Att blogga alltså – a life saver!

Idag pratade vi om hur snabbt man glömmer barnens barndom. Alltså, saker de har sagt och gjort osv. Sexåringen brukar ganska ofta fråga om hur hon och syskonen var när de var bebisar/mindre. Vad de tyckte om, vad de inte tyckte om, vad de har sagt och gjort och så. Jag har världens sämsta minne och kan omöjligt komma ihåg saker om de inte är nedskrivna. Alla mina barn har en varsin Mitt Första År-bok, men ja, ni kan säkert räkna ut hur mycket jag har fyllt i i dem. Tonåringens bok är hyfsat ifylld, mellanbarnets lite mindre och minstingens i stort sett tom. Herregud, så förutsägbar en är! Man lovar sig själv, men sitter ändå här flera år senare och har gjort precis det man inte tänkte göra.

Nåväl. Idag upptäckte jag av en slump att jag har bloggat ganska länge på den här bloggen. Så pass länge att jag har en massa anteckningar om i alla fall de två yngsta barnen. Yay! Trots risk för att de här inläggen bara är roliga att läsa om man är jag tänkte jag ändå dela med mig av några favoriter som fick mig att skratta högt eller bara minnas så himla väl hur det var.

”Han bajsar på toaletten!”

Från zombie till T O K V A K E N

Mnååå… lilla grej.

Tortyrsamtal

Bajspresenten

Sådan son, sådan mor

Höhö vi ska?

Och ett inlägg om hur sjuk i huvudet en kan vara som förälder ibland.

Träningspass för barn

Jag måste passa på att skriva om ett träningspass för barn som jag och sexåringen gjorde igår. Riktigt roligt! Och om en har barn som inte är alltför små är det ett perfekt sätt att få röra på sig i hemmet med barnen närvarande. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag ska köra ett eget pass och inbillat mig att barnen kan roa sig själva bredvid. Ha. Ha. Ha. Det har aldrig någonsin funkat med mina barn i alla fall. De vill vara med, men eftersom övningarna inte på något vis är anpassade för barn har de tröttnat efter cirka två sekunder. Och det vet ju alla som är föräldrar – om en försöker göra något på egen hand är det som att sätta en stor blinkade talande skylt i pannan som skriker ”STÖR MIG!”.

I alla fall. Jag brukar köra pass hemma med Fitness Blender och en dag upptäckte jag att de har ett cirka tjugo minuter långt pass för barn. Vi testade det, som sagt, igår och det visade sig vara ett roligt sätt att röra sig (enkla lekfulla övningar med olika former av slumpmässiga stopp – stå helt stilla, hoppa eller ner och gör en armhävning/stå i armhävningsställning). Nu är jag inte den mest vältränade personen på denna jord, så det kan ju spela in, men jag blev faktiskt svettig och andfådd. Sexåringen tyckte tjugo minuter var för lite (?!) så vi körde några andra barnpass som vi hittade på YouTube, men de var inte fullt så roliga som detta. Barn alltså. Jag var helt illamående efter alla passen och visste inte om jag skulle kräkas eller svimma (av barnpass!) innan vi gav upp, medan sexåringen ba: tralalala, ska vi göra mera? Och det berodde inte på att hon inte gjorde övningarna ordentligt, om vi säger så. Hursomhelst. Rekommenderar (helt osponsrat) detta pass och att träna med barnen om tiden tryter och det är svårt att hitta tillfällen att träna på annat sätt (rekommenderar Fitness Blender i övrigt också, de har alla möjliga typer av träningspass).

Femårig komiker

Julledigheten har resulterat i att femåringen har upptäckt att det mest komiska ordet på denna jord är ”penis”. Detta eftersom hon en dag, helt apropå, lugnt och stilla sa ordet ”penis” vid middagsbordet och tonåringen frustade av skratt. Va?, sa jag. ”Penis”.

Så ja. Nu är det lite av tradition vid matbordet. Femåringen säger ”penis” och tonåringen dör av skratt.

Strävan efter att vara Mönsterföräldern

Jag skrev inget inlägg imorse eftersom jag hade exakt noll inspiration att skriva. Under dagen har jag funderat till och från vad i hela friden jag ska skriva om idag (för jag kör ju #Blogg100 som bekant). Och så kommer Lisa och serverar en frågeställning som jag faktiskt känner att jag vill skriva om i ett inlägg istället för att lämna kommentar, så nu gör jag det.

Den ständiga kritiken mot föräldrar som bara sitter med näsorna i sina smartphones och inte SER sina barn. Jag har, precis som Lisa, väldigt lätt för att ta på mig det dåliga samvetet och känna mig som den uslaste av alla usla föräldrar pga detta. Jag är i allra högsta grad skyldig till att älska min ajfån och all underhållning/matnyttigt den kan ge mig. Den ligger i min hand rätt ofta när jag är hemma. Men jag håller med Lisa om att det inte är så självklart att all min lediga tid ska gå åt till att SE mina barn. Missförstå mig inte, det är skillnad på att se och se. Det jag menar är att det inte är självklart att jag hela tiden ska ha blicken på mina barn och rikta min odelade uppmärksamhet åt dem från det att jag kliver innanför dörren efter jobbet tills de går och lägger sig. Jag vågar till och med påstå att jag inte tror att jag skulle göra mina barn en tjänst om hela min fritid var tillägnad mina barn.

Jag blir också beklämd när jag läser krönikan som Lisa länkar till i sitt inlägg. I ett sådant sammanhang är man som föräldrar där för att SE och bekräfta. Klart barnen vill visa upp vad de kan och vill kunna prata om vad de kan, efteråt. Inte att mamma eller pappa satt med näsan i telefonen och inte såg ett jota av vad som hände. Och visst går mobilanvändandet till överdrift i många fall. Allra helst i den typen av sammanhang där man kanske inte orkar med den sociala situationen och istället gömmer sig bakom en pekskärm. Men som vanligt med den här typen av diskussioner drar många i så höga växlar att själva diskussionen också går till överdrift.

Den här hetsen efter att vara en mönsterförälder. En mönsterförälder som cirka ingen har möjlighet att vara. Det är inte rimligt att jag ska ägna mina barn odelad uppmärksamhet i flera timmar. Sånt händer inte. Med det inte sagt att jag inte ägnar mina barn odelad uppmärksamhet alls. Den varar bara inte i timmar. Jag tror inte ens att mina barn skulle vilja ha min odelade uppmärksamhet i en hel timme. De vet att jag finns där. Jag lyssnar när de pratar. Jag visar intresse för det de gör. Jag pratar om dagen som har varit. Om dagarna som kommer. De pysslar med de saker de orkar med efter en rätt hektisk dag i skola/förskola och jag pysslar med det jag orkar med/måste efter en lång dag på jobbet. Och ja, det är rätt ofta jag sitter med min mobil och blippar.

Jag vägrar hoppa på det självuppoffrande tåget där jag som förälder måste försaka mina intressen/”avkopplingsmetoder” enbart för att jag är förälder. Att föräldraskapet måste innebära att allt som är för min egen underhållnings/njutnings skull kommer i allra allra sista hand. Jag tror inte mina barn skulle vilja ha den sura spottfräsaren till mamma. Jag vägrar dessutom lära mina barn att de är små diktatorer i vårt hem som helt och hållet styr vårt gemensamma liv. Mina barn är det viktigaste i mitt liv, men det innebär också att jag har ett ansvar att vara rationell i min uppfostran och inte bara göra vad som är enklast hela tiden. Jag tänker främst på uttråkade barn som föräldrar många gånger vänder ut och in på sig själva för att roa. Mitt jobb är inte att underhålla mina barn, det är att förbereda dem för livet.

Jag är inget fan av att dra slutsatser utifrån hur det var när jag var liten vs hur det är nu pga allt är så annorlunda och utvecklingen går vanligtvis framåt. Men just när det gäller inställningen till uppmärksamheten vi ger våra barn tycker jag att det är rätt talande att vi trycker ner varandra och skäms själva över bristen på uppmärksamhet, när vi i själva verket i mångt och mycket låter barnen styra våra liv. När jag var liten var det barnen som fick hänga på i föräldrarnas liv. Ser man det från perspektivet att vi föräldrar har en uppgift att förbereda barnen för livet borde det senare alternativet vara det bästa sättet. Inte att lura barnen att tro att de kan styra och ställa vad gäller allt här i livet.

Och hur jag hamnade där utifrån diskussionen om föräldrars smartphoneanvändande – det kan man fråga sig. Summa summarum är väl ändå att den här föreställningen att vi ska ägna våra barn all uppmärksamhet den lilla tid vi har tillsammans, den är inte baserad på verkligheten. Den är, i mina ögon, heller inte sprungen ur en önskan om barnets bästa utan snarare en desperat önskan efter att få vara den där mönsterföräldern som får något slags diplom från ”någon högre makt” den dagen vi går hädan.

Just nu

Sitter på ett fullt Buspalats (lekland) och blippar på mobil, äter och lyssnar på tusen miljarder barnröster. En helt okej sysselsättning en regnig lördag i april.

20130413-125035.jpg
Tar bild på taket pga folk vill säkert inte vara med på bild.

Hej Egon

Jag orkar inte ens med den här debatten om barns vara eller icke vara i offentliga miljöer. Om du tar för givet att omgivningen ska anpassa sig efter dig på så vis att den borde förbjuda vissa människor att vistas i de miljöer du vistas, tar jag mig friheten att tycka att du är lite dum i huvudet. Man går inte till en offentlig plats för att få lite lugn och ro. Man går hem, alternativt ut i skogen.

Och så vill jag att alla dessa barnfriamiljöer-ivrare ska minnas exakt vad de har sagt nu den dagen de eventuellt får egna barn. Jag kommer ta för givet att de håller sig hemma med sina barn i alla situationer och enbart vistas utanför hemmet i barnanpassade miljöer, eller fixar barnvakt. Lycka till med det.

Göll!

M: Jag var precis på väg att mejla till dig att maten var färdig. Men jag hann visst inte.

Femåringen: Ja! Och jag tänkte melja och fråga när mormor och morfar kommer!

Melja. Sånt där som får hjärtat att svämma över och gör att en inte riktigt vet var en ska göra av all KÄRLEK!