur? Kan du redogöra för HELA situationen, detalj efter detalj? Hur vet du att det inte var så här? Eller så här? Eller kanske till och med så här?

Om du bara lyssnar på vad jag säger, behöver det ju inte bli så här. Om du slutar vara så förbannat hysterisk, så behöver jag ju inte ruska om dig så att du ramlar så där och slår dig.

Alltid. Mitt. Eget. Fel.

Hur ofattbart det än må verka, man köper det till slut. Protesterna blir svagare och svagare. Varje ”situation” är ett misslyckande. Det vill säga MITT misslyckande. Nu gjorde jag så där igen. Små protester inombords som jag alltid såg som patetiska försök att bortförklara en solklar händelse. En gång skrev jag i min dagbok att jag blev misshandlad, men jag kunde inte låta det stå kvar för det kändes som att jag ljög och försökte göra mig märkvärdig. På riktigt kände jag så. Att jag försökte göra mig märkvärdig. Som om jag var en sådan betydelsefull person som gick och blev misshandlad.

För det är ju naturligtvis också en aspekt i det hela, hur man trycks ner i skosulorna och inte tycker att man är vatten värd till slut. Då är det himla svårt att förstå att man är värd mer än slagen, hånet och allt det sjuka. Man funkar inte så längre. Det går inte att resonera att man hellre än ensam än lever i det där. Att det kanske finns andra därute som inte skulle behandla mig så här. Man har inget annat kvar. Alla vänner är borta. Hela det livet man en gång levde är borta.

Det går inte att titta på en isolerad händelse och ifrågasätta varför hon utsätter sig, varför hon inte går? Det funkar inte så. Det går inte att sitta där med ett ”friskt” och intakt tankesätt och tro att man ska kunna förstå och sätta sig in. Man kan förstå att man inte förstår. Man kan förstå att man inte kan relatera för att man inte har varit där. Men jag begär inte att någon utan samma erfarenhet ska kunna förstå hur det känns att inte känna sig betydelsefull nog att bli misshandlad. På samma sätt skulle jag önska att ingen utan samma erfarenhet dömer mig för att jag kände så.

Och det jag önskar mest av allt – sluta lägg fokus på dem som blir slagna och sluta fråga er varför de befinner sig där. Titta istället på de som slår och fråga er varför de gör det. Det är inte intressant egentligen att diskutera varför (främst) kvinnor ”väljer” sådana här (främst) män. För man väljer aldrig någonsin en sådan man. Naturligtvis. Varför skulle man göra det? Det intressanta är väl snarare hur dessa män lyckas dra till sig de kvinnor de sedan slår. Hur de charmar för att sedan bryta ner. Jag väljer att prata om män som slår kvinnor för det är vad jag har levt. Män blir slagna av kvinnor, män av män, kvinnor av kvinnor. Så ser det naturligtvis också ut. En parentes i det hela. Alla män slår inte och inte alla som slår är män. Så har vi det argumentet ur världen. Det här är inget påhopp på världens alla män. Men kan vi please byta fokus från utsatt till utövare?

En text jag skrev

Jag har skrivit en artikel på en sida på nätet som jag så himla länge har funderat på att jag vill plocka bort. Problemet har varit att jag inte vet hur jag plockar bort den. Av en händelse hamnade jag på den sidan alldeles nyss och tänkte att jag skulle logga in och ta bort den (eftersom jag har mailat sidan och fått instruktioner om hur jag gör). Det går inte. De instruktioner jag har fått funkar inte.

Så jag bestämde mig för att läsa texten igen och se om det är så illa att den ligger kvar. Tio år har gått sedan jag skrev den. Ännu flera år sedan det faktiskt hände, det jag skrev om. För det har hänt. Jag säger inte att texten i sig är sensationellt bra, men det den handlar om är viktigt. Det är också viktigt att läsa kommentarerna. Jag ger er ett smakprov:

Men herregud vilket jävla offer till kvinna! Jag blir så arg på henne. Kan hon inte bara ryta till?! Finns det verkligen sådana här våp därute?? Inte konstigt att det då finns killar som utnyttjar dom då också. Fy fan.

Det finns ett sextiotal kommentarer – större delen går inte att läsa idag – men jag har läst dem alla. De ser mest ut som kommentaren ovan, med olika grader av ilska. Riktad mot den utsatta, dvs. jag. Ganska talande. Att jag ens känner ett behov av att förklara varför jag betedde mig och tänkte så som jag gjorde. För jag vill skriva en disclaimer. OBS! Kvinna icke vid sina sinnens fulla bruk pga psykisk nedbrytning, manipulation och våld på daglig basis. För det är exakt det så många väljer att helt missa med texten. Jag klistrar in texten här eftersom jag av olika anledningar inte vill länka. (Blir ni förvånade om jag berättar att det efter den här texten publicerades ett svar med en artikel som handlade om en man som inte ville ha sex fast flickvännen ville det?)

————————————————————————

Hon kämpade för att hålla ögonen öppna. Tröttheten kändes blytung och inbjudande. Bara några minuter till, sedan skulle filmen vara slut.
När eftertexterna började rulla reste hon sig med en djup suck. Hon började säga något, men en gäsp hindrade henne. Han tittade frågande på henne.
– Nu går jag och lägger mig, fick hon till slut fram.
– Ja, jag kommer snart. Jag ska plocka undan lite här, svarade han.

Hon skyndade sig att borsta tänderna och tvätta av sig resterna av sminket. Redan inne i badrummet började hon klä av sig. Väl inne i sovrummet hade hon fått av sig alla kläderna. Snabbt gled hon ner mellan lakanen.
Jag måste somna nu, tänkte hon medan hon sträckte sig efter klockradion, kvart över ett – då får jag sova i fyra timmar om jag somnar nu.

Hon hörde hur han öppnade dörren till sovrummet. Nej, redan!?, tänkte hon och hennes hjärta började slå hårt. Lugn, bara lugn. Låtsas sova. Hon koncentrerade sig på hjärtat för att få det att slå långsammare. Hon drog djupa, långsamma andetag för att lura honom att tro att hon redan somnat.

Hon låg med ryggen till, men hon hörde hur han klädde av sig. Klädesplagg efter klädesplagg som noggrant viktes och lades på stolen. Hon lyssnade till det försiktiga smygandet fram till sängen. Kände en kall vindpust mot sin rygg när han drog undan täcket. Inom sig upprepade hon sitt mantra: Lugn, lugn, lugn…

Han hann knappt lägga sig till rätta innan händerna började pocka på hennes uppmärksamhet. Han sa hennes namn lågt. Hon koncentrerade sig på andningen. Jag sover, jag sover. Han kyssten hennes nacke. Lät händerna vandra över hennes kropp. Han upprepade hennes namn. Hon kämpade emot impulsen att vrida sig undan hans händer. Ligg stilla, sov, sov, sov. Han reste sig på armbågen, lutade sig över hennes axel och såg forskande på henne.
– Jaså, har du somnat redan? Han lät hånfull. En lätt vindpust i hennes ansikte.
Han blåste på henne. Ingen reaktion. Hans hand fortsatte sin vandring över hennes kropp. Ner till hennes underliv. Hon bet ihop tänderna. Hårt. Upprepade mantrat: Lugn, lugn, lugn…
Han lutade sig lite mera över henne och tittade stint på henne medan hans hand vandrade uppåt, mot hennes bröst. Väl där stannade han och lekte med hennes bröstvårta. Han log ett snett leende.
– Kom igen nu då! Sluta fjanta dig.
Hon rörde sig inte. Hans fingrar masserade hennes styva bröstvårta. Det ilade i hennes underliv. Hon hatade det. Det äcklade henne. Hennes kropp äcklade henne. Den svek alltid. Den reagerade alltid, trots att hon inte ville.

Hon tänkte panikslaget på hur tiden gick, hur lite sömn hon skulle få om han inte lät henne vara. Hans fingrar fortsatte känna på henne. Grävde sig in mellan hennes lår och försökte föra in ett finger i henne. Ilskan bubblade upp. Han förstod aldrig. Han brydde sig aldrig. Ofrivilligt vred hon sig undan.
– Jaså, du sover inte? Fortfarande lika hånfull.
– Sluta! Jag vill inte. Jag ska upp tidigt och är jättetrött. Låt mig sova. Snälla?
Hennes röst var till en början hård och kall, men allteftersom hon talade mjuknade den. Hon vände sig över på rygg och såg bedjande på honom.
– Bara en liten stund, svarade han och sänkte sig ner över hennes bröst. Samtidigt lät han handen återgå till hennes underliv. Han masserade henne hårt. Hon var torr och det gjorde ont. Hans läppar mot hennes bröst fick henne att må illa. Hon vände sig häftigt ifrån honom.
– Nej, jag vill inte!

Han sa ingenting. Tystnaden sänkte sig. Tung. Syret verkade ha tagit slut i rummet. Hjärtat rusade i hennes bröst. Hon knep ihop ögonen och väntade. Så kom det hon väntat på. En hård armbåge i hennes rygg. Och så en till.
– Skit i det då, för i helvete! Din jävla hora! Du kan bresa för alla andra, men inte för mig inte!
Ännu en hård knuff med armbågen.
– Men sluta, suckade hon och knuffade tillbaka.
Han tog tag med båda händerna mot hennes rygg och vräkte in henne i väggen. Hon slog i näsan. Metallisk smak i munnen.
– Du ska ut härifrån!, skrek han. Ut!
Han klev ur sängen och drog henne i armen.
– Ut härifrån säger jag!
– Men snälla, sluta. Sluta.
Hon var för trött egentligen för att orka med det här. Hennes protester var svaga, kraftlösa. Han drog upp henne på fötterna. Hon snubblade till. Han föste henne mot sovrumsdörren.
– Ja, jag lägger väl mig på soffan då. Sluta knuffas, jag kan gå själv, sa hon uppgivet.
– Du ska inte sova på någon jävla soffa, du ska ut härifrån säger jag ju! Ut! Din jävla hora!
– Vadå ut? Ut ur huset?! Men jag har ju inga kläder! Hennes protester blev alltmer högljudda.
– Här! Den kan du sätta på dig, men sedan ska du ut. Hör du det, ditt jävla luder!
Han tryckte en t-shirt i hennes hand, tog tag i hennes arm och drog med henne ut i hallen.
– Jamen, var ska jag ta vägen?
– Inte fan vet jag. Gå in till stan eller gör vad fan du vill. Gå och knulla någon för i helvete!
Han föste ut henne och drog snabbt igen ytterdörren. Hon hörde hur låset vreds om.

Tystnad. Igen. Det var kolmörkt ute. Tidig höst. Gruset skar som knivar mot hennes bara fötter. Förvirrat tog hon några steg från dörren. Vid garageuppfarten fanns en stor sten. Fallna löv låg kring hennes fötter. Hon satte sig ner och stirrade på löven. Röda. Gula. Stenen var kall och obekväm mot hennes underliv. Hon såg sig generat omkring. Tänk om någon kunde se henne! Tur att det är mitt i natten, tänkte hon lättat. Ingen som såg, ingen som visste hennes skam. Hon började fundera på att gå hemåt, in till stan. Det är ju natt, det är väl inga i farten nu, tänkte hon hoppfullt, men avbröt sig själv. Det var ju löjligt att ens tänka tanken. Utan kläder, så långt hemifrån. Det var inte ens värt en seriös tanke. Hon ändrade sittställning med en suck. Hjärnan kändes tom. Hela hon kändes tom. Ett skal utan innehåll.
Tvivlen kom krypande. Var det fel av mig att säga nej? Varför vill jag inte? Jag älskar honom ju, varför kan jag inte ge honom det han vill ha?

Stenens kyla fick känseln att försvinna. Jag kommer att få blåskatarr, konstaterade hon. Fötterna kändes stora och klumpiga av köld. Hon tryckte fotsulan mot gruset. Först kändes det inte alls, sedan kände hon smärtan stråla upp mot smalbenet som små nålar. Hon sneglade försiktigt mot sovrumsfönstret, väntade på att lyset skulle tändas där så att hon visste att han var på väg att släppa in henne. Sedan insåg hon att han aldrig skulle avslöja sig så. Han skulle överraska henne. Få henne att känna sig tacksam, istället för arg och förödmjukad. Faktum var att hon inte var arg längre. Förödmjukad, ja. Men hon hade bara sig själv att skylla. Hon borde lyssna mer på honom. Hon borde ge honom den kärleken han förtjänar. Det var fel av henne att neka honom något som han hade all rätt att begära av henne. Hon skulle aldrig göra om det. Hädanefter skulle han få sin vilja igenom. Det svor hon dyrt och heligt på.

Hela huset var mörker. Dörren förblev stängd. Låst. Tiden gick. Hon hade ingen aning om hur länge hon hade suttit där hon satt. Tillräckligt länge för att tappa känseln. Tillräckligt för att vara genomfrusen. Läpparna och låren var blåa, händer stela. Hon iakttog huset, blicken gick från fönster till fönster, dörr till dörr. Hade inte den andra ytterdörren – den som nästan aldrig användes – blivit upplåst tidigare under dagen? Kunde den vara olåst fortfarande? Hon bestämde sig för att se efter. Försiktigt reste hon sig upp. Det gick som tusen nålar genom hennes fötter när hon tog första steget. Hon föll nästan ikull. Gruset knastrade under henne. Nervöst såg hon sig omkring. Med alla sinnen på helspänn fortsatte hon fram till dörren. Hon tittade stint in genom fönstren för att se om han stod där och bevakade henne. Ingen var där.
Hon darrade när hon sträckte ut handen för att känna på dörrhandtaget. Lika mycket av rädsla som av köld. Långsamt tryckte hon ner det. Ett djupt andetag. Slutna ögon. Hon drog dörren lätt emot sig. Den gav efter. Dörren var öppen.

Hon tvekade länge innan hon började smyga mot sovrummet. Att gå in utan att ha blivit insläppt av honom var fel. Det visste hon. Det kunde förstöra allt. Men kylan blandad med värmen fick henne att huttra och hacka tänder. Hon måste få värma sig. Med armarna hårt knutna framför sig beredde hon sig på ilskan. En fot framför den andra. Handen på ännu ett dörrhandtag. Ett två tre… Hon blev stående en stund i dörren. Något vred om kniven i hjärtat. Han sov… Som ett litet barn låg han där. Han hade gett henne en t-shirt att skyla sig med, låst henne ute i kylan – och gått in och lagt sig för att sova. Ilskan blossade upp, men hon svalde den snabbt. Hon förtjänade det här. Det här var inte mer än rätt. Tårarna hotade svämma över, men hon svalde dem också. Du tycker bara synd om dig själv, din falska jävel.

Plötsligt längtade hon så enormt mycket efter att hans förlåtelse. I det här ögonblicket hade hon kunnat göra vad som helst för att glädja honom, för att bli älskad igen. Med klumpiga rörelser krängde hon av sig tröjan och lade sig ner i sängen. Först på kanten, för att inte väcka honom. Men det dröjde inte länge innan hon inte längre kunde motstå frestelsen att värma sig mot hans kropp. Han vaknade till, vände sig om och tittade förvånat på henne. Hon höll andan. Såg honom i ögonen. Slog ner blicken. Flackade. Hon visste inte vad som väntades av henne nu. Han log.
– Oj, jag somnade visst, sa han med ett skratt.
Hon log tveksamt till svar. Han sa inget om hennes kyla. Han sa inget om det som hänt. Istället såg han henne i ögonen samtidigt som han förde in handen mellan hennes lår. Hon slöt ögonen, bet ihop tänderna och tvingade sig att sära på benen. Kom igen nu då. Slappna av och gör det han vill. Det förtjänar han efter det här.

När han var färdig rullade han av henne, vände ryggen mot henne och sa godnatt. Hon låtsades lägga sig till rätta så att hon kunde vrida på huvudet och se vad klockan var. En timme att sova…

The neverending story?

Varje gång jag går till jobbet finns tanken i huvudet att jag skulle kunna bli våldtagen/misshandlad/mördad. Alla personer jag möter är potentiella våldtäktmän/mördare. Varje. Morgon.

Sådant en inte pratar om. Sådant som, om en pratar om det, skrattas bort och en kallar sig hysterisk eller sjukligt mörkrädd. När det egentligen är så de allra flesta tjejer tänker.

Och varför tänker de allra flesta tjejer så? Varför går vi runt dagligen och är ”hysteriska” och ”sjukligt mörkrädda”? Jo, för att vi blir itutade från cirka dag 1 att det är vårt ansvar att se till att vi inte blir våldtagna/misshandlade/mördade. Det sjuka i detta! Det som är ännu mera sjukt är att eftersom vi blivit itutade detta sedan vi lärde oss gå ungefär blir det helt normalt, en självklarhet. Att det är upp till MIG att inte provocera fram en våldtäkt. Vilket i förlängningen betyder att jag i vissa fall förtjänar att våldtas, eller åtminstone får skylla mig själv. Eftersom alla män är potentiella våldtäktsmän och kan provoceras till att våldta om en inte passar sig. Folk resonerar så. På riktigt. Och när jag säger folk menar jag jävligt många. Förvånansvärt många.

Bevisbördan ligger alltid på den som blivit våldtagen eller misshandlad. Bevisa att du inte ljuger. Bevisa att du inte provocerade. Bevisa att du inte fick skylla dig själv. Skammen i att bli våldtagen eller misshandlad är som bekant så stor att många inte ens vågar berätta. För det är vårt ansvar att se till att vi inte blir det. Vi ska tänka på hur vi klär oss och hur vi sminkar oss, vi ska tänka på var vi befinner oss, vi ska tänka på hur vi beter oss, på vad vi säger och hur vi säger. Varsågod att jämföra med vilket misshandelsförhållande som helst – så behandlas tjejer av samhället varje dag. Som ett neverending förhållande med en psykiskt misshandlande partner där en bara går och väntar på smällen. Alternativt våldtäkten.

Många är så vana vid det här att vi inte ens tänker på att det är så här det är. Eller snarare ser det sjuka i det. Det helt totalt jävla urspårade i det. Kvinnor och män ska vara jämlika på alla punkter utom denna. Våra kroppar ska fortfarande vara männens att ta om vi inte passar oss. En helt sanslös självklarhet. Tafsande är komplimanger eller fullt accepterade ”skämt”. Våldtäkt är något vi indirekt ber om eller ett fullt godtagbart straff för icke-accepterat beteende (om man läser valfritt kommentarsfält på internettet där random personer spyr ur sig sina åsikter).

Hur ändrar man på sånt här? Går det ens? Saker jag funderar på när jag går till jobbet och försöker passa mig för att bli våldtagen. Hur man nu gör det? Blir osynlig?

Ingen riktig våldtäkt

Om du inte såg Dokument Inifrån på SVT1 igår kväll, se till att du ser programmet på SVTPlay. I allra högsta grad om du är förälder.

Nej, det är egentligen inget nytt att sådant här händer. Det är egentligen så vanligt så i stort sett alla någon gång har varit med om det. Jag har varit med om det. Inte en gång utan flera. Inte just den situationen som ”Sara” i programmet blev utsatt för, men tveksamma sexuella situationer där övertalning är inblandat. Och så många känner en olustkänsla inför något de varit med om men kan inte själva avgöra vad som egentligen hände. Varför? För att man som tjej hela tiden blir imatad att våra kroppar är våra främsta tillgångar, vi ska söka killars godkännande och vara dem till lags. Sätt den ständiga itutningen i relation till en tveksam sexuell situation – klart man klandrar sig själv.

Många på Twitter upprördes över att programmet inte belyste killars syn på sexuella övergrepp. Och jag håller med om att den vinklingen hade varit önskvärd. Det borde helt klart göras en uppföljare till denna dokumentär där man belyser killarnas sida. Samtidigt tycker jag att dokumentären tog upp en viktig sak som alla föräldrar till döttrar måste ta till sig. Nämligen tjejers egen syn på sexuella övergrepp. Av de tjejer som intervjuades i programmet var det en enda tjej som sa att man alltid har rätt att säga nej oavsett situationen. Resten tyckte att man i många situationer fick skylla sig själv. Om man var för full skulle man fatta att man kunde bli våldtagen, om man flirtade med en kille och kanske till och med var kär i honom, då hade man gett honom signaler som innebar att man fick stå sitt kast. Typ så. Skrämmande att absolut ingenting har hänt sedan man själv var tonåring för cirka TJUGO ÅR SEDAN.

Å andra sidan har vi väl förklaringen där – det är vi som växte upp i den på många sätt oupplysta tiden som är föräldrar till dessa ungdomar. Det är vi som för åsikter och värderingar vidare till våra barn. Man kan skylla på samhälle och skolor hur mycket man vill, men vi föräldrar bär största skulden. Tyvärr. Genom att inte tänka för vi så mycket skit vidare. Hur vi reagerar på andra människor, vad vi säger om andra människor, hur vi värdesätter oss själva osv osv. Det spelar ingen roll vad vi aktivt säger till barnen så länge vi inte lever som vi lär. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör osv osv. Jag är i högsta grad skyldig till det, så jag påstår inte att jag själv är någon förebild direkt.

Det här är ju något som byggs upp under barnens uppväxt och inget som hoppar på dem den dagen de själva blir tonåringar. Respekten till andra människor, andra människors värde och deras eget värde. Att ordet ”nej” slår ut allt annat som ledde till att man är där man är. Det spelar ingen roll.

Sedan tycker jag att vi som vuxna i ungdomars närvaro – oavsett om man är förälder eller någon annan i ungdomarnas närhet – har ett ansvar att tänka ett steg längre. I dokumentären blir ”Sara” våldtagen av tre killar på en fest och det tas bilder. Dessa bilder sprids sedan på skolan. En enda av lärarna tar upp detta med ”Sara”, men enbart för att säga åt henne att tysta ner det hela pga skolans rykte. Låt säga att ”Sara” frivilligt haft sex med tre killar på en fest. Femton år gammal. Ska man inte som vuxen kanske fundera då över hur ”Sara” egentligen mår? Och hur dessa killar som också frivilligt ”delar” sexpartner mår? För visst lever synen på att killar tar vad de kan gå, envist kvar? Jag kan erkänna att jag själv har svårt att tänka tanken fullt ut – att killarna säkert inte heller mår då bra – utan att det känns fabricerat för att det alltid ska vara samma utgångsläge för tjejer och killar. Att killarna är så kåta i alla fall så vill en tjej ha sex spelar omständigheterna ingen roll. Vill spotta på mig själv för att jag fortfarande tänker så. Hursomhelst – promiskuitet kan bero på övergrepp. Inte alltid, men det kan. Och i alla fall av promiskuitet ligger ett självförakt i botten. Oavsett om det självföraktet är ett resultat av övergrepp eller andra missförhållanden. Borde inte vi vuxna ha insikt nog att förstå det? Och av den anledningen ställa frågor och inte bara stå vid sidan om och se på? Vi behöver inte anklaga ungdomar för våldtäkt för att undersöka vad som ligger bakom.

När våra barn är barn är vi föräldrar deras yttersta källa till åsikter och värderingar. När barnen blir ungdomar är det kompisar som är främsta källan – en källa som ursprungligen speglas tillbaka på oss föräldrar. Och därefter kommer samhället in med Big Brother, Veckorevyn osv osv. Så vi kan inte skylla på det luddiga ”samhället”. Vad är ”samhället”? Vi kan inte skjuta över ansvaret till skolorna. Skolorna ska utbilda våra barn, inte uppfostra dem. Visst har skolorna en del av ansvaret, men inte det yttersta. Att stå och hojta om att något måste göras ger ju ingenting om alla lägger över ansvaret på andra. Alla ska ta ansvar. Punkt slut.

OBS!

Obs att jag inte menar i föregående inlägg att skolan ska ha hela ansvaret för att våra barn ska lära sig hur de är värda att behandlas och hur de bör behandla andra. Skolan är dock en ypperlig plats att ta upp saker till diskussion där barnen får dela med sig av egna tankar och få möjlighet att ta till sig av andras tankar.

Föräldrar bör naturligtvis göra det de kan för att upplysa barnen och föra dialog om det egna värdet och andra personers värde.

Så. Ville bara klargöra det.

Från skratt till föräldraångest deluxe

Det var inte många som missade föreställningen ”Dyngkåt och hur helig som helst” av Mia Skäringer som gick på tv igår kväll? Här hittar ni den i alla fall, om ni inte såg den. För se den, det bör man.

Hursomhelst. Jag har ju läst boken med samma titel och borde ha fattat att föreställningen inte bara skulle vara rolig utan göra rejält jävla ont också. Det var inte bara en gång skrattet fastnade i halsen och istället övergick till gråt. Jag bölade i stort sett hela tiden. Samtidigt som jag skrattade höga HAHAHA-skratt (det gör jag faktiskt sällan när jag tittar på tv, är mer en leende tv-tittare). Det kändes onekligen rätt kluvet.

Mitt i allt skratt och elände slogs jag av hur pass liknande erfarenheter alla måste ha. För visst känner man igen sig? Det är ju därför man skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningshumorn när den är som bäst liksom. Och som direkt följd av det får man som förälder en stor klump i magen. Är det sådana här erfarenheter mina barn kommer att få också? Naturligtvis ska de inte ha en uppsopad väg att gå på genom livet. De måste ju få känna av motgångar och få känna att de får kämpa för saker. Men just den här känslan av att man inte duger, att man måste ändra på allt som gör en till jag, att man tar emot och accepterar saker man inte borde för att man tror att man måste. Gah, det gör så ont att tänka på! Alla de där förvirrade åren som jag antar att alla går igenom. Eller klarar sig vissa? Kan man som förälder lyckas förbereda barnen tillräckligt för att de ska klara sig från det här? Till viss del kanske, men inte helt. Det är väl egentligen inte meningen att de ska vara helt förberedda heller. Utan egna erfarenheter är det ju svårt att växa som person och utvecklas. Men det här med förvirrade tonår och trasiga hjärtan och allt som de ska gå igenom – som jag bävar! Då är det dessutom bara de erfarenheter som man kan vänta sig. Utöver dem kan det ju hända både det ena och det andra. Hur man än som förälder försöker lära barnen att hantera motgångar så finns det en hel drös med andra människor där ute som barnen kommer att påverkas av. Människor som kanske lär dem att de trots allt inte är så mycket värda, t.ex. Hemska. Hemska. Tanke.

Och, hörrni, Prata om det, så jäkla viktigt. Man kan ju bara hoppas innerligt att det är (blir?) en del av undervisningen i skolorna. Mia Skäringer säger i föreställningen (och nu ett försök till citat, reserverar mig för dåligt minne): ”Så många gånger som jag gav mitt hjärta till någon som lika gärna hade kunnat runka”. Hur vi tillåter oss att bli behandlade och hur vi behandlar andra. Inte så jäkla självklart när man är ung och dum, kan man ju säga. Alla erfarenheter är inte av ondo, men man hade ju klarat sig utan cirka 90% av dem och fortfarande blivit en hyfsat utvecklad människa. Om en säger.

Ja, om någon mot förmodan har missat – se! Inte bara för att Mia Skäringer är en rolig prick.

Nu tar vi bladet från munnen

Nu lägger vi lättsamheten lite åt sidan. Jag har tipsat om underbara Fröken Sverige tidigare. Om ni har följt mitt råd och läst hennes blogg vet ni att den inte är helt lättsam. Den berör och gör en förbannad. Oftast. Vid sidan av det får vi följa hennes vardag med Lillkillen och 6-åringen och se att det här är vilken tjej som helst. Som befinner sig i en sits som inte är så ovanlig som man skulle önska.

Jag har skrivit om det här förut. Jag har stött och blött och vridit och vänt. Försökt sätta ord på den eviga frågan varför. Jag blir så trött på den frågan, att den alltid är riktad mot den utsatta. Det är alltid det folk ifrågasätter – varför utsatte du dig för det? Aldrig någonsin – varför utsatte han dig för det? Alltså som i, vad är det för fel på honom? Varför gör folk så som han gjorde? Alltid detta varför, som i vad är det för fel på dig. Jag antar att det bottnar i en rädsla att det ska kunna hända en själv och därför vill man hitta anledningar till varför just du hamnade där, för det måste bero på dig och just det där som skiljer dig från mig. Men det är ju inte så enkelt. Ibland känner man att man önskar att folk inte skulle vara så naiva. Det räcker inte med skinn på näsan och ett jävlaranamma. Man hamnar där ändå. Om man har den oturen. Och det är skrämmande många som har den oturen.

Det kan mycket väl vara så att man just i det där ögonblicket när man träffas är svagare än annars. För folk är ju det – alla. Svagare än annars. Man går inte runt som någon Pippi Långstrump och är stark och modig hela tiden. Alla människor är liten och svag ibland, mer eller mindre. Man har sina dalar. Det kan vara så att man träffar honom när man befinner sig i en dal av något slag. Hur mycket skinn på näsan man annars har och krutkärringaktig man annars är. Det behöver inte betyda att man går runt som en våt disktrasa, bara att man kanske söker något just då, en slags kompensation eller revansch eller vad fasen som helst. Något som han till en början uppfyller. Någonstans där i början snappas svaga punkter upp som det sedan – en bit in i förhållandet –  pickas och pickas på tills man är trasig nog. Och mottaglig. Det är klart att det finns varningstecken. Men man ser dem inte. För det finns ingen anledning att leta efter dem. Handen på hjärtat – letar du efter varningstecken varje gång du träffar en ny potentiell partner? Nä. För man gör inte det om man inte har varit utsatt tidigare.

Jag tror nog att alla som varit i den här sitsen har suttit så här och förklarat. Om och om igen. För vänner, för sig själva, i bloggar, i artiklar, i böcker. Man svarar på frågan varför tills fingrar, tunga och öron blöder. Tills man vill kräkas och stånga sig blodig av frustration. För frågan finns alltid kvar. Den försvinner inte, hur många som än försöker förklara. Det finns ändå de som inte vill (?) förstå. De som känner sig provocerade och på något sätt förolämpade över att det finns människor som ”utsätter sig” för dylika saker. Som om det vore så att man tänker som en inledande tanke: ”jaha, här har vi en misshandlade person, honom ska jag ha! Han ska få slå, ta isär och förnedra mig! Vad kul vi ska ha!”. Man tycker att det säger sig självt. Men det gör tydligen inte det.

Därför är det så bra och så viktigt att det finns människor som Fröken Sverige som pratar om det. För det här är ju minst lika relevant i #prataomdet som de sexuella ämnena. Saker man skäms över och kväver för att inte framstå som dum/korkad/naiv/younameit. För en bidragande orsak är ju precis det – man skäms. Man vill inte att folk ska veta. Varför? För man pratar inte tillräckligt om det. Det är tabu och fördomen att det är kvinnans eget fel hänger envist kvar. Det måste ju vara något fel på henne. Det må vara naivt att tro att man slutar skämmas för att man börjar prataomdet. Men att höja graden av upplysning i ämnet skadar ju aldrig. Det kommer dessutom hela tiden nya ungdomar/vuxna som också behöver upplysas och få prataomdet. Poängen med #prataomdet är ju att man börjar prata och sedan fortsätter prata och aldrig slutar prata. Det var det jag gjorde. Jag slutade prata om det. För att jag började irritera och störa mig på folk som inte förstod eller inte ville förstå. För att nya ögon och öron såg och hörde och jag återgick till skamstadiet. Dumt.

Jag är medveten om att jag utgår från att det är männen som slår och kvinnorna som blir slagna. Det är självklart inte alltid så. Män slår kvinnor. Kvinnor slår män. Män slår män. Kvinnor slår kvinnor. Allt är precis lika fel och förkastligt. För enkelhetens skull har jag hållit mig till ett scenario. Det bör pratas mycket mer än vad som görs om kvinnor som slår män. Det är på något sätt komiskt i mångas ögon. Som att storlek och styrka spelar någon roll egentligen. Vill man inte sjunka till samma nivå och slå tillbaka kan man bara ta emot och försöka värja sig. Att den man älskar vill ta isär en, såra en och faktiskt skada en – det gör väl tamigfan ont oavsett vilket kön man har!

Det finns ju någon slags uppfattning om att man visar lite jävlaranamma genom att slå tillbaka. Jag har slagit tillbaka. Jag har delat ut det första slaget. Jag kan bortförklara och försvara mig tills jag blir blå, men summa summarum är att jag sjönk till hans nivå. Jag la mig precis där på ribban, där jag envist försökte intala mig själv att han inte hade rätt att vara. Vad vinner man på det? Mer självförakt. Inget annat.

Slutsats: läs Fröken Sveriges blogg, öppna ögon och öron och släng dumma fördomar åt sidan. Tack för ordet.